الكافرون

al-Kaferoon (Förnekarna)

Namn: Surah al-Kaferoon (Förnekarna)

Övriga benämningar: ’Ibada

Antal verser: 6

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen:109

Ordningsföljd i nedsändelse: 18



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Kaferoon och samtidigt reflekterar, rannsakar och utvecklar sig själv, är som den som har reciterat en fjärdedel av Koranen. Trotsiga djävlar kommer att ta avstånd från denne med hjälp av denna surahs välsignelse.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 551)

Profeten(S) sade: ”Då du lägger dig [för att sova] recitera surah al-Kaferoon och sov efter det för sannerligen är den ett avståndstagande från shirk (polyteism).” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 551)



Huvudsaklig ämnesfokus: Profeten(S) kommer aldrig någonsin kompromissa i fråga om tawhid och han kommer aldrig acceptera avgudadyrkan, linjen av tawhid (monoteism) är helt oförenlig med linjen av shirk (polyteism), alla kommer att ställas till svars för deras val



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah befaller Gud Profeten(S) till ett slutgiltigt uttalande som fastslår hans avståndstagande från shirk (polyteism och avgudadyrkan) och ger klart besked om hans orubbliga nekande till avgudadyrkans försök som avsåg att få Profeten(S) att ge med sig i fråga om tawhid (monoteism – tro på Guds enhet och enhetlighet). Denna surah blev således ett klargörande om att haqq (rätt och sanning) och batil (orätt och osanning), ljus och mörker, rättvisa och förtryck, frihet och tyranni, folklighet och envåldsmakt, likvärdighet och orättvisa – vilka summeras i följe av Gud och utträttande av Hans skapelsers rätt respektive följe av Shaitan, egensinnighet och överträdelse – är oförenliga och att kompromiss inte är ett alternativ i dessa frågor.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Denna surah inleds med att befalla Profeten(S) att svara förnekarna att han aldrig kommer att avvika från den rena tron och dyrkan av Gud.

Ett av avgudadyrkans försök att motstå Profetens(S) budskap och vad det medförde för deras avgudadyrkan, var att föreslå till Profeten(S) att kompromissa i fråga om tawhid (monoteism – tro på Gud och Hans enhet och enhetlighet). Trots att Profeten(S) inte hade accepterat detta så fortsatte försöken varpå denna surah nedsändes. I återberättelser anges att Walid Ibn Moqhire, ’Aasi ibn Wael, Harith ibn Qais eller Aswad ibn Muttalib och Umayya ibn Khalaf som var framstående personer inom Quraysh stammen, sa till Profeten(S): ”O Mohammad, följ du vår tro, så följer vi din tro! På så sätt kommer tvisten mellan oss att upphöra och vi kommer att ha dyrkan av gudar gemensamt. Ena året tillber du våra avgudar och andra året tillber vi din Herre. Om din tro visar sig vara bättre kommer vi på det viset ta del av den och få nytta. Men om vår tro visar sig vara bättre så har du tagit del av den och fått nytta.” Profeten(S) sade: ”Jag söker skydd hos Gud från att sätta något vid Honom.” De svarade: ”Rör åtminstone vid några av våra avgudar för att söka välsignelse från dem, så kommer vi att bestyrka dig och tillbe din Herre.” Profeten(S) vägrade men försöken fortsatte så han sade: ”Jag inväntar min Herres order.” Det var vid detta tillfälle som ”Säg: O ni förnekare [av tron]” uppenbarades. Profeten(S) tog sig till Masjid al-Haram, där en del av stammen Qurayshs huvudmän befann sig och reciterade denna surah för dem. Då de hörde denna surah förlorade dem hoppet helt och började angripa och plåga Profeten(S) och hans anhängare mer. [ad-Dorr al-Manthoor volym 6 s 404; samt Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 688 och många andra kända Koran-kommentartolkningar]

Utifrån denna surahs uppenbarelsesammanhang samt historiens gång där många som inledningsvis varit icke-troende senare antog tron, har alltså Korankommentatorer slutlett att ”al-kaferoon” i detta fall framförallt avser en specifik grupp förnekare utav avgudadyrkans överhuvudar i Mecka vilka i slutändan aldrig accepterade tron, som denna surah också anger.

Befallningen ”säg” är riktad till Profeten(S) och denna surah fyller funktionen av ett svar från Profeten(S) i Guds ord. Detta då dessa förnekares tilltal hade varit riktat till Profeten(S) och de hade förslagit uppgörelsen till honom. Således var det Profeten(S) som skulle frånsäga sig detta och fastslå att han aldrig skulle förorena sin tawhid med shirk (polyteism och avgudadyrkan). Dessutom visar detta klart och tydligt att den som de egentligen har att göra med är Gud. Med andra ord är det Gud som är Herren, och Profeten(S) är Guds Sändebud som agerar endast enligt Hans befallning. Med detta har ordet ”säg” funnits i budskapet som Jibrail(A) har framfört från Gud och Profeten(S), som har för plikt att vidareföra budskapet så som det är framförd för bevarandet av Koranens ord i dess originella form, har gjort exakt detta. Detta är även en subtil indikation på att Jibrail(A) och Profeten(S) har i praktiken varit totalt underkastade och lydande till Gud i framförandet av Hans budskap och lojala i förmedlandet av varje ord utan minsta tillkortakommande. [se även 10:15]

Vidare förmedlas det klara beskedet till förnekarna om att Profeten(S) aldrig kommer att förorena sin tawhid med någon form av shirk. Detta vare sig genom att acceptera delad dyrkan eller godta förekomsten av avgudar. Med detta fastslås alltså bestämt att kompromiss gällande tawhid aldrig någonsin kommer på fråga och då en överenskommelse i frågan aldrig kommer att ske är deras försök lönlösa.

Det bör beaktas att avgudadyrkarna inte förnekade Gud i sig utan trodde på Honom som Skaparen men antog avgudar vid Hans sida när det kom till dyrkan [se även 31:25]. I denna surah fastslås att tawhid gäller även i fråga om dyrkan och att dyrkan är endast för Gud. Med andra ord innebär tawhid att Gud är den Allena, den Unika utan partner och den Enda Makten vars inflytande är genomgripande och allomfattande [se 112:1-4]. Således har ingen och inget något inflytande, makt eller effekt utav sig självt oberoende från Gud, utan allt är underordnat Honom. Därmed kan inte någon eller något antas vid Gud eller dyrkas vid Hans sida.

På så vis fastslås klart och tydligt att Profetens(S) linje, det vill säga tawhid, skiljer sig helt och hållet från linjen av shirk (polyteism och avgudadyrkan). Med andra ord anger Profeten(S) att han aldrig kommer att gå med på dyrkan av avgudar. Detta samtidigt som de insisterande förnekarna, i sitt blinda fasthållande vid sina fäders avgudadyrkan samt utav envishet och egennytta, anges inte heller ge upp avgudadyrkan och hänge sig åt Gudsdyrkan fri från shirk. Historien återger även att just dessa personer som stod för förslaget och vilka verserna specifikt talar om, också var bland de som höll fast vid sitt förnekande ända in i döden och aldrig antog tron.

Se kommentar för 109:2

Därefter uppges återigen samma budskap om att Profeten(S) aldrig kommer att dyrka vad de dyrkar och inte heller kommer de att dyrka vad han dyrkar.

Den upprepning som förekommer tycks troligtvis vara en betoning av samma slag som förekommit i andra suror [se bl.a. 102:3-4 samt 74:19-20]. I detta fall understryker den betonande upprepningen att avgudadyrkarnas förhoppningar aldrig kommer att ske och att förnekarna ska totalt förlora hoppet om möjligheten till något sådant. Samtidigt separerade detta klargörande deras väg från Islams linje och visade att tawhid aldrig någonsin kommer att gå ihop med shirk.

Se kommentar för 109:4

Se kommentar för 109:4