العصر

al-’Asr (Eran)

Namn: Surah al-’Asr (Eran)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 3

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 103

Ordningsföljd i nedsändelse: 13



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar surah al-Asr i sina rekommenderade böner (nafila), och som handlar utefter människouppbyggande planer, kommer Gud att få denne att återuppstå under återuppståndelsedagen med ett leende och lyse i ansiktet och lysa upp hans ögon [med gudomliga gåvor som inväntar honom] fram till dess att denne träder in i paradiset. ” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 545)



Huvudsaklig ämnesfokus: Eran – ed vid människans livstid och vid mänsklighetens lysande tidevarv, människan i ständig förlust – ett oundvikligt faktum, endast ett sätt att omvandla den ofrånkomliga förlusten till otrolig vinst – tro, goda handlingar, rådande till haqq och rådande till sabr



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah konfronteras människan först med en sanning som hon inte kan komma undan – det faktum att hon går med ständig förlust då hennes livstid, som är hennes huvudsakliga kapital, tickar iväg utan att hon kan hjälpa saken. Med denna uppväckande insikt uppmanas hon därefter att ägna sig åt den enda riktiga lösningen som både kompenserar för hennes förlorade kapital och kompletterar den med en enorm vinst. För detta ändamål förses hon med en komplett plan baserad på fyra elementära grunder: tro, goda rättfärdiga handlingar, följande av och uppmuntran till haqq (rätt och sanning) samt följande av och uppmuntran till sabr (tålamod, uthållighet och ihärdighet). Eftersträvandet och förverkligandet av dessa element på individ- och samhällsnivå summerar även Islams lära och målsättning.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

’Asr: begreppet ”’asr” betyder i grunden att pressa och trycka ihop något. Sedan har begreppet kommit att referera till eftermiddagstiden då dagen vänder, dess aktiviteter pressas samman och avrundas inför kvällens anländande. Begreppet har även kommit att referera till all tid generellt, mänsklighetens era i helhet eller mer specifika begränsade tidsperioder och epoker.

Denna surah inleds med en ed vid tiden och eran. Utifrån den vida innebörden som begreppet ”’asr” kan innefatta har Korankommentatorer angett flera hänsyftningar för vad eden kan referera till, varav de främsta är enligt följande:

- Eftermiddagstiden, som utgör en viktig tid då dagens välde lämnar plats för kvällen. Denna omvälvning i skapelsens gång blir en uppväckande påminnelse om skapelsens obeständighet, dess rådande samspel och den bakomvarande Skaparens allmakt. Med andra ord kan detta vara en ed liknande ederna som har avlagts vid andra viktiga tider på dygnet, vilka också är utav Guds tecken – exempelvis gryningen, morgonen och natten. [se bl.a. 93:1, 74:34, 92:1]

- Mänsklighetens era och historia, som är fylld av omskakande händelser och därmed en rik källa och föremål för lärdom, gör historien av betydelse och lämpad att avläggas ed vid.

- Profetens(S) tid eller den väntade Frälsaren Imam Mahdis(AJ) era, som är essentiella och avgörande tidsperioder för hela mänskligheten, kan vara två av versens hänsyftningar. I en hadith av Imam Sadiq(A) i förklaring av versens innebörd följer att: ”’Asr är eran för Qa’ims [Imam Mahdi(AJ)] ankomst!” (Noor ath-Thaqalayn 2 volym 5 s 666 hadith 5)

- Press och tryck i form av prövningar och svårigheter som varje människa får möta under sitt liv i syfte att väcka henne från försummelsens slummer, påminna henne om Gud och leda henne till ökad uthållighet och utveckling medan de samtidigt utgör en möjlighet för henne att renas, raffineras och växa, kan också vara avsedd. [se även 90:4]

- Fulländade människor som kan sägas vara det utpressade extraktet från skapelsens bästa, kan utgöra ytterligare en innebörd som innefattas av versen.

Vidden av versens innebörd gör att samtliga av dessa hänsyftningar kan vara gällande och den ena behöver inte utesluta den andra. Men utifrån sammanhanget i denna surah, de efterföljande verserna och att det vidsvurna har en relation till det budskap som är i fokus, förefaller den generella innebörden av människans livstid och mänsklighetens era, alternativt Profetens(S) era specifikt, vara mer troliga. Detta då nästkommande vers talar om människans förlust vars främsta yttring är i form av livstiden som passerar och går förlorad, medan den sista versen å sin sida framlägger en handlingsplan bestående av fyra moment vars grogrund lades under Profetens(S) era.

”Khosr”: begreppet ”khosr” innebär egentligen förminskning och förlust av en förmögenhet och kan både referera till yttre materiella förmögenheter som pengar och position, och till inre eller själsliga förmögenheter som hälsa, förnuft, tro och välsignelser.

Vidare uppges det budskap som eden har avlagts för och versen anger att människan håller ihållande på att förlora sitt allra främsta existentiella kapital vare sig med- eller motvilligt.

Det är ett faktum att livets timmar, dagar, månader och år passerar snabbt förbi utan stopp medan människans materiella och immateriella förmågor och krafter spenderas, och det dröjer inte länge förrän många av dem börjar avta. Detta innebär en stor förlust, bortom materiella förluster, som alla människor är drabbade av oavsett om de är medvetna om det eller inte [se även 39:15]. Det återges av en lärd att han insåg betydelsen av denna vers då han såg en man som sålde is på en varm sommardag ropa till folk att förbarma sig över ”den vars kapital håller på att smälta” (Tafsir Fakhr Razi volym 32 s 85). Liknelse av den smältande isen i relation till passagen av människans liv är värt begrundan. Det är ett faktum att varje människas livstid kommer till ända förr eller senare. Den aktuella frågan är då vad man har spenderat sitt liv på och vad man har åstadkommit?!

I Islams läror liknas denna värld vid en handelsplats där människor kommer att skörda vinst eller förlust beroende på sina handlingar och hur de har spenderat sina liv. Imam Hadi(A) säger i en hadith med samma innebörd: ”Världen är en marknad däri vissa vinner medan andra förlorar!” (Bihar al-Anwar volym 72 s 366 hadith 1)

Tawasaw: begreppet ”tawasaw” utav ”tawasi” innebär att råda och uppmana varandra till något.

Haqq: begreppet ”haqq” innebär sanning och verklighet eller något som är i enlighet med verkligheten.

Medan föregående vers klargjorde att samtliga människor är i ständig förlust vad gäller deras livstid, vilket innebär att alla går med stor förlust, exkluderas en grupp från denna förlust. Dessa är de som uppfyller villkoren av att tro och utföra goda handlingar samt vidhålla och råda till haqq (rätt, rättvisa och sanning) och till sabr (tålamod, uthållighet och ihärdighet).

Det enda som kan motverka den rådande stora förlusten är att använda livstidens kapital till att införskaffa en ofantlig vinst som både ersätter den ofrånkomliga förlusten och medför en extra vinst. Detta genom att med sin tro och sina goda handlingar vinna sin frälsning i nästa eviga liv och erhålla Guds belåtenhet och närhet. Imam Ali(A) säger: ”Sannerligen finns det inget pris för er annat än paradiset; så sälj er inte för annat än det!” (Nahjul Balagha visdomsord 456)

För att inte behöva utstå denna ofrånkomliga förlust utan snarare omvandla den till vinst, visar denna vers i själva verket en handlingsplan bestående av fyra moment. Den första och mest grundläggande av dessa handlar om människans tro som utgör grunden för alla hennes tankar, företeelser och handlingar. Med andra ord är människan personifieringen av sin tro som ligger till underlag för alla hennes handlingar, och för att hon ska utföra det goda måste hennes tro leda henne på det spåret. Det är även därför som alla profeters(A) kall har till stor del gått ut på att resonera med människor för att uppväcka de sannfärdiga tanke- och trosprinciperna inom deras fitra (inre medfödda natur). Detta i syfte att skingra försummelsens töcken och rikta människorna tillbaka till deras Skapare, Hans profeter(A) och domedagen och således till Guds väg i Hans utvaldas följe och lydnad. Tro har dessutom angetts i sin generellt omfattande form i versen, vilket innefattar alla de sistnämnda elementen, varav samtliga härrör från tawhid (monoteism – tro på Guds enhet och enhetlighet).

Frukten av den sannfärdiga tron kommer manifestera sig i människans alla goda handlingar, stora som små. Vikten av att en människans goda handlingar bygger på och är kopplade till en underliggande tro, ligger i den goda och rättfärdiga avsikten som följaktligen backar upp dessa handlingar. Tron leder i själva verket till att den goda handlingen blir återkommande hos personen och utförs inte för egen vinnings skull utan med ett högre syfte i åtanke. Detta medan goda handlingar som utförs sporadiskt utan bakomliggande tro, kommer ske enstaka gånger och avta när den egna vinningen upphör eller när personen upplever motgång. Således är människans tro roten till hennes handlingar och påverkar deras värde. Därutav har tro och goda handlingar allt som oftast nämnts tillsammans i olika Koraniska verser, som en förutsättning för varandra, och stor tonvikt har lagts vid niyya (avsikt) inom Islam [se bl.a. 16:97].

Beaktansvärt är att goda handlingar har nämnts i plural och i en omfattande form, vilket innebär att det innefattar alla goda handlingar. För att motverka den enormt stora förlusten behöver människan egentligen utföra alla goda handlingar grundat på den sannfärdiga tron och göra det ihållande, eller åtminstone försöka och inte nöja sig med ett par få goda handlingar då och då. Goda handlingar är i själva verket en naturlig följd av djup tro och något som Guds närmaste tjänare, vars hjärtan var genomsyrade av djup tro och övertygelse, personifierade. Tro kan således liknas vid ett starkt ljus som inte endast lyser upp rummet utan vars strålar skiner ut genom fönstren och når ut till andra. Såvida tron har rotat sig djupt i människans hjärta kommer den därmed bli påtaglig i alla hennes handlingar som blir goda till resultat av hennes sannfärdiga tro. Med andra ord genomsyrar tron människans hjärta, sinne och själ och utstrålar från hela hennes väsen; tankar, ord och lemmar.

Sedan anges den tredje och fjärde anvisningen som i själva verket är förgrenade ur de första två. Specificeringen av dessa två förfaranden och att verbet som avser tillrådande har repeteras för varje av dem, tyder framförallt på betoningen på dem. Således utgör vidhållande och följande av haqq (rätt och sanning), och därtill att råda varandra till det, det tredje momentet och villkoret medan att företa sabr (tålamod, uthållighet och ihärdighet) och råda varandra till det utgör den fjärde.

Igenkännande, vidhållande och följande av haqq medföljs i själva verket per automatik av ett igenkännande, bestridande och avståndstagande från batil (orätt och osanning). Med andra ord är det frågan om ett trosmässigt och praktiskt följe i ord och handling på vägen av haqq. Det är givet att diverse hinder, svårigheter, prövningar och motgångar kommer att uppstå och behöva tacklas på vägen av haqq, och dessa är inte möjliga att uthärda utan tålamod och ihärdighet. Det faktum att sabr har nämnts i dess vida bemärkelse indikerar också att det innefattar alla dess tre aspekter – sabr i lydnad av Gud och följe av Hans lagar, sabr i avståndstagande från synder och sabr inför prövande händelser som hör till livet.

Vidare förutsätter tillrådande och uppmanande av andra till dessa förfaranden, att man själv försöker praktisera det som man råder andra till och är mottaglig för andras tillrådande likaså. På detta sätt får kombinationen av ord och handling samt det ömsesidiga tillrådandet förstärkt effekt. Dessutom indikerar det kollektiva tillrådandet och uppmanandet i att vidhålla och följa haqq och företa sabr, en samhällsrörelse och gemensam kraftansträngning som ser till fortlevnaden av tro och goda handlingar både på individ- och samhällsnivå. I själva verket är det fullkomliga tillämpandet av haqq inte möjligt annat än genom att hela det mänskliga samhället tar sats och är med på att förverkliga sanningen och rättvisan trots alla svårigheter. Det är först när majoriteten av mänskligheten väljer att resa sig och säga nej till förtryck och orättvisa som sanning och rättvisa kan förverkligas i alla dess bemärkelser. Med andra ord sker realisationen av haqq i dess fulländade form då den utbreder sig och blir rådande.

Det återges i historien att när Profetens(S) följeslagare skulle skiljas åt efter en samling, brukade dem recitera surah al-’Asr innan de tog avsked från varandra (Dorr al-Manthoor volym 6 s 392). Den vida innebörden av denna surah som berör en helhetsomfattande existentiell fråga som alla människor tampas med och förser med en komplett handlingsplan kan ha varit en anledning till detta.

Slutligen är den vackra kärleksfulla relationen Gud har till Sina tjänare tänkvärt; Gud som har skänkt människan hennes kapital är Själv köparen av detta kapital [se 9:111] även med den minsta investeringen [99:7], och för ett flerfaldigt fördubblat pris dessutom [2:261].