التكوير

at-Takwir (Insvepningen)

Namn: Surah at-Takwir (Insvepningen)

Övriga benämningar: Kowwerat

Antal verser: 29 

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen:81

Ordningsföljd i nedsändelse: 7



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah at-Takwir kommer Gud att skydda från skam då dennes bok öppnas [på domedagen].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 441)



Huvudsaklig ämnesfokus: Domedagens inledande fas – dess effekt på solen, stjärnorna, bergen, djuren, haven och människan, människors omfördelning – var och en med sina likar, levande begravda flickebarn – en betonad fråga på räkenskapen, domedagens efterföljande faser, människans vetskap om sina medföljande verk, eder vid himlakroppar samt nattens avslut och dagens inledning, ängeln Jibrail(A) – Guds tillförlitliga ärade, starka och åtlydda bud, Gud i försvar av Profeten(S) – felfri, sannfärdig, hängiven och ren, Koranen – en påminnelse för de som vill följa raka vägen, människans fria vilja inom ramen av Guds vilja som är över alla viljor



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med att beskriva domedagens inledande fas med dess skräckinjagande händelser som inte lämnar något opåverkat och följs av att människors handlingar avslöjas inför alla inför räkenskapen. Detta för att vidare klargöra att Koranen är Guds ord som Han har nedsänt med Sin tillförlitlige ängel, Jibrail(A), för att mottas av Hans utvalda felfria Profet(S) som hängivet förkunnar den i syfte att påminna människan om den raka vägen. Hur människan ändå frångår detta budskap och med sina påhittade anklagelser slår bort den från sig, är ett val som hon gör och som hon kommer att få stå till svars för. Detta medan Guds vilja överväger alla viljor och människans val att följa den raka vägen faller likaså inom ramen av den fria vilja som Gud har skänkt henne.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Kowwerat: begreppet ”kowwerat” kommer av ”takwir” som betyder att rulla och vika ihop något. Detta kan referera till att solens ljus sammandras, mörkret omger och insveper solen och dess omfång dras ihop och förtätas.

Enkadarat: begreppet ”enkadarat” kommer av ”enkedar” som innebär att falla och skingras. Det kan även komma av roten ”kodoora” som innebär dunkel och mörker. Detta kan således referera till fallande och skingringen av stjärnor och planeter samt till att de förlorar sitt ljus och skimmer.

’Eshar: begreppet är plural för ”’ashra’” som bygger på räkneordet ”’ashr” – siffran tio – och är vad araber kallar en tiomånaders dräktig kamelhona. En sådan kamelhona är på väg att snart föda en ny kamel, samtidigt som dess spenar blir överfyllda med mjölk. Således är en sådan kamelhona en av de mest värdefulla egendomar som kunde ägas och i versen är det en metafor för allt som kan tänkas vara dyrbart för människan utav förmögenheter.

Wohoosh: begreppet ”wohoosh” är plural för ”wahsh” som allmänt refererar till vilda djur.

Sojjerat: begreppet ”sojjerat”, av ”tasjir”, innebär till sin grund att flamma upp och egga elden men det kan även betyda att fylla något till brädden och låta det svämma över. Således finns innebörderna av att flammas upp, koka över och slås samman inbäddat i begreppet. Därmed kan det avsedda vara en kombination av samtliga betydelser och ange att haven blir till en stor eld.

Denna surah inleds med att måla upp en bild som indikerar förfärligheten och fasan av domedagen genom att beskriva dess inledande händelser som påverkar solen, stjärnorna, bergen, människans tillsyn över hennes dyrbara förmögenheter och det som hon håller kärt samt djuren och haven.

Medan solens ljus jämnas av och solen lindas in i mörker, så förlorar stjärnorna sitt skimmer och hamnar ur sina positioner och skingras [se även 82:2 och 77:8]. Detta sker på grund av rubbningen som uppstår i hela världssystemet i förberedelse för den stora skiljedagen. Vidare beskrivs jordens tillstånd och bergen som sätts i rörelse och börjar förflytta sig i samband de kraftiga jordbävningar som uppstår. Detta är i själva verket endast en av de saker som händer med bergen medan andra verser i den heliga Koranen beskriver ytterligare faser [se även 69:14, 73:14, 77:10, 78:20, 101:5 m.fl.]. Utifrån dessa verser jämnas bergen till slut med marken och blir till stoft, därefter skingras likt hägringar och försvinner som om de aldrig har existerat.

Därefter refereras det till människans tillstånd som är mitt i detta läge och den fruktansvärda fasa som drabbar henne och får henne att glömma även sina käraste. Detta indikeras av hur folk beskrivs lägga ner och fullständigt strunta i allt som kan tänkas ha varit viktigt för dem, däribland förmögenheter som man annars är mån om och ser till att övervaka och inte lämna utan tillsyn. Skräcken är till och med så övergripande att även vilda djur som annars flyr från varandra och håller sig på varsin kant, hoppar ur sina gömställen utav rädsla och tyr sig till varandra och samlas i en hop. Det är som om skräcken får de att glömma sina vilda djuriska drag på grund av det de upplever; så hur kommer det vara för människan som har begåvats med större intelligens och uppfattningsförmåga?!

Sedan övergår beskrivningen återigen till den omgivande naturen och denna gång anges haven som antänds, fylls till brädden och svämmar över. Detta kan exempelvis ske utav det tryck som haven utsätts för i samband med jordbävningarna och himlakropparna som rasar samman. Hursomhelst, utifrån kunskapen vi idag har om grundämnen, så vet vi att vatten är en kombination av syre och väte varav båda är högst antändliga. Således är denna beskrivning som Koranen kom med för över 1400 år sedan, på en tid då en allmän vetenskaplig kunskapsgrund som kunde förklara möjligheten till ett sådant fenomen saknades, inte längre bortom föreställning. [se även 82:3]

Se kommentar för 81:1

Se kommentar för 81:1

Se kommentar för 81:1

Se kommentar för 81:1

Se kommentar för 81:1

Maw’ooda: begreppet ”maw’ooda”, av ”wa’d”, refererar till de nyfödda flickebarn som begravdes levande av sina fäder under jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden).

Vidare övergår beskrivningen till domedagens första skeenden, efter att scenen för den har förberetts utav den omvälvning som har föregått. Ett av dessa är att folk skiljs åt och grupperas om utefter deras handlingars status och deras tro och leverne i detta liv. Detta medan en framstående fråga som indikerar räkenskapen gäller de levande begravda flickebarnen.

Ett av det främsta som karaktäriserar domedagen, även kallad den stora skiljedagen, är att olika grupper skiljs åt från varandra och återsamlas med sina likar [se även 78:17]. Till skillnad från det rådande tillståndet i denna värld, där de rättfärdiga och fromma kan leva bland och sida vid sida med de orättfärdiga – som grannar, makar, syskon, vänner, samhällsmedborgare m.fl. – kommer dessa tydligt att skiljas åt på den dagen baserat på deras verklighet. [se även 56:7-11].

En annan återgiven scen av avlöningens dag är där de levande begravda flickebarnen frågas för vilket brott de har dödats och fått mista livet? Under jaheliyya (ignoransens era – förislamiska tiden) ansågs födseln av ett flickebarn vara olycksbådande och flickebarnet ansågs utgöra en skam. Således gällde det att antingen behålla barnet och kosta på sig vanäran eller begrava flickebarnet livslevande. Denna hemska företeelse var en av de förefintliga seder som Profeten(S) bekämpade starkt och villkorslöst. Redan vid Islams begynnelse klargjordes Islams ställning i frågan då Gud förebrådde utövarna för deras tankesätt och felförklarade samtliga motiv som de byggde den fullständigt dåraktiga handlingen på. [se även 16:58-59]

Det faktum att frågan riktas till själva flickebarnet kan indikera olika saker, däribland att brottet är så ofattbart att det inte råder någon fråga om mördarens skyldighet så att denne ska frågas varför. Även riktandet i sig kan utgöra ytterligare ett fördömande, samtidigt som det banar väg för offret att kräva rätt för sitt blod. Faktumet att tillsyn till denna fråga tas upp särskilt och för sig, utöver den allmänna inspektionen av handlingarnas böcker och tillsynen till alla handlingar, påvisar bland annat människolivets värde inom Islam och i synnerhet när det kommer till de oskyldiga som orättfärdigt mördats. Frågan tyder även på det värde som Islam anser för kvinnan som människa. Detta då denna omänskliga företeelse bland annat bottnade i den förringande grundsynen på kvinnor. Kvinnan sågs helt enkelt som en ägodel med lika lite värde som övriga ägodelar i bästa fall, men ibland även mindre.

Se kommentar för 81:7

Se kommentar för 81:7

Sohof: begreppet ”sohof” är plural för ”sahifa” som i grunden refererar till något som är utbrett och slät som exempelvis ansiktet. Sedan har det kommit att referera till tavla, blad, papper och liknande som saker skrivs ner på.

Koshetat: begreppet ”koshetat”, av ”kasht”, betyder att rycka och dra loss något som sitter ihop med något annat – exempelvis att flå skinn – vilket bär med sig en viss hårdhet. Det har även angetts referera till att dra undan ett täcke, eller liknande, från något.

So’erat: begreppet ”so’erat”, av ”tas’ir”, innebär att driva på elden på ett sätt som får lågorna eller de så kallade eldstungorna att flamma upp.

Ozlefat: begreppet ”ozlefat”, av ”zolfa”, innebär närmande och närhet.

I den andra fasen, efter att domedagen har inletts, framträder räkenskapens yttringar en och en. Handlingarnas böcker tillkännages, himlen rycks bort, helvetet blossar upp och paradiset förs nära de troende.

På domedagen sprids handlingarnas böcker och öppnas upp, och detta sker inför både den person som boken tillhör och andra. Detta sker delvis för att personen själv ska se sina handlingar [se även 17:14]. Samtidigt är detta en form av belöning för de rättfärdiga som får glädjas, respektive en form av straff för de orättfärdiga som får skämmas [se även 74:7-12]. Detta medan de täcken som finns mellan den materiella och den metafysiska världen bortrycks och dras undan så att det som finns, men är förtäckt i denna värld och inte har kunnat uppfattas sinnligt, skådas. Således ser människan verkligheten helt och fullt för vad den har varit och är, då sanningen och den verkliga andan av saker uppenbarar sig. Då skådas även helvetet vars eld flammar upp; helvetet som redan nu finns i denna värld och omger förnekarna, men som inte förnimmas med sinnen [se även 9:49]. Likaså är paradiset redan här och nu beredd för de gudfruktiga och fromma, och att det är paradiset som förs närmare dem på räkenskapens dag manifesterar en form av högaktning för dem. [se även 3:133 och 57:21 samt 26:90]

Slutligen leder dessa verser fram till det faktum att människan kommer att skåda allt vad hon har gjort och finna det förefintligt framför sig. Människans medvetande och kunskap gentemot hennes handlingar är således total och tillsammans med ett bevittnande. Detta påvisar även att ingen handling egentligen förgås, utan alla handlingar finns bevarade och deras verklighet kommer att manifestera sig i lämplig skepnad. [se även 18:49 och 3:30 samt 99:7-8]

Se kommentar för 81:10

Se kommentar för 81:10

Se kommentar för 81:10

Se kommentar för 81:10

Khonnas: begreppet ”khonnas”, plural för ”khanes” från roten ”khans”, refererar i grunden till då något drar ihop sig, går tillbaka eller retirerar, och döljer sig. Begreppet innefattar alltså samtliga betydelser och kan referera till en eller flera av dem. Så att exempelvis Shaitan kallas för ”khannas” är utav samma anledning. Detta då Shaitan drar sig tillbaka och retirerar när människan ihågkommer Gud, men återkommer så fort kusten är klar. [se även 114:4]

Jawari: begreppet ”jawari” är plural för ”jariya” utav ”jari” som betyder snabbfarande eller rusande och är taget från vattnets snabba flödande rörelse och ständiga strömmande. Det är även därav som en av hänsyftningarna för begreppet ”jariya” är seglande skepp.

Konnas: begreppet ”konnas” är plural för ”kanes” utav ”konoos” som betyder att undandra och gömma sig och är tagen från vilda djur, exempelvis rådjur eller fåglars reträtt till sina bon som de gömmer sig i.

Efter tal om domedagen och en del av dess händelser, svär Gud vid ett antal skapelsefenomen inför den viktiga budskap som ska framföras näst.

Utifrån de beskrivande adjektiven samt sammanhanget, och med tanke på efterföljande verser, står det klart att den första eden avläggs vid vissa himlakroppar. Den farande retirerande rörelsen fram och tillbaka följt av den osynlighet som beskrivs, stämmer framförallt in på de fem himlakroppar som kallas ”de vandrande stjärnorna”, som en hänsyftning. Dessa är i själva verket de fem planeter som är närmast jorden och kan observeras på natthimlen med bar öga; Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Dessa fem planeters något märkliga rörelsemönster har genom tiderna fångat uppmärksamheten av i synnerhet astronomer. Detta då deras närmare avstånd till jorden och deras rörelse bland övriga stjärnor på natthimlen är iögonfallande. Det märkvärdiga i deras rörelse är att de tycks följa en viss bana på himlen, men plötsligt verkar det som om de stannar till, backar i sin bana, rundar och sen fortsätter sin bana igen. Resterande stjärnor som är synliga på natthimlen kan liknas vid fastsydda pärlor som gryr och skyms ungefär samtidigt och med lika avstånd från varandra. I relation till dem är dessa fem planeter likt fem pärlor som inte riktigt sytts fast och rullar fram mellan andra pärlor; alternativt likt seglande skepp i himlens ocean. Deras rörelse har även liknats vid någon som har tappat något på vägen och går tillbaka i sina spår för att leta. Det hela upplevs likt en person som inte riktigt har bestämt sig för vilken väg den ska ta innan den fortsätter igen; därav deras arabiska benämning ”de villrådiga stjärnorna”. Att dessa vidare anges gömma sig, kan möjligen referera till deras skymning och att de döljs i ljusets strålar när solen gryr. Dock kan det möjligen också referera till att de under sin omloppsbana kring solen, kommer vid en punkt för nära solen och kan inte längre skådas.

Se kommentar för 81:15

’As’as: begreppet kommer av ”’as’asa” och innebär milt mörker likt mörkret vid nattens början och slut.

Vidare avlägger Gud ed vid natten då den ger sig av och dagen då den tar sitt första andetag.

Utifrån sammanhanget och det faktum att det är tal om nattens mildrade mörker, som följs av morgonens ankomst, är det avsedda tiden för nattens vändning och avfärd [se även 74:33-34]. Natten är en oerhörd välsignelse, inte minst då den är en tid för vila och ro samt återhämtning. Detta samtidigt som växlingen mellan dag och natt bland annat balanserar upp temperaturen på jorden, vilket möjliggör fortsatt liv. Men att Gud ändå svär vid nattens slut kan bero på att det är tiden då nattens mörker går mot dagens ljus. Det kan även bero på att det är en speciell tid då den dels är bästa tiden för reflektion och dyrkan och dels början på rörelse och sjudande av liv i världen. Detta medan dagens andande kan referera till hur den utbreder sitt ljus i horisonten och tränger undan mörkret som har omgett världen. Det är som att dagen dittills har varit fängslad i nattens grepp och inte kunnat andas, men nu har dagen slutligen kluvit nattens mörker och likt en person som lyckats utföra en svår gärning, hämtar den nu andan eller andas djupt för att samla sina krafter efter ansträngningen.

Se kommentar för 81:17

Därefter följer det budskap som dessa eder har avlagts för och det är att, dessa ord, det vill säga Koranen, är framförd via en budbärare som innehar fem egenskaper som tillsammans utgör kriterierna för ett komplett bud.

Dessa verser refererar i själva verket till ängeln Jibrail(A) [Gabriel] som beskrivs i första hand som en budbärare, vilket i sig indikerar att orden är Guds. Det är alltså inget annat än Guds ord som har nedsänts och framförs via Hans utvalda ängel som ur alla aspekter är fulländad för uppgiften. Detta då Jibrail(A) till sin skapelse är ärad hos Gud och med det har en hög ställning vilket gör honom lämpad för att ta emot och vidarebefordra budskapet samtidigt som han kan representera Han från vem budskapet har sänts. Därtill är han stark nog att ta emot och framföra budskapet komplett, eminent hos Gud och därmed åtlydd bland änglar, vilket ytterligare betonar hans värdighet och ställning. Dessa egenskaper toppas med att han är tillförlitlig och föremål för förtroende, vilket i sin tur garanterar att budskapet når fram utan minsta brist. Dessa verser som fastställer Jibrails(A) ställning är således ett svar till de falska påståenden som förnekarna yttrade om att Profeten(S) skulle själv ha hittat på Koranen.

Se kommentar för 81:19

Se kommentar för 81:19

Dhanin: begreppet ”dhanin” av ”dhenna” innebär snikenhet och snålhet i fråga om värdefulla och dyrbara saker.

Rajim: begreppet ”rajim” av ”rajm” och ”rejam”, har till grunden betytt sten och sedan kommit att referera till stenkastande för att fördriva någon eller köra bort djur exempelvis. Därefter har begreppet kommit att omfatta all form av fördrivande. Det är även därav som Shaitan beskrivs vara ”rajim” då han är fördriven från Guds närhet och därmed fördömd.

Sedan avslås ännu fler falska anklagelser som förnekarna använde mot Profeten(S) och fastställer det faktum att det budskap som Profeten(S) framför varken är påhittat eller besudlat. Betoningen på att Profeten(S) har varit i de avseddas umgänge länge och att de känner honom väl påvisade i själva verket tomheten och ynkligheten av deras anklagelser. Samtidigt antydde det att de var fullt medvetna om att deras påståenden var rena lögner och detta visste dem om bättre än alla andra. Genom sin långvariga kännedom om Profeten(S) var de alltså fullständigt medvetna om att han sannerligen inte var tokig som de nu försökte påstå. Galenskap och tokighet är en vanlig anklagelse som förnekarna har använt mot alla profeter(A), såsom Gud anger i den heliga Koranen [se 51:52]. Denna typ av anklagelse var ett försök att dels slå bort budskapet från sig själva och dels underminera dess vikt. Det kan möjligen även ha varit för att varje person som väljer att stå fast vid sanningens ord och revoltera mot rådande fördärv, och med det köper sig ansträngningen och svårigheterna som vägran att följa strömmen av lustar och begär innebär, betraktas som galen i ögonen av de egensinniga, förtryckande, makthavande förnekarna.

Vidare fastslås även att Profeten(S) skådade Jibrail(A) i den klara horisonten, eller i en högre dimension, och tog emot Guds nedsända ord från honom. Därefter kungjorde Profeten(S) budskapet för människorna, såsom han hade mottagit det, utan att vara snål eller sniken i fråga om det fördolda han hade mottagit. Således framförde Profeten(S) budskapet helt och fullt utan att varken minska eller tillägga något. Alltså är han inte likt de med begränsad kunskap, som när de finner eller upptäcker en viktig sanning, försöker dölja den eller är snåla i att dela med sig av den. Även ur denna aspekt är Profeten(S) fulländad då han med generositet för fram Guds ord till alla behövande och även de mindre mottagliga i hopp om deras vägledning.

Slutligen fastslår Gud till Sin älskade Profets(S) förvar att det inte heller är frågan om infall från djävulen och att dessa påståenden inte är annat än grundlösa anklagelser. Detta var ytterligare ett falskt påstående genom vilket förnekarna försökte avfärda Guds ord som Profeten(S) framförde. Men Gud fastslår med dessa verser att detta budskap som står för sanning och kallar människor till reflektion, och med det sprider ljus och vägledning, är skyddat och säkrat från alla håll, ur alla aspekter och utifrån samtliga involverade.

Sammanfattningsvis anger verserna alltså att budskapet är från Gud som är Herren, och den är framförd via Guds ängel som ur alla aspekter är fulländad för att framföra budskapet komplett, och vidare är den mottagen av en fulländad Profet(S) som själv har sett och direkt mottagit det. Således har varken inre obalans eller yttre djävulska impulser varit inblandade och med det har Profeten(S) kungjort ett riktigt och komplett budskap utan utrymme för brist eller felaktighet.

Se kommentar för 81:22

Se kommentar för 81:22

Se kommentar för 81:22

I tidigare verser fastslogs att den heliga Koranen är Guds ord som via Hans tillförlitliga bud har förmedlats till Hans trovärdiga Profet(S). Profeten(S) i sin tur, besitter fullständig balans till sinne och intellekt och har förkunnat budskapet utan att ha tillbakahålla något av det. Därefter inleds den slutledande poängen med en retorisk förebrående fråga som ifrågasätter vad förnekarna egentligen håller på med?! I och med att Koranens sanningsenlighet är bestyrkt ur alla aspekter, från källa till förmedlare och förkunnare, så varför vänder de ryggen till haqq (rätt och sanningen), vart är dem på väg och vartåt går dem?!

Slutligen anges att Koranen snarare är en påminnelse för alla för att väcka dem från sin försummelse och vägleda dem till haqq. Men då mottagarens mottaglighet också är ett avgörande villkor vid sidan av vägledarens vägledning, anges förutsättningen för att dra nytta av dess påminnelser och uppväckande budskap bero på egen vilja och val [se även 2:2]. Detta understryker i sig att Gud har skapat människan med en fri vilja så att hon själv ska välja vägen av haqq (rätt och sanning) eller batil (orätt och osanning). Beskrivningen visar också att vägledningen och frälsningens väg är en rak huvudväg som är kortast och enda vägen till mål, medan allt annat är villovägar. Dock tilläggs det att människans vilja inte är helt oberoende från Gud eller totalt självständig. Snarare faller människans vilja under Guds vilja och inom ramen av den fria vilja som den uppfostrande Herren av världarna har skänkt henne.

Se kommentar för 81:26

Se kommentar för 81:26

Se kommentar för 81:26