الكوثر

al-Kawthar (Den myckna välsignelsen)

Namn: Surah al-Kawthar (Den myckna välsignelsen)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 3

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 108

Ordningsföljd i nedsändelse: 15

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Kawthar kommer Gud ge honom att dricka från paradisets floder och ge honom lika mycket belöning som varje offer som Hans tjänare offrar vid Eid.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 548)

Imam Sadiq(S) sade: ”Den som reciterar surah al-Kawthar i sina obligatoriska och rekommenderade böner, kommer Gud att släcka hans törst med vattnet från Kawthar-källan och hans plats kommer att vara med Profeten(S) i paradiset [under Tooba-trädet].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 548)



Huvudsaklig ämnesfokus: Guds myckna välsignelse till Sin älskade Profet(S), bönen – tacksamhet för denna välsignelse, Profetens(S) fiender är de utplånade



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah nedsändes som en tröst till Profeten(S) och som ett gott bådande till honom om al-Kawthar – den myckna välsignelsen som Gud skänkte honom. Samtidigt utgjorde denna surah ett hårt svar till Profetens(S) fiender som avsåg att håna och anklaga honom för att inte ha några söner som kunde föra vidare hans ätt, och med det hans budskap, då hans söner hade avlidit under deras barndom. I ett samhälle där endast söner ansågs kunna föra vidare ätten, bevarade Gud Sin älskade Profets(S) ätt genom hans älskade välsignade dotter Fatima Zahra(A) och förevigade honom och hans ätt genom historien.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

al-Kawthar: begreppet ”kawthar” innebär myckenhet vilket är ständigt flödande och aldrig avbryts, och såldes refererar det i versen till den myckna välsignelsen.

Denna surah inleds med att Gud talar om en mycket stor välsignelse som Han har skänkt Sin älskade Profet(S).

Korankommentatorer har angett många hänsyftningar för vad denna myckna välsignelse står för, däribland att det är namnet på en speciell flod i paradiset som Gud har skänkt till Profeten(S). En annan hänsyftning har angetts vara Profetens(S) speciella Kawthar-källa som alla troende ska inträda till på domedagen. Denna källa har bland annat nämnts i hadith Thaqalayn i khutba Ghadir där Profeten(S) har sagt: ”Jag lämnar ath-Thaqalayn (de två vikterna) efter mig, som om ni håller fast vid dem, kommer ni aldrig att vilseledas – Guds bok och mitt hushåll Ahl al-Bait(A); dessa separeras aldrig från varandra tills de inträder till mig vid källan [av Kawthar]!” [Majma’ al-Bayan volym 10 s 549]. Båda dessa hänsyftningar och andra, kan innefattas av den myckna välsignelsen som Gud har skänkt Profeten(S). Dock, utifrån den tredje versen i denna surah där Gud riktad till Profeten(S) säger att det snarare är Profetens(S) fiende som är ”abtar” (den med kapad ätt), slutleds att det finns ett samband mellan denna myckna välsignelse och detta konstaterande. Med andra ord utgör Kawthar i själva verket ett motbevis och motsägande svar till det som Profeten(S) anklagades för och som var gällande för hans fiende egentligen. Således refererar Kawthar framförallt till myckenheten av Profetens(S) ätt och med detta till Fatima Zahra(A) från vem Profetens(S) ätt har förts vidare.

Denna slutsats stöds även av historiska skildringar som anger att denna surah nedsändes efter att Profeten(S) hade förlorat sina söner Qasem och Abdullah vilka avled i barnsben. Under en tid då endast söner hade status och bara en son kunde föra vidare sin faders ätt, medan födelsen av ett flickebarn ansågs vara en skam, hånades Profeten(S) för att inte ha någon ätt [se 16:58-59]. Följaktligen nedsändes denna surah som en glädjande ögonfröjd för Profeten(S) och som ett slående svar till dessa hån, och hånare specifikt, men även till Profetens(S) fiender generellt. Detta då de i själva verket syftade på att Profetens(S) budskap skulle upphöra och följet av hans väg skulle sina eftersom han inte hade någon som ledde vägen och förde budskapet vidare efter honom.

Svaret i denna surah var följaktligen även ett mirakulöst bådande om framtiden. Detta då Gud välsignade Profetens(S) ätt till sådan grad att de idag är den mest spridda och igenkända ätt som existerar trots all grymhet och mord som har begåtts mot dem. Faktum är att utöver Imamerna(A) som samtliga härrör från Profetens(S) dotter Fatima Zahra(A) och Imam Ali(A), är många framstående lärda som under århundraden fört vidare Islams fackla från generation till generation Seyyed och utav Fatima Zahra(A) och Imam Alis(A) ätt och med detta också Profetens(S) välsignade ättlingar.

Vidare, är Guds refererande till Sig Själv som ”Vi” dels som betoning på Guds storhet och mäktighet och dels ytterligare en faktor som betonar myckenheten och storheten av denna välsignelse. Generellt har Gud i den heliga Koranen refererat till Sig Själv som ”Jag” i de fall där Han kallar till tawhid (monoteism) samt där Hans handling sker direkt och inte via medel, som exempelvis vid förlåtande [se bl.a. 21:92, 20:14 och 15:49]. Detta medan i fall där Guds order sker via medel, som exempelvis änglar eller genom moln vid regn, och även där storheten av en välsignelse ska betonas, har Gud refererat till sig Själv som ”VI”. [se bl.a. 31:10]

Le-rabbek: angivelsen ”le-rabbek” (till din Herre) betonar vikten av att dyrkanshandlingen sker uteslutande för Gud och med avsikten att komma Honom närmare. Detta då ”Herre” indikerar det ständiga flödet av välsignelse samt Guds planering och omhändertagande av Sin tjänare ur alla aspekter, vilket därmed innebär att Han är Herren och den enda värdig dyrkan. [se även 1:2]

Enhar: begreppet ”enhar” utav ”nahr” som betyder hals eller strupe, har kommit att specifikt innebära slaktande av kamel. Detta till skillnad från andra djur där begreppet ”thabh” används. Men ”nahr” används också med betydelsen att stå riktad mot något. Således kan begreppet i detta fall både ha innebörden av att offra genom att slakta en kamel och innebörden av att stå riktad mot qibla (böneriktning mot Mecka) för bön och höja händerna till strupen vid takbir, det vill säga vid yttrandet av Allah-o-akbar (Gud är störst) i bönen.

Sedan befalls Profeten(S) att till följd av den myckna välsignelsen tillbe sin Herre på ett specifikt vis.

Versens formulering tyder alltså på att denna befallning är till följd av den enorma myckna välsignelse som Gud har skänkt Profeten(S) och som likaså fordrar en stor tacksamhet. Således befaller Gud Profeten(S) att tillbe Honom och höja händerna till strupen vid varje takbir i bönen. I en hadith återges det att när denna vers nedsändes frågade Profeten(S) ängeln Jibrail(A) om vad det är för ”nahr” som är avsedd och Jibrail(A) svarade: ”Gud befaller dig att när du inleder bönen, vid takbir, lyfta händerna; och likaså när du går till rokoo’ eller går upp från rokoo’, och när du går till sojood; detta då vår bön och änglarnas bön i de sju himlarna är på detta vis. Och för varje ting finns en prydnad och prydnaden av bönen är att höja händerna vid varje takbir.” Vidare återges det att Imam Sadiq(A) i förklaring av denna vers visade detta genom att höja sina välsignade händer och sade: ”Det menas att lyfta händerna på detta vis i inledningen av bönen så att handflatorna är riktade mot qibla.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 550)

Versens innebörd kan även innefatta att Profeten(S) befalls till att offra en kamel men uppenbarligen skulle detta gälla vid ett eller enstaka tillfällen. Detta medan denna myckna välsignelse är så stor att det vore mer lämpligt att tacksamheten för den gör sig påmind flera gånger dagligen.

Shane’ak: begreppet ”shane’” utav ”shana’an” med betydelsen fiendskap, agg och hätskhet, innebär en argsint och hätsk vedersakare och fiende.

Abtar: begreppet ”abtar” refererar i grunden till ett djur som har fått sin svans kapad. Sedan har det kommit att referera till varje person som inte har någon ätt och avkomma att lämna efter sig.

Slutligen fastslår Gud att det är Profeten(S) fiende som i själva verket är den med kapad ätt.

Med detta försvarar Gud Sin Profet(S) och gläder hans hjärta både genom dessa verser, som ett direkt svar, och genom budskapet de bär och dess förverkligande i framtiden. Således fastställer Gud i denna surah fortsättningen av Profetens(S) ätt och med det hans väg, medan hans hätske fiende som inte visade minsta respekt för hans sorg och hatfullt förolämpade honom, själv blir den med kapad ätt.

I fråga om vem det var som hånade Profeten(S) förekommer det flera historiska skildringar varav de flesta pekar på ’Asi ibn Wael(LA) far till den lömske Amro’Aas(LA) som var Mu’awiya(LA) son till Abu Sufyans(LA) högra hand. I skildringarna återges det att då Profetens(S) son hade avlidit och Profeten(S) var på väg tillbaka från begravningen, mötte ’Asi ibn Wael(LA) honom på vägen och sa till honom: ”Vad bra att du har blivit abtar [din ätt har blivit kapad]!” varpå denna surah nedsändes. (ad-Dorr al-Manthoor volym 6 s 403)

Men utöver denna specifika person kan Profetens(S) vedersakare även innefatta alla som är hans fiender. Bland dessa kan Bani Umayya och Bani Abbas nämns. Båda dessa släkten gjorde allt i deras makt för att utplåna Profetens(S) ätt, och med det hans budskap, genom att döda Imamerna(A) och genom att systematiskt förfölja och kallblodigt mörda många av Profetens(S) ättlingar. Men trots att de var stora släkten till antalet och dessutom besatt makten under lång tid, gick deras egna ätter förlorade genom historien.

Det bör tilläggas att även om Guds ord är unika och alla Koranens suror är speciella, är denna surah extraordinär ur flera aspekter. En aspekt är det faktum att denna surah är den kortaste i den heliga Koranen men refererar till den största myckna välsignelsen som Gud har gett till Profeten(S) som gåva. En annan aspekt är att Gud befaller Profeten(S) till uträttande av bön, som är den mest kompletta av dyrkanshandlingar, med anledning av denna myckna välsignelse. Detta visar också i sin tur vikten av denna myckna välsignelse ännu mer. Dessutom förekommer flera av begreppen i denna surah – ”a’tayna, al-Kawthar, salle, enhar, shane’ak, abtar” – endast i denna surah och har inte använts någon annanstans i den heliga Koranen. Detta samtidigt som Gud, i tre korta verser, har riktat tilltalet till Profeten(S) fem gånger vilket indikerar Guds speciella barmhärtighet över Profeten(S).