التكاثر

at-Takathor (Stoltserandet)

Namn: Surah at-Takathor (Stoltserandet)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 8

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 102

Ordningsföljd i nedsändelse: 16



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah [ett riktigt reciterande som innefattar även att handla efter den] kommer Gud inte att förhöra för de gudomliga välsignelserna personen har fått i denna värld, och han kommer att belönas som en som har reciterat tusen verser [ur den heliga Koranen].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 532)

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar surah at-Takathor i sin obligatoriska bön kommer att få samma belöning som hundra martyrer och den som läser den i sin nafila (rekommenderade bön) kommer att få belöningen av femtio martyrer.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 532)

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar den innan han sover [regelbundet] kommer att vara skyddad från gravens svårigheter [tryck och straff].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 532)



Huvudsaklig ämnesfokus: Fördömande av stoltserande och högmod baserad på släktantal, rikedom eller makt, förvarning om domedagen och helvetet, tre stadier av yaqin, utfrågning i fråga om Guds välsignelser, praktisk tacksamhet



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

En del människor konkurrerar med varandra och stoltserar i fråga om sina förmögenheter, antalet barn, släkt och vänner eller sina maktpositioner och försummar Gud och den verkliga lycka och frälsning som de kan uppnå. Denna surah klandrar dessa människor som ägnar sin tid åt meningslösa nöjen och varnar de för domedagen då människan utfrågas om sina handlingar och välsignelserna hon hade fått, samtidigt som den påminner om helvetets straff.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Alhakom: begreppet ”alhakom” kommer från roten ”lahw” som betyder att bli upptagen med små obetydliga saker på bekostnad av större och viktigare mål och uppgifter.

Takathor: begreppet ”takathor” innebär ett stoltserande som innefattar att skryta och tävla mot andra i frågor om vem som har flest barn och släkt eller störst förmögenhet och status.

Denna surah talar med hård förebrående ton till de som är upptagna med att konkurera med varandra och stoltsera om obetydliga saker istället för att ägna sin uppmärksamhet åt viktiga saker i livet som är av betydelse. Med andra ord leder dessa personers upptagenhet med obefogade petitesser som släktantal eller rikedomar till att de försummar Gud, domedagen, syftet med deras liv, den värdefulla livstiden de har fått och de viktiga livsfrågor som människan behöver fokusera på. Det angivna om att detta pågår ända tills de besöker gravarna kan indikera att dessa personer är så uppslukade av sina försök att överglänsa andra att hela deras liv passerar i försummelse utan att de kommer på sig själva, och detta fortsätter ända tills de dör och inträder graven.

I återberättelser som har förekommit i samband med nedsändningen av denna surah berättas det om två stammar som hade en sådan överlägsenhetsfejd sinsemellan. De var så förblindande av sina försök att överträffa varandra att de till slut gick så långt som att besöka gravplatserna för att räkna in sina döda i släktantalet och på så vis stoltsera om vem som hade ett större släkte och överlägsen dem andra. I fråga om vilka stammar det rörde sig om specifikt, finns det olika historiska skildringar varav en del anger några stammar i Mecka medan andra anger några stammar i Medina. Oavsett hänsyftning omfattar dock den vida innebörden av denna surah alla som följer ett sådant spår.

Sedan fastslås dessa personers felaktiga syn med en skarp ton och betonas ytterligare via återupprepandet av att det inte är så som de tror och att de skall minsann snart få se konsekvenserna av deras försummelse i samband med att de får lämna denna värld.

Roten av detta stoltserande spåras därmed tillbaka till människans bristande tro eller rent av ignorans i fråga om sig själv, sin existens och sin skapelses ursprung och slutmål samt sin Skapare och eftervärlden som hon är på väg mot. Denna ignorans som får människan att inte inse sina svagheter och begränsningar och inte se sig i perspektiv till nästa värld, skapar en högmod och överlägsenhetsupplevse hos henne som i sin tur framkallar ett stoltserande i relation till andra baserad på diverse saker som får människan att se sig som förmer än andra. Gud har som lärdom återgett i den heliga Koranen ödet av många tidigare, stora och mäktiga folk som hade skänkts många välsignelser och trodde sig vara oslagbara men slutligen utplånades av naturliga och enkla medel som vind, vatten eller rent av småfåglar m.m. [se bl.a. 69:6, 29:40 samt 105:3-4].

En annan faktor som kan leda till detta stoltserande är människors försök att täcka sina underlägsenhetskänslor eller kompensera för sina misslyckanden. Imam Sadiq(A) säger: ”Ingen beter sig högmodigt eller stoltserar utom för en förringning [litenhet och ynklighet] som han finner i sig själv” (Osool Kafi volym 2 s 236 hadith 17). I en annan hadith säger Imam Ali(A): ”Två saker som utplånar folk är: rädsla för fattigdom och viljan att stoltsera” (Bihar al-Anwar volym 73 s 290 hadith 12). Detta medan Profeten(S) uppmärksammar oss på verkligheten genom följande ord: ”Adams barn säger: ’mina ägor, mina ägor!’

Men du äger [i själva verket] inte något av dina rikedomar annat än maten du äter, kläderna du klär dig i och sadaqa (allmosa) som du skänker i Guds väg.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 534)

Se kommentar för 102:1

Se kommentar för 102:1

Se kommentar för 102:1

Yaqin: begreppet ”yaqin” innebär en säker kunskap som inte lämnar utrymme för tvivel eller tveksamhet och är således en högre nivå av iman (tro).

Med hjälp av Koranens verser, däribland verserna i denna surah, anges tre stadier för yaqin [se även 56:95]. Det första stadiet är ’ilm al-yaqin (övertygelsens kunskap) där människan inser och tror något genom dess tecken och kunskap om det – exempelvis av att se rök inser människan en elds förekomst även om hon inte ser elden direkt med ögonen. Det andra stadiet är ’ayn al-yaqin (övertygelsens syn) där människan når ett seende, vilket i exemplet vore som att människan skådar en eld med egna ögon och når en högre visshet om dess förekomst. Detta medan det tredje stadiet som är haqq al-yaqin (övertygelsens sanning) vore som att inträda en eld, uppleva den och känna dess egenskaper in på skinnet (Bihar al-Anwar volym 70 s 143). Det första stadiet har en allmän omfattning och kan uppnås av alla medan det andra stadiet kan uppnås av de gudfruktiga fromma och det tredje stadiet är uteslutande för de som har kommit Gud väldigt nära.

En del Korankommentatorer menar att det avsedda skådandet av helvetet är i samband med domedagen och i själva verket ett konstaterande om en åskådan som förekommer för alla. Detta medan andra Korankommentatorer menar att det avser ett skådande av helvetet som kunde ske i denna värld om människor hade ’ilm al-yaqin. Med andra ord är ett av de högre nivåerna och effekterna av ’ilm al-yaqin, en insikt och ett skådande som förekommer för hjärtat där människan kan genom sitt hjärta inse och skåda vissa dolda sanningar, som exempelvis helvetet, redan i denna värld. Detta medan ’ayn al-yaqin refererar till ett seende som sker med ögonen där dessa sanningar skådas, fast i Nästa värld. Skådandet av helvetet som människor skulle ha haft i denna värld om de hade ’ilm al-yaqin refererar alltså till en hjärtlig insikt av befintliga verkligheter som är dolda för människans ögon och inte kan erhållas utom genom ett rent hjärta. Ett sådant vetande som kräver en övertygelse och tro på Gud och domedagen kan inte uppstå hos personer som är upptagna med att stoltsera och således inte kan komma bortom sin fysiska synförmåga. Med andra ord är de så insjunkna i deras företeelser att de inte kan se längre än dem. Det hjärtliga seende som dessa personer saknar i denna värld efterföljs dock av ett klart seende, ’ayn al-yaqin, i Nästa värld där ögonen får skåda det som hjärtat inte kunde se här på grund av försummelse.

Följaktligen tillbakavisas sådana personers felaktiga tro, synsätt och tillvägagångssätt för en tredje gång genom att ange att om de hade en säker övertygelse och såg verkligheten för vad den är, hade de kunnat se konsekvenserna av sina handlingar redan i denna värld. Denna insikt skulle i sin tur ha fått de att avhålla sig från detta meningslösa stoltserande. Men verkligheten kommer dock att hinna ikapp och de kommer med säkerhet att få skåda helvetet, som är resultatet av deras handlingar, inom snar framtid.

I en tankeväckande hadith förklarar Imam Baqir(A) att: ”Iman (tro) är ett steg högre än islam (accepterandet av religionen), och taqwa (gudfruktighet och fromhet) är ett steg högre än iman, och yaqin (övertygelse) är ett steg högre än taqwa.” Sedan tillägger Imamen(A) att: ”Inget har fördelats mindre av bland människor än yaqin” och när återberättaren frågar om vad yaqin är, svarar Imamen(A): ”Tawakkul (tillit och hopp) till Gud, och taslim (underkastelse och kapitulation) inför Gud, och ridha (belåtenhet och nöjdhet) över Guds bestämmelse, och tafwidh (överlämnande av sig själv) till Gud” (Bihar al-Anwar volym 70 s 138 hadith 4).

Se kommentar för 102:5

Se kommentar för 102:5

Slutligen anges att när de efter sin död får skåda verkligheten som den är, kommer de att utfrågas om vad de gjorde med Guds välsignelser och hur de använde dessa. Det avsedda med välsignelserna kan omfatta alla välsignelser generellt. Detta då Guds välsignelser i själva verket är medel som människan har fått till sitt förfogande för att med hjälp av dem kunna förverkliga sitt existentiella ändamål och nå sann lycka genom att komma närmare sin Herre. För varje välsignelse att förbli en välsignelse krävs det således att den används enligt dess avsedda funktion och fullgör sitt syfte som är att få människan att utvecklas och komma ett steg närmare fullkomlighet. Användandet av välsignelser enligt deras rätta mening och syfte är i själva verket den verkliga tacksamheten för dessa välsignelser i praktiken.

De beskrivna människorna har däremot dränkt sig i dessa medel och glömt den bakomliggande Herren som allt härrör från och som har gett upphov och försett de med alla dessa välsignelser för ett syfte. Således är människans handlingar, som hon kommer att ställas till svars för och avlönas vartefter, egentligen en fråga om hur hon har hanterat och använt de välsignelser som Gud har skänkt henne. Därmed innefattar denna surah alla som har blivit så upptagna med myckenheten av välsignelser att de har förblindats och glömt bort Skänkaren av alla dessa välsignelser.

Välsignelserna kan i detta fall även ha en mer specifik hänsyftning och det är välsignelsen av Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) som människan kommer att frågas om. Det återberättas att i en samling hos Imam Sadiq(A) kommenterade en person med den sista versen av denna surah efter en måltid varpå Imam Sadiq(A) förklarade att Gud är generösare och högre än att skänka god och ren mat som en välsignelse för att sedan utfråga om varför man har använt den; snarare är välsignelsen som efterfrågas Profeten Mohammad(S) och hans hushåll Aal Mohammad(A) (Foroo’ Kafi volym 6 s 280; se även Tafsir Qommi volym 2 s 440, Tafsir Borhan volym 4 s 502 samt Majma’ al-Bayan volym 10 s 535). En förklaring till denna hänsyftning är att människan inte kan på egen hand veta den rätta och avsedda användningen av varje välsignelse och den ultimata tillämpningen kan endast erhållas via Guds religion genom efterföljet av Guds Profet(S) och Guds utvalda efterträdare som leder vägen av vägledning till Honom. Därmed kommer utfrågandet om Guds välsignelser gälla hur människan följt religionen och med detta hur väl människan har följt Guds utvalda ledare som har visat och lett den vägen. Även om versens angivelse om välsignelser har en generell omfattning, kan dessa återberättelser i själva verket tyda på en framstående hänsyftning där det frågas om den största välsignelsen som Gud har skänkt människan för möjliggörandet av hennes utveckling mot fullkomlighet varigenom hon blir värdig att möta sin Herre.