النصر

an-Nasr (Undsättningen)

Namn: Surah an-Nasr (Undsättningen)

Övriga benämningar: at-Tawdi’

Antal verser: 3

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 110

Ordningsföljd i nedsändelse: 102

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah [och reflekterar över den] är som den som har varit med [mig] Guds Sändebud vid Meckas seger.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 553)



Huvudsaklig ämnesfokus: Guds undsättning och seger – ett löfte till Profeten(S), människors ankommande till Profeten(S) och religionen, glorifiera, lovprisa och be om förlåtelse i tacksamhet



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah förkunnas den stora och värdefulla gudomliga segern som innebar att Profeten(S) och hans följe kunde inträda Mecka fredligt efter att i många år ha varit berövade den rätten. Detta markerade i sin tur segern av Profetens(S) budskap över avgudadyrkarna som hade gjort allt för att bekämpa honom sedan han inledde sitt kall på Guds order. När avgudadyrkarnas fäste i Mecka föll på det storslagna viset, spred sig nyheten om Profetens(S) budskap ännu mer samtidigt som många människor nu kunde yttra sin tro utan att sky avgudadyrkarnas hämnd. Efter denna händelse började skaror av människor ta sig till Profeten(S) och anta Islam. Följaktligen befaller Gud Profeten(S) att vid åsynen av detta glorifiera och lovprisa sin Herre i tacksamhet.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Denna surah inleds med ett bådande och löfte till Profeten(S) om Guds undsättning och en snar seger att invänta, för att vidare befalla Profeten(S) att helga och glorifiera sin Herre i samband med denna stora välsignelse.

Även om segern har angetts i allmän bemärkelse i den första versen, utifrån nedsändelsesammanhang och den andra versens innebörd, är dess specifika och yttre hänsyftning inträdandet av Mecka under det åttonde året e.H. (efter Hijra – Islamiska kalenderårets tideräkning inledd med Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina). Detta fredliga inträdande som blev känd som Fath Mecka (Meckas seger) följdes av många människors inträde till Islam i skaror. Denna seger, när den väl ankom, hade en stor inverkan på människor även i avlägsna områden och inledde ett nytt skede i Islams historia. Detta då centret för avgudadyrkan föll efter många års kamp, idolerna krossades och tillsammans med dem förlorade även avgudadyrkarna hoppet om att utplåna Profeten(S) och Guds budskap. Denna seger innebar i själva verket att en påtaglig del av de hinder som blockerade vägen för människornas tro avlägsnades då ett fäste för avgudadyrkan föll. Segern i Mecka etablerade också religionens fäste i den arabiska halvön och därefter strömmade människor i skaror till Profeten(S) från olika områden för att tillkännage sin tro utan att möta något öppet motstånd från avgudadyrkarna. Med andra ord ledde denna seger till att monoteismens ljus spred sig ännu mer och Guds fullkomlighet och skönhet uppenbarades ytterligare. Detta påtagliga infriande av Guds löfte och de polyteistiska tankarnas tomhet som blev än mer uppenbar, föranledde även att många fler fick upp ögonen för Profetens(S) budskap. Det blev ett steg för många av de som hade farit vilse från vägen av haqq (rätt, sanning och rättvisa) att kunna hitta tillbaka till vägen och återvända till den rena tron.

I föreliggande verser liksom andra verser i den heliga Koranen tillskrivs undsättningen och segern i själva verket till Gud [se även 2:214, 3:126 samt 8:10]. Detta visar i första hand att Guds undsättning till den som följer Guds väg, liksom den slutliga segern av Guds väg, är ett självklart faktum; oavsett om denna undsättning och seger kommer förr eller senare och bortsett från hur den visar sig [se även 47:7, 3:160 och 30:47]. Samtidigt visar det att denna undsättning och seger sker med Guds vilja och enligt Hans plan. Förberedelser, utrustning och samlande av krafter är nödvändiga åtgärder som Guds tjänare måste vidta för att besegra fiender men en monoteistisk syn pekar på det som finns bortom dessa medel och mellanhänder och den bakomliggande Kraften som ger allt sin verkan. En monoteist ser således att undsättningen och segern är från Guds sida och möjlig endast genom Guds vilja. Därmed upptas inte en troende av högfärd vid seger utan företar ställningen av tacksamhet inför sin Herre genom vars makt, vilja, visdom och barmhärtighet han har blivit hjälpt och har skänkts seger på Guds väg. Segern blir alltså inte heller personlig och föremål för stoltserandet av det egna nafs (jaget) utan det är Guds seger som Han skänker Sina tjänare som följer Hans väg.

Se kommentar för 110:1

I denna surah talas det alltså först om Guds undsättning som följdes av seger, som vidare följdes av utbredningen och inträdandet av Islam i folks hjärtan, vars resultat blev att människorna inträdde religionen i skaror och grupp efter grupp. Dessa tre angivna faktorer bygger i själva verket på varandra och påvisar följaktligen att utan Guds undsättning uppnås inte seger, och utan segern som får hindren att lyftas banas inte människornas väg till tron som är det egentliga syftet. Var och ett av dessa steg är således en stor välsignelse i sig och leder till det fjärde steget som är ställningen av tacksamhet, lovprisande och glorifierande av Gud. Därmed befaller Gud Profeten(S), och de troende i hans efterfölje, till

tre viktiga handlingar i tacksamhet för den stora välsignelsen:

- Tasbih som innebär att frånskriva Gud alla brister och misstag. [se även 87:1]

- Hamd som innebär att tillskriva Gud de fullkomliga attributen och lovprisa Honom via dessa. [se även 1:2]

- Istighfar som innebär att be Gud om förlåtelse och benådning för alla bristfälligheter och misstag som alla vi Guds tjänare har.

Ur en aspekt är Fath Mecka (Meckas seger) i sig en påtaglig och vacker manifestation av dessa tre punkter i praktiken och själva händelsen, såsom beskriven i de två första verserna, har alltså en subtil samstämmighet med befallningen som följer i den tredje versen. Med andra ord påvisade denna seger att Gud är fri från bristen att lämna Sina tjänare eller inte förmå att hjälpa dem, vilket föranleder och mynnar ut i tasbih (frånskriva Gud alla brister). Den visade även att Gud uppfyller Sina löften och mäktar över detta, vilket föranleder och mynnar ut i hamd (tillskriva Gud alla fullkomliga attribut). Detta medan tjänarnas återvändande till den rena tron samt insikten om och erkännandet av de egna svagheterna och bristerna inför Guds storhet mynnar ut i istighfar (ombedjande om Guds förlåtelse och benådning).

Befallningen om istigfar följs sedan av en betoning på att Gud sannerligen tar emot och accepterar Sina tjänares återvändo i ånger många gånger. Avslutet på denna surah kan följaktligen indikera en lärdom som lär människan att följa Guds exempel – Gud accepterar från er trots era många misstag; se då till att acceptera andras återvändo i ånger så länge de inte avser att bedra eller konspirera. Profetens(S) tillvägagångssätt och hantering av situationen vid Fath Mecka följde samma anda. Trots brotten de numera besegrade aggfulla fienderna hade begått mot muslimerna, förlät Profeten(S) dem och tillät inte någon att behandla dem illa eller hämnas på dem. Historien återger att vid inträdandet av Mecka utbrast muslimernas fanbärare, vid åsynen av personer som hade skadat muslimerna mycket, slagord som antydde på hämnd. Profeten(S) beordrade omedelbart att fanan skulle återtas och befallde Imam Ali(A) att höja den istället. Mecka inträddes således utan strider och med slagordet som Imam Ali(A) fick ropa ”idag är det barmhärtighetens dag!” (Kamil Ibn Athir volym 2; samt Majma’ al-Bayan i följd av surah an-Nasr). På så vis kapade Profeten(S) även alla vägar för vidare stridigheter och långvariga hämndaktioner som kunde vara i flera generationer och som avgudadyrkarna under jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden) var kända för. Istället etablerades en trygg, säker och fredlig tillvaro där tidigare felsteg var förlåtna och detta möjliggjorde i sin tur för samhället att börja frodas.

I avseende av befallningen till Profeten(S) om att göra istighfar, fastän han är ma’soom (felfri), rör det sig framförallt om att han i egenskap av ett föredöme för hela mänskligheten, i synnerhet de troende, är en föregångare även på denna väg. Detta då människan aldrig kan lyckas fullgöra Guds rätt och vara tacksam nog för alla Hans välsignelser oavsett hur mycket hon än tackar och lovprisar Honom. Därmed blir istighfar en gällande nödvändighet efter tasbih och hamd och utgör alltså tjänarens bön om förlåtelse för hans tillkortakommanden i glorifierandet och lovprisandet av hans Herre. Vidare hade muslimernas omständigheter under den över tjugoåriga kampen många gånger blivit så svåra och komplicerade att en del av dem stundtals hade fått misstankar mot Guds löften om seger. När segern kom insåg dem att deras otålighet och misstankar inte var på plats och detta krävde ytterligare istighfar [se bl.a. 33:10].

I de mest kritiska ögonblicken, vare sig vid framgångar eller vid svårigheter, är möjligheten till själslig raffinering och upphöjning oerhört stor liksom farorna som lurar är många. Därmed är det möjligt för människor att vid seger upptas av moraliskt förkastliga känslor som högmod och överlägsenhet eller överrumplas av orättfärdiga reaktioner som hämndvilja. I själva verket lär Gud människan med dessa tre befallningar att i känsliga ögonblick som vid seger, övertag och framgång minnas Guds storhet, Hans bristfrihet och fullkomliga attribut. Detta för att återkopplas till verkligheten och återigen inse att allt det goda hör till Gud och samtidigt inse sin egen litenhet och vända sig till Gud med istighfar för den egna bristfälligheten. På detta vis lär Gud människan att se upp för Shaitans fällor, dimman av försummelse och berusningen av högmod, som kan snärja och anfalla henne och får henne att växa som människa istället. Hur stor är inte skillnaden mellan en människa som har varit förtryckt och nu har makten att hämnas men avstår och förlåter i jämförelse med den människa som också har varit förtryckt men förvandlas till en förtryckare själv så fort hon får övertaget?!

Beaktansvärt är att denna surah nedsändes i Medina en tid efter Hodaybiyya-freden som Profeten(S) hade ingått med Meckas avgudadyrkare drygt två år innan Fath Mecka. Men avgudadyrkarna kom senare att bryta mot avtalet och detta blev i sin tur inledningen till de efterföljande händelserna. Därmed blev denna surah i sig utöver ett löfte, ett gudomligt bådande om Guds snara seger innan den hade inträffat.