البينة

al-Bayyena (Det klara beviset)

Namn: Surah al-Bayyena (Det klara beviset)

Övriga benämningar: al-Bariyya, al-Qayyema, ahl al-kitab, Infikak

Antal verser: 8

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 98

Ordningsföljd i nedsändelse: 100



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Om folk visste vilka välsignelser denna surah har, hade de lämnat familjen och egendomarna för att lära sig denna surah. Ingen hycklare reciterar den och inte heller den som har ett tveksamt hjärta. Vid Gud, de närmaste änglarna [till Gud] reciterar den sen dagen då himlen och jorden skapades och försummar inte ett enda ögonblick i recitationen. Den som reciterar den nattetid, kommer Gud att delegera änglar till att skydda dennes religion och [leverne i] dunya (detta liv) samt till att söka förlåtelse och nåd hos Gud för personen. Om personen reciterar den dagtid kommer han att få belöningar motsvarande allt som dagen belyser och allt som nattens mörker täcker.” (Majma’al-Bayan volym 10 s 521)



Huvudsaklig ämnesfokus: Profetens(S) världsomfattande profetskap och budskap, Bokens folk och polyteisternas ställningstagande mot Islam trots klara bevis samt motiven bakom, ren obesudlad tro, tawhid, salat och zakat – genomgående i alla religioner, de värsta respektive de bästa av skapelser



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah klargör att den sista Profetens(S) ankomst var utlovad sedan tidigare profeter(A) och således inväntad av framförallt Bokens folk, och polyteisterna i följd av dem, samtidigt som den fastställer att Profetens(A) kall är världsomfattande och riktad till alla människor. Trots detta trotsade många av de som kände igen de utlovade tecknen av egensinnighet då de såg sina egenintressen vara i fara och med detta sådde splittring. Denna surah poängterar även att tawhid (Guds enhet) är grunden för alla profeters(A) budskap.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Ahl al-kitab: uttrycket ”ahl al-kitab” refererar till Bokens folk, det vill säga framförallt till judar och kristna m.fl. som följer tidigare profeter(A) och har fått heliga skrifter genom dem.

Moshrekin: begreppet ”moshrekin” är utav ”shirk” som innebär polyteism och avgudadyrkan och refererar till icke troende, däribland avgudadyrkare.

Monfakkin: begreppet ”monfakkin” utav ”infikak” innebär separeringen av två saker som sitter ihop väldigt starkt.

Bayyena: begreppet ”bayyena” innebär ett klart och tydligt tecken och bevis som i detta fall refererar till Profeten(S).

Denna surah inleds med att tala om ahl al-kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) och polyteisterna som innan Islam inväntade en sista Profets(S) ankomst men när Profeten Mohammad(S) tillkännagav sitt kall förnekade honom.

Enligt en del Korankommentatorer kan denna vers referera till deras påståenden om att de vägrar separera sig från deras tro förrän dem får ett klart tecken och bevis – ett påstående som de bestred med sitt förnekande av Profeten(S) [se även 2:89]. Detta medan andra Korankommentatorer har angett versen referera till att Gud inte kommer att lämna och avstå från att vägleda förnekarna förrän tecknet och bevisningen blir helt klar för dem så pass att de finner sig helt övertygade om att Profeten Mohammad(S) är Guds Sändebud och talar sanning men att deras egensinnighet, envishet och trotsighet får dem att fortsätta sitt förnekande [se även 9:115].

Angivelsen om ahl al-kitab och de icke troende polyteisterna och avgudadyrkarna fastställer även att Profeten(S) är utsänd från Gud med ett omfattande budskap av vägledning för hela mänskligheten. Med andra ord refererar versen till framläggandet av klara tecken och argument i fråga om Islams kall för alla förnekare, vare sig de är tillhörande ahl al-kitab eller var utav de icke troende och avgudadyrkarna.

Sohof: begreppet ”sohof” är plural för ”sahifa” som refererar till något som man skriver på, däribland papper, stentavlor och dylikt. I detta fall syftar det till det skrivna innehållet.

Motahhara: begreppet ”motahhara” anger renhet från all sorts shirk (polyteism), lögn, osanning och falskhet samt renhet från att ondskefulla människor eller djinn ska inskrida i den.

Det främsta klara tecknet, beviset och argumentet var således Profeten(S) själv som var utsänd från Gud och reciterade för dem uppenbart renade verser som är helt obesudlade [se även 80:13-16, 56:79 och 41:42]. Detta då båda grupper inväntade en sista Profet(S) som de hade blivit utlovade via tidigare profeter(A). Medan budet om den sista Profeten(S) hade förts vidare till ahl al-kitab via deras profeter(A) samt deras heliga skrifter och lärda, hade avgudadyrkarna kännedom om detta via ahl al-kitab som de ansåg besitta kunskap i frågan.

Kotob: begreppet ”kotob” är plural för ”kitab” som innebär bok och refererar även till papper och olika sorters tavlor på vilka något har skrivits. Vidare kan det även referera till orden och tecknen som är inristade eller skrivna och kan därutöver referera till innebörden av dessa ord och tecken. Ytterligare en betydelse som ”kitab” används för är domslut, bestämmelse eller föreskrift vilket är det avsedda i versen. [se bl.a. 2:183] Qayyema: begreppet ”qayyema” innebär att något är klar och rak, stark och stadig, viktig och värdefull eller samtliga betydelser tillsammans. Det innebär även att upprätta en god sak samt bevara och ta hänsyn till dess ändamålsenlighet och lyckosamhet. De himmelska böckerna beskrivs som ”qayyema” då de upprätthåller det mänskliga samhällets välstånd och värnar om människans bästa utveckling genom sina föreskrifter, lagar och anvisningar. Dessa renade verser som Profeten(S) reciterade för dem utgjordes i själva verket av klara och essentiella föreskrifter och lagar som ser till att upprätta raffinering och välstånd i det mänskliga samhället, upprätthålla och stadga dess stabilitet och utveckling samt värna och skydda dess bästa intresse. Dessa föreskrifter som är fastställda av Gud och framförda via Hans Profet(S) i form av renade verser som inte kan besudlas, är således fria från all form av bristfällighet, förvrängning eller villfarelse. Därmed föreskriver de den raka vägen för människans frälsning.

Enligt den första innebörden om förnekarnas påstående, att de skulle tro först efter att de får klara tecken, visar denna vers att detta var fallet före Profetens(S) kall men när de väl fick det de bad om skiljde dem sin väg och splittrades från Guds religion [se även 2:89]. Enligt den andra innebörden om att Gud inte avstår från människors vägledning förrän de har fått klara bevis, pekar versen istället på den oenighet och splittring som har funnits inom dessa religioner även innan Profetens(S) kall. Detta då Gud har sänt Sin vägledning till människorna sedan början av mänsklighetens historia via Sina profeter(A) och utvalda. Dock har en del människor valt bort religionen helt och förglömt den, en del andra har förvrängt den med sin egensinnighet och för sin egenvinning, medan en minoritet har följt väglednings väg enligt samma föreskrifter. [se även 3:19 och 2:213]

Till skillnad från den första versen där ahl al-kitab nämns före de icke troende avgudadyrkarna talas det i denna vers endast om ahl al-kitab som har haft heliga skrifter. Detta kan bero på att ahl al-kitab gick i täten för detta förnekande och i och med att de besatt kunskapen via sina skrifter, hade de en avgörande roll i frågan medan de icke troende lutade mot deras ord. Det kan även bero på att ahl al-kitab som hade både kunskapen och många lärda bland sig som kände igen tecknen som de hade fått via sina skrifter i fråga om den sista Profeten(S), hade ett större ansvar och borde ha varit de första att erkänna Profeten(S). Med andra ord var det desto värre att just de som hade vetskapen och kände igen Profeten(S) via tecknen, var de som förnekade honom.

Ytterligare en förklaring kan erhållas av de liknande men olika uttrycken i vardera vers, där det i första versen talas specifikt om ”ahl al-kitab” medan i denna vers talas det om ”de som har givits Boken” vilket omfattar även de icke troende avgudadyrkarna. Detta då Gud har sänt de heliga skrifterna för alla människors vägledning och splittringen i olika grupperingar har uppstått först efteråt och beroende på hur mycket människorna har valt att följa dessa föreskrifter eller inte. [se även 2:213 och 2:253-254]

Honafa’: begreppet ”honafa’” är plural för ”hanif” utav ”hanaf” som innebär att luta från, avvika och avlägsna sig från tillstånden av ifrat (överdrift) och tafrit (underdrift) och istället luta till tillståndet av balans och till medelvägen. Således har begreppet kommit att användas för att beskriva Islam genom vilken Gud befaller människorna att följa medelvägen samt för att referera till följarna av Guds väg då de lutar bort från villfarelse och ter sig till vägledningens väg.

Därefter förebrås förnekarna utav ahl al-kitab och de icke troende avgudadyrkarna som förnekar trots att det budskap som Profeten(S) har fört med sig inte beordrar dem annat än till att dyrka Gud med ikhlas (obesudlad renhet) samt uträtta salat (bönen) och utge zakat (religiös förmögenhetsskatt).

Grundkonceptet av tawhid (Guds enhet), och vidare salat och zakat, är genomgående i alla religioner som självklarheter och utgör den ”stadiga religionen”. Frågan blir då varför förnekarna som har haft dessa stadgor föreskrivna inom deras tro också, ändock inte har följt och uträttat dem?! Och vad är det som driver dem till att förvränga och avstå från detta?! Med andra ord är denna klara och stadiga religion i själva verket det som samtliga tidigare profeter(A) har uppmanat människorna till att följa, däribland genom de heliga skrifterna, och därmed har Guds religion egentligen alltid varit densamma i grunden [se även 30:30]. Följaktligen, då religionen ser till förverkligandet av mänsklighetens potential genom sina föreskrifter, är människorna obligerade att tro på och följa den och avstå från att förneka den.

Hur det kommer sig att just tawhid, salat och zakat är angivna kan även bero på att dessa principer finns inneboende i människans fitra (inre medfödda natur). Detta då människan till naturen söker efter Gud, det vill säga söker efter sin Skapare, och naturligt känner benägenhet till att tacka den som har skänkt henne välsignelser. Det ligger även i människans medmänskliga och sociala natur att önska och vilja hjälpa andra. Således förklarar versen med detta även det grundläggande som den stadiga religionen kallar till.

Därefter anges ställningstagandet av förnekarna gentemot det gudomliga kallet och resultatet av detta. Det faktum att dessa förnekare fastställs specifikt vara de värsta av skapelserna tyder i själva verket på att det inte finns något värre än att förneka sanningen och lämna den raka vägen efter att ha mottagit dess klara tecken och bevis [se även 8:22 och 7:179]. Detta medför att de förevigas i helvetets eld då de hade möjlighet till vägledning men valde bort denna stora välsignelse och istället valde medvetet att trotsa och ge sig in på vägen av villfarelse tack vare deras egensinnighet och utav högmod och envishet.

’Adn: begreppet ”’adn” innebär stabil och bestående och i detta fall beskrivs det eviga varandet av paradiset.

Däremot är de troende som utför alla goda handlingar, specifikt de bästa av alla skapelser och de som kommer att förevigas i paradiset. Gud är belåten med dem vilket visar sig i form av belöningen som Han skänker till dem och de är likaså belåtna. De har varit Guds tjänare och agerat i enlighet med Guds befallningar vilket medför Guds belåtenhet medan Gud har skänkt dem en enastående belöning vars pik är Hans, det vill säga deras älskade Herres belåtenhet och möte. Det refereras alltså först till den materiella och fysiska belöningen i form av paradisets gårdar och välsignelser. Därefter refereras det till den andliga och själsliga belöningen i form av Guds belåtenhet över dem och deras belåtenhet av Gud.

Den egenskap som kännetecknar dessa troende som når frälsning är deras fruktan för Gud då denna fruktan ger upphov till tro och vidhållande av underkastelse inför Honom samt blir ett motiv som driver till lydnad, taqwa (gudfruktighet och fromhet) och utförande av goda handlingar i Hans väg. Denna gudsfruktan har nivåer och består inte av en vanlig rädsla utan innebär en fruktan som medföljs av vördnad och respekt som leder till underkastelse och lydnad.

Det faktum att utförandet av alla goda handlingar har omnämnts som ett villkor utöver tro, tyder på att goda handlingar i själva verket är frukten och yttringen av tro. Med andra ord speglas människans tro genom hennes handlingar och endast ord är inte tillräckliga utan ska medföljas av handlingar som en förankrad yttring av människans tro. Detta medan förnekelse av vägledningen och polyteism i sig sänker människan till avgrunden och tenderar att förr eller senare leda henne till synder, förbrytelser och fördärv.

Dessa verser målar även upp vidden av människans potential som inte liknar någon annan skapelse i världen. Detta då människan har möjlighet att med tro och utförande av alla goda handlingar, uppnå en rang som gör henne till den bästa av skapelser medan hon likväl, genom otro och trotsighet på villfarelsens väg, kan sjunka så lågt att hon blir den värsta av skapelser. Denna potentiella utvecklingskurva innebär en riskfylld väg som kan föra människan till den allra högsta toppen eller kasta henne i den allra lägsta avgrunden. Samtidigt tyder denna möjlighet till upp- och nedgång på människans enorma kapacitet och inneboende förmåga till ständig utveckling.

I många kända och erkända återberättelser i både shiitiska och sunnitiska källor återges att de bästa av skapelserna syftar på Imam Ali(A) och hans följe. Exempelvis återger Hakem Haskani Neyshaboori i sin berömda bok Shawahed at-Tanzil flera återberättelser däribland en som Ibn Abbas återger enligt följande: ”Då versen ’Sannerligen är de som har antagit tron och utfört [allt] det goda, de är de bästa av skapelsen’ nedsändes, sa Profeten(S) till Ali: ’det är du och din shia (efterfölje); du och din shia kommer till domedagen belåtna [och medan Gud är] belåten över er och [varje som är] din fiende kommer ilsken [och] fastkedjad [förs till helvetet].” (Shawahed at-Tanzil volym 2 s 357 hadith 1126; se även samma s 359 hadith 1130 och s 362 hadith 1139; samt fler hadither med samma innebörd i den kända kommentartolkningen av Tabari, Rooh al-Ma’ani av Aloosi, Manaqeb av Khatib Kharazmi, Yanabi’ al-Mawwadda av Sheikh Salman Qandoozi m.fl. av sunni lärdas böcker)

Dessa återberättelser visar även att benämningen ”shia” har funnits sedan Profetens(S) tid och spridits bland muslimerna av Profeten(S) själv för att specifikt referera till Imam Alis(A) följe!

Se kommentar för 98:7