النازعات

an-Naze’at (De utdragande [änglarna]))

Namn: Surah an-Naze’at (De utdragande [änglarna])

Övriga benämningar: -

Antal verser: 46

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen:79

Ordningsföljd i nedsändelse: 81

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah an-Naze’at, kommer dennes redogörelse och räkenskap under domedagen inte vara längre än [utfärdandet av] en obligatorisk bön tills han får inträda paradiset.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 428)



Huvudsaklig ämnesfokus: Änglarna – uppdrag och utföranden, återuppståndelsens inledande händelser – självningen och blåsten i basunen, förnekarnas ifrågasättande av återuppståndelsen och deras tillstånd på domedagen, historien om profeten Musa(A) och Guds befallning att gå till Farao samt Faraos reaktion och hans ökade överträdelse, människans vilja i mottagande av vägledning, gudsfruktan och ansvarskänsla – grogrund för fromhet och avståndstagande från överträdelse, himlen, jorden och bergens skapelse, egenskaperna av helvetets folk respektive paradisets folk, tiden för domedagen vet endast Gud om, livet i denna värld – kort och flyktig



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med eder vid Guds änglar med specifika uppgifter som berör människor främst i fråga om mottagandet av förnekarnas respektive de troendes själar. Detta för att vidare tala om domedagen och respektive grupps reaktion och levandssätt inför den, framförallt förnekarnas ifrågasättanden, vilket föranlett detta mottagande. Sedan målas ett lärdomsfyllt exempel upp genom historien om profeten Musa(A) och Farao, hur Farao reagerade när profeten Musa(A) kallade honom till Gud och vart detta ledde honom. Härigenom poängteras både människans vilja i att motta vägledningen och vikten av gudsfruktan som en essentiell faktor som avvärjer människan från att överträda.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Naze’at: begreppet ”naze’at” utav ”naz’” innebär att dra eller dra loss något – exempelvis då man drar bågens sträng för att skjuta en pil eller, i andliga frågor, sliter loss en fiendskap eller kärlek från hjärtat.

Gharq: begreppet ”gharq” refererar i grunden till att dra en bågsträng så långt det är möjligt. Sedan har det kommit att omfatta varje sak som utförs till sitt yttersta och i mesta möjliga utsträckning.

Nashetat: begreppet ”nashetat” utav ”nasht”, innebär i själva verket att lösa upp knutar som är enkla att knyta upp och begreppet har generellt kommit att referera till varje rörelse eller görande som sker med enkelhet.

Sabehat: begreppet ”sabehat” utav ”sabh”, innebär snabb rörelse i luften eller i vattnet och därför har begreppet kommit att referera till simmande i vatten eller skyndande till något. Tasbih som innebär att frånskriva Gud all brist och defekt är också utifrån samma innebörd och avser att den som gör tasbih, framskrider fort i Guds dyrkan.

Sabeqat: begreppet ”sabeqat” utav ”sibqa”, innebär att föregå eller ta ledningen, och då detta inte är möjligt utan att skynda och öka farten, har det även kommit att indikera fart.

Modabberat: begreppet ”modabberat” utav ”tadbir”, innebär i grunden att betänka och fundera över resultatet och konsekvenserna av en sak. Då betänkande leder till att bästa beslut fattas och saker utförs på bästa möjliga sätt, har begreppet även kommit att referera till ordnande av saker enligt det bästa möjliga beslutet. Utifrån sammanhanget i denna surah som handlar om domedagen och återuppståndelsen samt utifrån likheten med surah al-Morsalat och utifrån återberättelser, förefaller de inledande verserna av denna surah referera till änglarna och deras utföranden från det att de mottar order till dess verkställande. Gud svär således vid grupper av änglarna med olika uppdrag, vilket kan vara en specifik hänsyftning, eller vid änglarna och deras verkställande av Hans befallningar i generell bemärkelse.

Ett av dessa specifika utföranden som även har angetts som en hänsyftning för verserna är när änglarna separerar själen från kroppen vid döden. Änglarna får då slita loss själarna av förtryckare och de icke-troende som har vägrat vika sig för haqq (rätt och sanning) från deras kroppar. Våldsamheten i detta föranleds bland annat av att dessa personer inte vill lämna denna värld, i synnerhet då de inser att Nästa eviga värld som de har förnekat är verklighet men att de inte har förberett en bra boning för sig själva där. Detta medan de troendes själar dras ut varsamt och med enkelhet då de själva också längtar till att lämna kroppen och det världsliga och skynda till deras Herre och den eviga frälsningen.

Änglarnas skyndande till att verkställa Guds order kan i denna hänsyftning referera till att de skyndar med dessa själar mot helvetet respektive paradiset. De änglar som är ansvariga för de troendes själar som ska föras till paradiset tar då ledningen och skyndar före. Samtidigt kan det generellt innebära att änglarna skyndar till verkställande av Guds varje order. På detta vis tar de hand om världens angelägenheter och verkställer Guds befallningar som de har blivit beordrade till.

Den omfattande förklaringen av verserna innebär dock generellt att när änglarna mottar en order, går dem ner mot dess utförande kraftfullt, och lämnar sitt utgångsläge, sedan tar dem fart och skyndar, och de föregår för att utöva Guds order i det uppdrag som de har blivit beordrade om.

Se kommentar för 79:1

Se kommentar för 79:1

Se kommentar för 79:1

Se kommentar för 79:1

Rajefa: begreppet ”rajefa” utav ”rajf”, innebär stark skälvning och med det, oro. Det är även därav som splittrande nyheter som skakar om samhället kallas för ”arajif” (struntprat).

Radefa: begreppet ”radefa” utav ”radf”, innebär någon eller något som kommer efter någon eller något annat. Därav refererar man till folk som rider efter varandra i linje att de går i ”radif”.

Vidare förs talet till domedagen och ett par av dess snarlika påföljande moment som kan avse två stora skälvningar eller de två blåsten i basunen.

Majoriteten Korankommentatorer har angett att ”rajefa” i detta fall refererar till den första blåsten i basunen på domedagen, vilket indikerar slutet av denna värld. Detta medan ”radefa” refererar till den andra blåsten av återuppståndelse och återgången till Nästa värld [se även 39:68]. En del har också angett att ”rajefa” refererar till själva skalvet som ödelägger jorden i samband med inledandet av domedagen, medan ”radefa” avser skalvet som ödelägger himlarna. Båda dessa kan vara hänsyftningar som innefattas av versernas innebörd.

Se kommentar för 79:6

Wajefa: begreppet ”wajefa” utav ”wajf”, innebär egentligen snabbhet i rörelse, och då detta medför skakning och utebliven ro, har begreppet även kommit till att innebära stark oro och ångest.

Efter omnämnandet av domedagen, beskrivs tillståndet av förtryckarna, förbrytarna, syndarna och förnekarna som är i extrem oro och ängslan från den räkenskap och avlöning som väntar dem. Den inre oron och ångesten är så stor att det speglas i deras yttre, vilket visar sig framförallt i ögonen som sjunker i ögonhålorna och blicken som sänks utav rädsla.

Se kommentar för 79:8

Hafera: begreppet ”hafera” utav ”hafr” innebär i grunden att gräva jorden. I samband med detta har de lättare gropar, eller med andra ord fotspår, som bildas på marken när man går och som man sätter fötterna i igen när man går tillbaka, medfört att detta begrepp även kommit att indirekt referera till att återgå till det ursprungliga eller första tillståndet.

Nakhera: begreppet ”nakhera”, utav ”nakhr” eller ”nakhar”, kallar man ett förmultnat träd som blivit ihåligt och som låter när vinden blåser igenom det. Sedan har begreppet kommit att omfatta allt som har förmultnat och sönderfallit.

Därefter beskrivs vad de tidigare beskrivna förbrytarna, som är drabbade av stor ångest och ängslan vid sitt återupplivade och då de möts av domedagens verklighet, brukade säga och leva efter under sitt liv i denna värld. Dessa förnekade Nästa värld och återuppståndelsen genom att ifrågasätta om de skulle återuppbringas och komma till liv igen. De ansåg detta vara så overkligt att även deras fråga ställdes retoriskt nekande. Denna skildring kan möjligtvis även referera till deras reaktion efter att de har återbringats på så vis att deras fråga är utav häpenhet – har vi verkligen återupplivats efter döden?!

Följdfrågan som brukade förekomma i deras ifrågasättande och som förnekare tenderar att grunda sitt förnekande på, är frågan om hur det skulle vara möjligt för dem att återupplivas efter att ha dött och efter att deras kroppar har förmultnat och sönderfallit. Detta återskapande ter sig väldigt avlägset för förnekare då de inte beaktar hur de från början har skapats. Detta trots det faktum att människans tillblivelse, hur hon ursprungligen är från jorden, hur hon sammansätts av celler och den vidare processen, redan är ett mirakel som har blivit verklighet. Och den naturligt logiska motfrågan till de som förnekar möjligheten av återupplivande blir, som Gud också anger i Koranen: vad hindrar den som skapade dem första gången från ingenting, att återskapa dem igen?! [se bl.a. 36:77-83]

Slutligen slutleder dem, i sitt fortsatta förnekande och som ett hånande, att en sådan återvändo och ett återupplivande skulle vara en uppenbar förlust för dem. Skulle verserna dock referera till deras reaktion på domedagen så visar detta deras ångest och grämelse.

Se kommentar för 79:10

Se kommentar för 79:10

Zajra: begreppet ”zajra” betyder i grunden ett rop eller skrik för att driva ut något och i detta fall refererar det till den andra blåsten i basunen.

Sahera: begreppet ”sahera” innebär nattvaka eller att vara vaken under natten. Då fasansfulla händelser får nattsömnen att förvinna och håller människan vaken har domedagen kallats för Sahera då den är extremt fasansfull.

Efter skildringen av förnekarnas yttranden, återgår Gud till domedagen och återuppståndelsen och fastslår att återupplivandet sker med bara ett rop. Denna beskrivning indikerar dels hur hastigt och plötsligt domedagen sker och dels hur enkelt och lätt återupplivandet fullbordas genom Guds makt. Detta återupplivande sker då ängeln Israfil(A) blåser på Guds order en andra gång i basunen varpå alla kommer till liv igen och står inför Herren av världarna för räkenskapen som väntar.

Se kommentar för 79:13

Efter en relativt utförlig och samtidigt kompakt skildring av förnekarnas förnekande och domedagens uppkomst, övergår verserna till en specifik förnekare i lärdomssyfte. Genom en retorisk fråga som lockar lyssnaren till att veta mer, skildras en av historiens största förtryckare och förnekare och vilket fruktansvärt slut hans förnekande ledde honom till.

Gud kallade på profeten Musa(A) första gången i Towa och utsände honom som sändebud [se även 20:12]. Towa är namnet på en helig dal i Sham (Palestina, Syrien, Libanon och Jordanien området) och ligger mellan Madyan-området och Egypten. Namnet kan även vara en beskrivning av platsen utifrån begreppet ”tayy” som innebär inlindat och skulle då referera till att denna plats är inlindad och omgiven av välsignelse.

Sedan återges budskapet som profeten Musa(A) fick motta. Uppdraget som Gud gav profeten Musa(A) innebar att gå till Farao då han hade överträtt, kalla honom till rening och vägledning för underkastelse inför Gud och visa honom Guds tecken via mirakel, vilket troligtvis refererar till käppens förvandling. Dessa verser innefattar flera delikata riktlinjer som är väl värda att beakta:

- Gud anger anledningen till utsändandet av profeten Musa(A) till Farao vara Faraos överträdelse som även innefattar hans förtryck. Detta innebär att ett av de främsta grundmålen med profeters(A) uppdrag har ständigt varit att vägleda överträdare och i annat fall bekämpa dem.

- Kallelsen till vägledning som profeten Musa(A) får uppdrag om, förespråkar de mildaste välvilliga och ömsinta begreppen och tonen [se även 20:44]. Kallet framförs inledningsvis i form av en fråga med respekt och indikation om en självvald väg: är du villig att renas? Rening inbegriper att renas genom avståndstagande från förnekelse och polyteism likväl som överträdelse, förtryck och fördärv.

- Detta visar även tydligt att syftet som profeterna(A) eftersträvar är att få människor att återgå till sin fitra (inre medfödda natur) och återhämta sin inre medfödda renhet; och göra det av egen vilja. Det är inte frågan om att profeten Musa(A) ska rena Farao utan att Farao ska själv av egen vilja göra sig mottaglig för renhet. Med andra ord är viljan till själsligt renande och vägledning något som måste sjuda inifrån människan själv och det är inte något som påtvingas utifrån. Hur stor är skillnaden mellan folk som inte överträder av egen tro på det och folk som följer lagar av rädsla för böter?!

- Att vägledning kommer efter rening, tyder på att det krävs ett initialt renande i början för att rensa och avlägsna smutsen och orenheterna, för att därefter kunna inträda till vägen.

Vägledning till ”din Herre” indikerar att du förs till den som äger dig, omhändertar alla dina angelägenheter, i vars hand din uppfostran ligger och som är ditt ursprung och den du återvänder till i slutändan [se även 10:4 samt 2:156]. Detta är vägen och det finns ingen annan väg att gå; så varför trotsa och streta emot?!

- ”Khashya” som refererar till den sortens fruktan som medföljer iman (tro), anges som yttringen och frukten av vägledning till Gud och sann ma’rifa (kännedom och insikt) om Honom. Denna fruktan framkallar i själva verket en känsla av ansvar inför sin Herre och Skapare och resulterar i fromhet, underkastelse och avståndstagande från överträdelse och förtryck. [se även 35:28]

- Inledningsvis befaller Gud profeten Musa(A) att tilltala Farao med mildhet och känsla, och sedan med logiska argument och förnuft samt via mirakel som Farao får se just för att tänka till. Detta sätter riktlinjen för hur en vägledning grundat på Guds order ser ut och vilka kriterier det har. Först av allt, sker det baserat på uppriktig välvilja och kärlek, och vidare, går det fram med rationell bevisföring och slutsatser. Påtvingande av tro och blint efterfölje har ingen plats i grundövertygelsen. [se även 2:256]

Historien om Farao var framförallt en lärdom samt en varning för Profetens(S) samtida avgudadyrkare att konstatera hur betydligt mäktigare personer än dem själva inte har kunnat stå emot Guds vrede när fristen har upphört. Samtidigt utgjorde detta ett värmande budskap för Profeten(S) och de troende att inte tillåta sig frukta förtryckarnas till synes överlägsenhet och genomskåda dess bräcklighet.

Se kommentar för 79:15

Se kommentar för 79:15

Se kommentar för 79:15

Se kommentar för 79:15

Se kommentar för 79:15

Adbar: begreppet ”adbar” innebär att vända ryggen till.

Sa’a: begreppet ”sa’a” innebär ett ansträngande och strävande efter något.

Hashar: begreppet ”hashar” innebär att samla folk med tvång.

Därefter fortsätter verserna med att beskriva Faraos reaktion inför profeten Musas(A) välvilliga kallelse, ömsinta ton, logiska argumentation och stora mirakel. Istället för att bli uppmärksam och vända tillbaka, fortsatte Farao sitt överträdande och insisterade i sin förnekelse. Dessutom gick han vidare med att bekämpa profeten Musas(A) kall och kallade in alla trollkarlar för att överbevisa profeten Musas(A) mirakel som var ett hot mot hela hans tyranniska styre. Som om detta inte vore nog, överskred han i sitt övermod till sådan grad att han utropade sig själv till gud och angav sig själv som den högsta herren trots att både han själv och hans folk dyrkade avgudar. Dock förde hans tyranni honom till ett läge där han hävdade sig vara den högsta herren för hela folket och högre än till och med sina egna avgudar. [se 7:127 och 28:38]

Denna händelse-förlopp poängterar även att ett förnekande baserat på självhävdelse och trotsighet inte stannar vid någon gräns och kan föra personen till det värsta av överträdelser. Detta på samma sätt som ödmjukhet och reflekterande kan bädda för en mottaglighet och bejakande av sanningen när man väl ser den och därmed blir ödmjukheten en grogrund för tro, högre vägledning och underkastelse.

Se kommentar för 79:21

Se kommentar för 79:21

Se kommentar för 79:21

Nakal: begreppet ”nakal” innebär i grunden svaghet, oförmåga och hjälplöshet och därav kallas en tung kedja för ”nekl” då det gör personen svag och oförmögen att röra sig. Då Guds straff gör personen som drabbas av det oförmögen och hjälplös och hindrar personen från att begå ytterligare synder har det kallats ”nakal”.

När Farao tog sitt trotsande till det yttersta han kunde, trots miraklen och fristen han fick, gjorde han sig föremål för Guds straff vilket drabbade honom och hans följe. Uttrycket ”nakal al-akhira” (straffet av den sista) kan således referera till Nästa världs straff, och att den har angetts först kan bero på att den är av större vikt, medan ”oola” (första) refererar till denna världs straff som var deras drunknande i Nilen.

Det är även möjligt att ”oola” (första) refererar till det första steget av hans insisterande i överträdelse, då han hävdade sig vara gud, medan ”akhira” (sista) refererar till det sista steget där han hävdade sig som högsta herre. Gud lät straffet av dessa två polyteistiska påståenden drabba honom redan i denna värld men med en frist på fyra år, vilket var tiden mellan hans första och sista påstående.

I avslutningen av profeten Musas(A) och Faraos historia slutleds det hur detta är ett exempel att ta lärdom av för de som fruktar osalighet och straff; en naturlig medfödd fruktan som människan har såvida hennes fitra (inre medfödda natur) är intakt genom synders rost [se även 83:14]. Faraos öde är egentligen till för alla under alla tider att lära sig av, i synnerhet avgudadyrkare och överträdare som går i samma fotspår. Skildringen är en uppmaning till eftertanke och att med facit i hand, om hur det kommer att sluta för förtryckare enligt Guds bestämmelse, omvärdera sin väg.

Se kommentar för 79:25

Samk: begreppet ”samk” innebär i grunden höjd och har även kommit att betyda tak eller valv.

Sawwaha: begreppet ”sawwaha” utav ”taswiya” innebär att arrangera och ordna något och refererar i detta fall till den noggranna ordning som himlakropparna styrs av.

Aghtash: begreppet ”aghtash” utav ”ghatsh” innebär mörker.

Dhoha: begreppet ”dhoha” innebär den tid då solljuset sprider sig i himlen och på jorden.

Efter skildringen av profeten Musa(A) och Faraos historia som en lärdom, återgår verserna till frågan om återuppståndelsen. Förnekarna som ifrågasatte möjligheten om deras återupplivande efter döden ges nu ett retoriskt förebrående svar. De ställs mot väggen genom att uppmärksammas på skapelsen av himlen som är långt större än de själva, vilket indikerar att den som kan skapa denna vida himmel med alla dess stjärnor och planeter har inga svårigheter att skapa den lilla människan [se även 40:57]. De efterföljande verserna som ytterligare benar upp himlens mäktiga skapelse, bekräftar detta än mer.

Se kommentar för 79:27

Se kommentar för 79:27

Daha: begreppet ”daha” utav ”dahw” innebär att bredda ut och sprida.

Mar’a: begreppet ”mar’a”, utav ”ra’i” som i grunden innebär att skydda och ta hand om djur, betyder betesmark och refererar till växterna som växer fram ur jorden. Den kända hadithen ”Var och en av er är ra’ (herde) och var och en av er är ansvarig för sin ra’iyya (hjord [folk])” betonar också just vikten av att människor tar hand om varandra. (Bihar al-Anwar volym 72 s 38)

Arsa: begreppet ”arsa” utav ”rasw” innebär att stadga, befästa och stabilisera något.

Efter himlens upprättande går verserna över till jorden och markens breddande. Det pekar på hur vattnet som i början täckte jordens yta sjönk ner i marken och samlades på de lägre områdena så att torrt land kom upp till ytan. Sedan beskrivs hur det vatten som har låsts in i jordens skikt bringas ut till jordens yta och blir skäl till liv att växa fram genom sitt strömmande i vattenkällor och vattendrag.

Därefter beskrivs bergens viktiga roll som ett stadgande för jorden och tillvaron på den. Detta då deras befintlighet bland annat stabiliserar och förebygger extrema och ihållande stormar som uppstår på grund av solens och månens dragningskrafter. Bergen fungerar även som en säkerhetsventil för det annars förödande trycket från den smälta magman i jordens inre. [se även bl.a. 13:3 och 88:19]

Hela denna magnifika skapelse som har upprättats, den höga himlen, ljuset och mörkret, den vidsträckta marken, vattnet och växterna samt bergen, är alla för människan att åtnjuta och medel för hennes leverne i denna värld. Även kreaturen som överlever med hjälp av samma resurser är i människans underlydnad. Allt detta i syfte för människan att ta det i bruk och samtidigt se sig omkring och reflektera kring hela denna tillvaro och alla dessa välsignelser som är Guds tecken och som visar på Hans makt och kallar människan till att i tacksamhet inför alla dessa välsignelser underkasta sig sin Herre. Detta fastlår även det fullt logiska faktumet att Herren som har skapat allt detta är sannerligen mäktig till att återskapa det.

Således genom att peka på några exempel och yttringar av Guds makt och välsignelser i världen omkring oss, söker Gud att trigga människans tacksamhetskänsla som är en grund och en drivande faktor till ma’rifa (kännedom) om Gud.

Se kommentar för 79:30

Se kommentar för 79:30

Se kommentar för 79:30

Tamma: begreppet ”tamma”, utav ”tamm” som betyder att fylla något till brädden, kallas allt som når sin höjd och högsta punkt. Därav refererar ”tamma” även till stora prövningar som är fyllda med enorma svårigheter och som människan inte kan avvärja från sig själv. I detta fall refererar ”tamma” till domedagen som är fylld av fasansfulla händelser och att den vidare beskrivs med adjektivet ”kobra” (stora) betonar dess vikt och storhet ytterligare. Borrezat: verbet ”borrezat” utav ”borooz” innebär att något visar sig och görs synligt.

Som en följd av skapelsen kommer domedagen som väcker människan ur hennes försummelses slummer och får henne att minnas alla sina handlingar och vad hon egentligen gått för i detta liv. Versernas formulering och verbens tempus i presens, vilket indikerar kontinuitet, visar att människan har alla sina handlingar ständigt i minnet på den dagen. Detta då samtliga slöjor, däribland glömska, röjs undan från människans hjärta och själ och hon finner allt närvarande inför henne [se även 50:22]. Detta medan helvetet på den dagen kommer att bli synligt för alla att skåda. Detta tyder även på att helvetet existerar redan nu och är den inre verkligheten av otro och synd men slöjorna gör att vi inte kan se den. [se även 29:54]

Se kommentar för 79:34

Se kommentar för 79:34

Därefter beskrivs människors situation på domedagen där de i huvudsak uppdelas i två grupper – helvetets folk och paradisets folk. Beskrivningen av båda grupper följer samma rytm och visar på motsvarande egenskaper och riktlinjer som varje grupp efterlevde.

Först skildras tillståndet av förbrytarna samtidigt som det redogörs för orsakerna till det öde de möter på domedagen. Till en början återges deras överträdelse, vilket även kastar ljus på den otro och skeva verklighetsuppfattning som de har på trosmässigt plan. Detta då överträdelse är resultatet av självhävdelse och att man tror sig vara förmer. Det i sin tur gör att man ger sig själv rätten att överträda och det grundar sig i själva verket på bristande kännedom om Gud och därmed sin egen vikt och läge i världen. Den människa som har reflekterat kring världen och dess tillkomst samt på sin egen tillblivelse, och kommit att känna sin Herre, inser att hon inte har något att hävda och kan inte annat än underkasta sig Gud då hon inser sin egen obetydlighet och svaghet.

Sedan återges hur dessa satte dunya (denna värld) före och gav den företräde över allt annat, vilket pekar på deras fördärv på handlingsmässigt plan. Detta då överträdelsen gör att människan förblindas av denna världs pompa och ståt, ser dess obeständiga frestelser som ändamålet och upptas helt av att göra allt endast för att uppnå dem.

På så vis leder den bristande tron till fördärv i handling och det för personen mot helvetet i Nästa värld men skapar också ett helvete av oro, osäkerhet, agg och även krig i denna värld. Imam Ali(A) säger i en hadith: ”Och den som överträder, far vilse till [att utföra] handlingar som den inte har något argument för [ens]” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 506 hadith 43) – självhävdelsen gör alltså att människan föredrar sitt eget tycke utan att ens ha en logisk grund.

Se kommentar för 79:37

Se kommentar för 79:37

Därefter övergår verserna till att beskriva den andra gruppen och de riktlinjer dessa efterlevde i motsats till den första gruppens riktlinjer. Till skillnad från överträdarna, fruktade dessa sin Herres ställning vilket indikerar deras kännedom om Gud. Medan denna fruktan är resultatet av att inse sin svaghet och undergivenhet inför den Starke Mäktige Herren och därmed underkasta sig Honom, ledde bristen på detta till förbrytarnas självförhävelse och därmed överträdelse, jakt på egna lustar och denna världs glans.

I motsats till detta blir frukten av denna fruktan även det motsatta och leder till att dessa tjänare tyglar sina nafs (jaget) och hämmar sig själva från sina lustar. Det faktum att de beskrivs ”hämma sig själva”, istället för att uttrycka att de ”avstår”, kan indikera människans svaghet och att det kan hända att hon trots allt faller i synd, men utan att ha någon självförhävelse eller avsikt att överträda. De beskrivna är alltså ständigt i tillståndet att sträva efter lydnad och hämma sig från överträdelse vid sidan av att de är hoppfulla om Guds nåd och Hans förlåtande av deras brister, tillkortakommanden och misstag [se även 53:32 och 4:31]. Således är de som klarligen räknas som helvetets folk de förnekande överträdarna, medan de som klarligen räknas som paradisets folk är de troende gudfruktiga fromma. Dessa är helhetsdragen för respektive grupp även om det förekommer en del beskrivningar på andra grupper eller subgrupper i den heliga Koranen.

Sammanfattningsvis är alltså grundvillkoret för att vara bland paradisets folk fruktan av Gud, som i sin tur bygger på ma’rifa (kännedom) om Gud och Hans ställning. Andra villkoret som också är frukten av det första villkorets uppfyllande, blir tyglande av nafs (jaget) och dess lustar. Detta då alla synder härstammar från nafs lustar om vilket anges att ”det värsta av avgudar som har dyrkats på jordens yta är lusten” (Sharh Asma’ al-Hosana av Mulla Hadi Sabzevari volym 1 s 27 samt volym 2 s 61). Även Shaitans väg in till människan för att förvilla henne är via nafs lust. Såvida denna inre shaitan inte samarbetar med den yttre Shaitan och öppnar porten för honom, kan inte Shaitan göra intrång och påverka människan; precis som Gud säger i den heliga Koranen. [se 15:42]

Denna fruktan som anges vara inför ”Herrens ställning” kan referera till Guds kunskap och Hans övervakande ställning [se även 13:33]. Detta styrks av en hadith från Imam Sadiq(A) som säger: ”Den som vet att Gud ser honom, och hör vad han säger, och vet vad han gör utav gott eller ont, så att detta [vetande] håller honom tillbaka från det fula utav handlingar, så är han den som fruktar sin Herres ställning och hämmar nafs (jaget) från hawa (lusten)” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 507 hadith 45 samt Kafi volym 2 s 89). Det kan även referera till ställningarna och platserna där människan ska stå inför sin Herre under domedagen för räkenskapen – ”sin Herres ställning” skulle då i själva verket innebära ”sin ställning inför sin Herre”. Ytterligare en förklaring som har nämnts är att det refererar till Guds ställning av rättvisa. Detta då Guds heliga väsen inte ger upphov till rädsla utan rädslan är för Hans rättvisa. Med andra ord, när man ställer sina egna handlingar gentemot Hans rättvisa blir man rädd på samma sätt som en brottsling blir rädd för en rättvis domare eller ett rättrådigt domstolsväsende. Då det inte förekommer någon motstridighet mellan dessa tre förklaringar kan samtliga innefattas av den vida innebörden.

Se kommentar för 79:40

Morsa: begreppet ”morsa” utav ”irsa’” innebär att något händer, äger rum och uppstår men också att det upprättas så att det gäller.

Efter tal om domedagen och de världsförsjunkna överträdarna respektive de gudfruktiga troende och deras öden, återkopplas verserna till avgudadyrkarna och förnekarnas ständigt återkommande fråga om när domedagen kommer att ske. För att visa att ingen har kunskap om domedagens tid utom Gud Själv, riktas talet till Profeten(S) angivandes att detta är även dolt från honom. Med andra ord tillhör detta de fördolda kunskaperna som Gud inte har delgett någon och kommer att förbli så tills dess tid är inne. Denna fördolda tidsangivelse hör i själva verket till domedagens uppfostrande effekt. Om tiden hade varit angiven och känd skulle det kuva och underminera människans fria vilja och hennes möjligheter till utveckling av eget val. Detta på så vis att ifall domedagen är långt fram i tiden skulle detta faktum medföra ett ignorerande, försummande och uppskjutande av saker, medan ifall den skulle vara nära inpå, skulle det medföra allas återhållsamhet och avståndstagande från ont utav oro och för att rädda sitt eget skinn från ett närbeläget straff. Människans tro skulle då inte heller bli satt på prov som fallet är nu.

Således kommer talet om domedagens exakta tid och frågan om när den kommer att uppstå inte leda någonvart eller ge kunskap om den, och är därmed inte det väsentliga i sammanhanget. Huvudsaken är det faktum att det kommer att ske och att slutgiltigheten i fråga om den är hos Gud, medan Profetens(S) uppgift specificeras i att varna om den. Men denna varning kommer inte att mottas och ha effekt utom på dem som känner en viss fruktan inför den. Med andra ord behöver människans känsla av sanningssökande och ansvarstagande vara tillgänglig och inte ha begravts helt av fördärv för denna påminnelse och varning att ge en varaktig effekt. Och när domedagen inträffar kommer det upplevas som att hela perioden fram till dess inte har varat mer än knappt en kväll eller dess morgon.

Se kommentar för 79:42

Se kommentar för 79:42

Se kommentar för 79:42

Se kommentar för 79:42