الزلزلة

az-Zalzala (Skälvningen)

Namn: Surah al-Zalzala (Skälvningen)

Övriga benämningar: al-Zilzal

Antal verser: 8

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 99

Ordningsföljd i nedsändelse: 93



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah är det som att han har reciterat surah al-Baqara, och han kommer att få en belöning som motsvarar belöningen för recitationen av en fjärdedel av Koranen.” (Rohul Ma’ani volym 30 s 208)

Imam Sadiq(A) sade: ”Tröttna aldrig på recitationen av surah al-Zalzala eftersom den som reciterar denna surah i sina nafila (rekommenderade böner), kommer aldrig att drabbas av en jordbävning eller dö i en. Denne kommer inte heller att skadas av blixt eller andra värdsliga katastrofer fram tills han dör. När han dör, kommer det beordras att han tas till paradiset, och då kommer Allah att säga: ’Min tjänare, du är en prydnad för Mitt paradis, så ha din hemvist vart du än vill i det. Ingenting här är otillåtet för dig, och ingenting från denna plats kommer att hållas ifrån dig.’” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 524)



Huvudsaklig ämnesfokus: Domedagens skeende, tecken i samband domedagen och återuppståndelsen, jordens tillstånd och vittnesbörd, handlingars vikt och beräkning, åskådandet av handlingarna och deras förkroppsligande



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah, likt flera andra i denna juz’, kretsar kring domedagen och dess skeende. Flera händelser som berör jorden och hör till domedagens tecken beskrivs inledningsvis för att sedan lyfta fram jordens vittnesmål på denna dag i fråga om människornas gärningar. Slutligen läggs en tyngd vid vikten av människans handlingar oavsett hur små de än må verka och fastställs att alla som utför gott eller ont kommer att få skåda och avlönas för det.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Zilzal: begreppet ”zilzal” innebär gungning och kontinuerlig skakning eller skälvning och refererar framförallt till jordbävningar. Det faktum att ”zilzalaha” tillskriver denna skälvning till jorden som dess egen skälvning, innebär att jorden har en särskild skalv som är stor, intensiv och oerhört fasansfull. Därmed refererar detta antingen till att hela jorden i sin helhet kommer att skakas om på den dagen, till skillnad från vanliga jordskalv där endast ett begränsat område drabbas, eller så refererar det till det enorma utlovade skalvet på domedagen.

Athqal: begreppet ”athqal” som är plural för ”theql” innebär last eller tyngd och i detta fall refererar det till jordens tyngder och bördor som den kommer att kasta ur sig till följd av det stora skalvet.

Denna surah inleds med att beskriva några av de skräckfyllda händelserna som sker vid slutet av denna värld och som inledning på domedagen, däribland ett enormt jordskalv som får hela jorden i skälvning på ett sätt att även det som finns dolt inuti jorden kastas upp till ytan.

I fråga om vad jorden kommer att kasta ur sig anges att det avser människorna som med uppståndelseskalvet kommer att kastas ut från sina gravar [se även 84:4]. Det har även angetts att det avsedda kan vara värdefulla ämnen och skatter som finns dolda i jordens inre och som blottas, eller lava och magma som väller och kastas ut i samband med det stora skalvet. Samtliga av dessa angivelser kan vara gällande men den första är mest troligt särskilt utifrån nästkommande verser där människorna anges träda ut för att gå till avlöningen.

Se kommentar för 99:1

Vid åsynen av denna scen utan motstycke, kommer människan att bli svårt förskrämd och utbrista i en fråga om vad det är som händer så att jorden skakar på detta vis och spiller ut allt som den har haft inuti sig.

Denna reaktion kan vara relaterad till första blåsten i basunen som medföljs av flera kosmologiska och fysiologiska händelser i naturen, däribland en stor jordbävning, som är tecken på denna världs slut. Det kan även vara relaterad till den andra blåsten då de döda återupplivas och förs ut från sina gravar. Då båda dessa ofta nämns tillsammans och är relaterade till domedagen, kan var och en av dem vara gällande. Detta då de tidigare verserna talar om inledandet av domedagen medan de kommande verserna om dess vidare händelser.

Det är även då som jorden, på Guds order, framför sina utsagor och skildrar sina vittnesmål i egenskap av ett av de främsta vittnen som vittnar om allt det goda och onda av handlingar som varje människa utfört på dess yta enligt en hadith från Profeten(S) (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 649). Det är även utifrån samma innebörd som Imam Ali(A) påbjuder att be på olika platser i moskéer då varje plats vittnar för personen som bett på den platsen på domedagen. (Bihar al-Anwar volym 77 s 384 hadith 59)

Detta tyder på att jorden är en medveten existens och utifrån sin existentiella kapacitet och nivå som Gud har skapat den med, är medveten om allt som pågår på dess yta och kan särskilja mellan de goda och de onda handlingarna. Dock bär jorden på denna vetenskap inom sig fram till dagen då Gud ger den order och tillåtelse att berätta om vad den har bevittnat.

Se kommentar för 99:3

Se kommentar för 99:3

Yasdor: begreppet ”yasdor” utav ”sadr”, refererar i grunden till då kameler lämnar och går ifrån vattensamlingen i flock och med viss anspänning. I detta fall refererar versen till människorna på domedagen.

Ashtat: begreppet ”ashtat” som är plural för ”shatat” innebär splittrad, utspridd och urskild.

Vidare anges att på den dagen kommer folk att utträda för att se sina handlingar. Utifrån tidigare verser är det troligt att detta utträdande refererar till att de lämnar sina gravar. Men en annan möjlighet som andra Korankommentatorer har angett är att de går från domedagens scen mot deras avlöning i paradiset eller helvetet. Det splittrade tillstånd som folk beskrivs vara i kan handla om att de åtskiljs från varandra då de inträder domedagen i klungor beroende på den tro de följde eller i efterfölje av sina ledare [se 17:71]. Det kan även referera till att troende skiljs åt från förnekare och att de förs samman i respektive grupp, eller att en del framträder med upplysta fröjdfulla ansikten medan andras ansikten är mörka och dystra [se bl.a. 80:38-42]. Samtliga av dessa tolkningar kan vara möjliga hänsyftningar och omfattas av versens vida innebörd.

Det faktum att de utträder för att se och skåda sina handlingar kan innebära att människor får se sina handlingars brev där varje god eller ond handling finns registrerad. Det kan också innebära att de inser verkligheten av sina handlingar och skådar handlingarnas inre djup, effekt och avlöning. Men det kan även innebära att människors handlingar manifesteras genom att gestaltas och förkroppsligas i deras inre form vilket även andra verser och återberättelser tyder på [se även 3:30]. Dessa förkroppsligade handlingar slår då följe med människan och blir föremål för hennes glädje eller bedrövelse.

Mithqal: begreppet ”mithqal” innebär både vikt och tyngd samt även vågen man väger med. Begreppet används också som måttenhet för att väga minimala vikter, exempelvis när det gäller guld eller saffran och dylikt.

Tharra: begreppet ”tharra” refererar till dammpartiklar som man kan se sväva i luften när solljuset lyser in i ett rum och i detta fall refererar det till det minsta möjliga av vikter.

Därmed kommer alla människor att få skåda det goda och det onda av sina handlingar utan att det minsta lilla av det, även så lite som ett uns av en partikel, uteblir eller missas. Guds räkenskap och handlingarnas våg är så noga och exakt att även det minsta räknas in [se även 31:16]. Detta uppmärksammar oss även på att inte ta lätt på små synder eller nedvärdera små goda gärningar för att samtliga av dessa har sin vikt.

Då skådandet av den minsta goda respektive den minsta onda handlingen har framförts i två separata verser tyder det även på att detta är en allmängiltig regel. Frågan som kan uppstå i samband med detta är hur det sammanfaller med andra verser i den heliga Koranen som exempelvis talar om att vissa handlingar som kufr (otro) förstör alla goda handlingars värde. att goda gärningar får bort onda handlingar eller att tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) raderar tidigare begångna synder [se 39:65 respektive 11: 114]. Ett svar på detta är att varje handling som utförs sätter sin effekt och reducerar eller adderar till tidigare utförda handlingar och på så vis är det slutliga resultatet som människan får skåda. Genom att se resultatet av sina handlingar i en slutsumma kommer människans således att se alla sina handlingar egentligen.

Se kommentar för 99:7