الضحى

adh-Dhoha (Dagningen)

Namn: Surah adh-Dhoha (Dagningen)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 11

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 93

Ordningsföljd i nedsändelse: 11



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah adh-Dhoha kommer att vara bland dem som Gud är belåten över och som kommer att omfattas av Profetens(S) medling. Han kommer även att belönas motsvarande tio gånger antalet fattiga och föräldralösa.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 503)



Huvudsaklig ämnesfokus: Dagningen och nattens stillhet – två av Guds stora tecken och föremål för Hans ed, Guds kärlek till Profeten(S) – Gud har varken övergett eller förargats, Guds löfte till Profeten(S) – en ännu bättre tillvaro i Nästa värld, Guds tillsyn och välsignelse över Profeten(S) under hela hans liv – när han var faderlös, fattig och innan han mottagit vägledningen, Guds befallning – ta hand om faderlösa, fattiga och tala om Guds välsignelser



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah fastställer Gud att Han inte har övergett Sin älskade Profet(S) och inte heller förargats över honom så som de illvilliga fienderna påstod. Detta för att vidare påminna om hur Han har tagit hand om Profeten(S) från allra första början och varit med honom genom alla svårigheter; inte minst då Profeten(S) var faderlös och fattig och då han inte hade mottagit Guds budskap och profetiska vägledning än. På samma sätt befalls Profeten(S) att ta hand om de föräldralösa och fattiga samt låta skenet av hans Herres välsignelser utstråla genom honom och via hans ord och handlingar. Guds tal om Sina enorma välsignelser över Sin älskade Profet(S) speglar i själva verket Guds enorma kärlek för Profeten(S) och Profetens(S) unika ställning hos Gud. Detta då alla dessa välsignelser visar hur Gud alltid tagit hand om Profeten(S) och värnat om honom ur alla aspekter. Guds välsignelser som omger människan överlag indikerar Guds kärleksfullhet gentemot Sina tjänare och Hans längtan till dem.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Dhoha: begreppet ”dhoha” refererar till spridningen av solljuset men har även kommit att innebära början av dagen då solen kommer upp och dess ljus utbreder sig i himlen. Det är en av dygnets bästa tider då dagen är ung, luften ljuvlig, värmeböljan på sommaren inte är igång och nattkylan på vintern är bruten. Därav är dagningen en speciell tid som blivit föremål för ed. [se även 89:1]

Saja: begreppet ”saja” utav ”sajw”, innebär stillhet och lugn i grunden och kan även innebära täckande och mörknande. I detta fall refererar det till nattens stillhet vilket uppstår när det mörknar.

Denna surah inleds med ett antal eder där Gud svär först vid dagningen då morgonljuset sprider sig och sedan vid nattens stillhet då den lägger sig.

Då det alltid finns ett samband mellan det vidsvurna och sammanhanget i vilket en surah har nedsänds, anger Korankommentatorer att dagen liknas vid tider då Gud nedsände Sina ord till Profeten(S) medan natten liknas vid kortare uppehåll som kunde förekomma. Denna surah nedsändes efter ett sådant uppehåll som svar på de illvilligas påståenden å ena sidan och å andra sidan som en markering för dem att Profeten(S) endast mottog det bud som Gud nedsände och det var inte i hans händer att ändra saker som de ofta ville.

Se kommentar för 93:1

Wadda’: begreppet ”wadda’” utav ”tawdi’” innebär att lämna och ta avsked.

Qala: begreppet ”qala” innebär stark avsky och fientlighet och kommer utav ”qalw” som betyder att kasta något.

Sedan uppger Gud att Han aldrig lämnar Sin älskade Profet(S) eller överger honom och inte heller är Han förargad över honom.

Detta besked kom som en tröst och uppmuntran till Profeten(S) med förklaringen att om det ibland går en tid utan att en surah nedsänds, så är detta för en dold anledning och visdom som Gud känner till. Det är aldrig så som fienderna försökte påstå om att Gud har förargats eller övergett Profeten(S). Inte nog med detta, går Gud ett steg längre och dessutom tillkännager att Profetens(S) tillvaro i Nästa värld kommer att vara ännu bättre och överlägset tillvaron i denna värld. Med andra ord bekräftar Gud att Profeten(S) inte är föremål för Hans vrede som de illvilliga menar utan snarare är Profeten(S) omfattad av Hans välsignelse i detta liv och kommer att välsignas ojämförbart mer i Nästa värld. Således klargör Gud att Hans älskade Profet(S) är ärad i denna värld och ännu mer ärad i Nästa värld och att han är välsignad och kommer aldrig att drabbas av Guds vrede, varken på kort eller på lång sikt.

En del Korankommentatorer har menat att detta även kan peka på att slutet av Profetens(S) liv kommer att vara mer segerrikt och därmed referera till utbredningen av Profetens(S) kall till tawhid (monoteism – tro på Guds enhet och enhetlighet) och utrotningen av avgudadyrkan under de kommande åren. Båda dessa förklaringar kan inrymmas i versernas innebörd.

Se kommentar för 93:3

Vidare anger Gud dessutom att Han kommer att skänka Profeten(S) så mycket i Nästa värld att Profeten(S) blir nöjd. Detta bekräftar de föregående verserna ytterligare och tyder i själva verket på hur mycket Gud älskar och ärar Profeten(S) då Han inte sätter någon gräns för varken Sitt skänkande eller Profetens(S) belåtenhet. Uppenbart är att Profeten(S) i egenskap av barmhärtighetens Profet(S) och sigillet av profeter(A) som förkunnat det slutliga budskapet från Gud, inte kommer att nöja sig enbart med sin egen frälsning och lycka utan be om shafa’a (medling) för sitt ummah (folk och nation); självfallet utifrån dess specifika villkor. Därför anger Imam Ali(A) denna vers som den mest hoppingivande versen i den heliga Koranen. (AbulFotooh Razis kommentartolkning volym 12 s 110)

Efter tidigare verser som har varit en tröst för Profeten(S), påpekar Gud vidare tre framstående välsignelser som Han har skänkt Profeten(S) varav det första berör det faktum att Profeten(S) växte upp faderlös. Den första välsignelsen återger i själva verket Profetens(S) livsöde under hans barndom, då hans far Abdullah(A) avled medan Profeten(S) ännu var ofödd, och pekar vidare på hur Gud lät Profetens(S) mor Amina(A) och hans farfar Abdul Muttalib(A) omfamna och ta hand om honom. När Profeten(S) var 6 år gammal avled även hans mor Amina(A) och Gud lät Abdul Muttalibs(A) kärlek och skydd för Profeten(S) öka ytterligare. Vid 8 års ålder avled Abdul Muttalib(A) också men då lät Gud Profetens(S) farbror Abu Talib(A) skydda honom med sådan villkorslös kärlek att Profeten(S) skyddades undan många faror och hölls mer kär av Abu Talib(A) än de egna barnen.

Den andra välsignelsen som uppges är Guds vägledning av Profeten(S).

Denna vägledning avser framförallt att Gud vägledde Profeten(S) till profetskapet och möjliggjorde för honom att motta Guds budskap som ett ljus i

sitt hjärta. Med andra ord vägledde Gud Profeten(S) till denna välsignelse och ställning som han saknade innan dess. Således är det avsedda med vilsen i denna vers, inte bristen på tro eller själslig renhet utan snarare att inte ha mottagit vägledningen ännu. Även historien styrker Profetens(S) dygdighet så pass att han var vida känd för detta i hela Mecka redan i sin ungdom och långt innan han utnämndes som profet. Han hade till och med fått tilltalsnamnet Mohammad al-Amin (den tillförlitlige) av folket och de vände sig till honom i egenskap av en rättvis domare accepterad av alla parter. Därmed är det avsedda den gudomliga vägledningen som ledde Profeten(S) till profetskapets hemligheter och högre sanningar samt till Islams regelverk som Profeten(S) inte kände till innan. Alltså refererar vilsenhet till ett ovetande och okunskap om budskapet som Profeten(S) fick motta senare. [se även 42:52]

Den tredje välsignelsen är den rikedom som Gud skänkte Profeten(S).

Den rikedom som Profeten(S) erhöll via sin hustru Khadija(A), som med ren kärlek för Profeten(S) och tro på hans budskap överlät alla sina förmögenheter i Profetens(S) händer så att han kunde använda dem i Guds väg, var en stor välsignelse ur alla aspekter. Självfallet är utgjorde den materiella rikedomen endast en aspekt medan de immateriella och andliga rikedomarna som Gud skänkte Profeten(S), inte minst Khadijas(A) medföljande, stöd och hjärtliga kärlek, är inte att förbise. I en återberättelse från Imam Ridha(A) där han återger en av de inre innebörderna för dessa verser anges: ”’Fann Han dig inte vilsen så vägledde – det vill säga, du var en personlighet utan like bland skapelserna så Han lät människor söka sig till dig. Och Han fann dig vilse – det vill säga, vilsen bland ett folk som inte kände till din storhet så Han vägledde dem till dig. Och Han fann dig fattig så Han lät dig bli förmyndare över olika folk med kunskap och lät dem berikas genom dig!” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 506)

Taqhar: begreppet ”taqhar” kommer utav ”qahr” som innebär ett övertag som medföljs av förringande och kränkande. Begreppet kan även betyda antingen övertag eller förringande.

De tre nämnda välsignelserna följs upp med tre relaterade befallningar riktade till Profeten(S), vilka även är gällande för samtliga bland hans följe, och inleds med befallningen att ta hand om de faderlösa.

Profeten(S) som själv har fått smaka på denna svårighet och förstår den bättre, befalls således av Gud till innerlig omtanke gentemot de faderlösa. Denna befallning tyder även på att utöver de föräldralösas materiella behov till mat och kläder som måste tillgodoses, är det vänliga bemötandet, tröstandet och lindringen av deras smärtor med omsorg och kärleksfullhet av desto större vikt att tillmötesgå [se även 89:17 och 107:2] Inom Islam har det lagts en oerhört stor tonvikt vid frågan om tillsyn av de föräldralösa ur en moralisk, samhälls- och mänsklighets aspekt. Både i den heliga Koranen och i Ahl al-Baits(A) ord och handlingar förekommer det mångfaldiga uppmaningar till att ta god hand om barn som har förlorat en eller båda föräldrar. I detta avseende har Profeten(S) i en hadith sagt: ”Om en faderlös gråter, skakas [Gud] den Nåderikes tron för hans gråt” och i en annan hadith har han även sagt: ”Den som stryker huvudet på en faderlös, får för varje hårstrå dennes hand förs över ett ljus på domedagen.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 506)

Tanhar: begreppet ”tanhar” är utav ”nahr” som betyder att med våldsamhet fösa undan, avvisa och förskjuta någon och på så vis förolämpa och förringa personen. Det är möjligt att flod kallas för ”nahr” just för att den driver bort saker med våldsam kraft. Den andra befallningen handlar om att inte driva bort de frågande från sig utan ta emot och besvara dem. När det gäller vilka frågande som är avsedda, kan detta gälla både de som är materiellt fattiga och i behov av hjälp samt de som är andligt törstiga och söker vägledning och svar på sina frågor. Detta kan slutledas av de tidigare uppräknade välsignelserna som refererade både till Profetens(S) fattigdom och till hans behov av vägledning.

Slutligen ger Gud en tredje befallning om att omtala Guds välsignelser. Detta omtalande innebär att ihågkomma, påminna om och visa Guds välsignelser genom ord av tacksamhet inför Gud och lovprisande av Honom samt genom handling, däribland genom att skänka till behövande och dela med sig till andra av de välsignelser som Gud har skänkt en. Med andra ord befaller Gud Profeten(S) som själv upplevt svårigheterna av fattigdom, att nu när Gud har berikat honom, låta denna välsignelses effekter synas och återspeglas genom hans ord och handlingar. Det är i själva verket tillvägagångssättet av de generösa som, när de får en välsignelse, tenderar att dela med sig och tacka Gud i ord och i handling utan att stoltsera. Detta ger i sig en ro som gör att välsignelserna ses i ett starkare ljus istället för att blicken ska fästas på det som man saknar. Således blir även prövningarna enklare att uthärda då man ständigt är tacksam för alla de välsignelser som Gud faktiskt har skänkt en. De snåla däremot har istället tendensen att ständigt klaga även om de skulle få alla världens rikedomar samt dölja det de har fått för att slippa ge till andra. Därmed speglar båda gruppers ord och handlingar egentligen rikedomen respektive fattigdomen av deras personlighet och själ. I helhet återger denna surah utöver Guds välsignelser över Profeten(S) även de enorma svårigheter och prövningar som Profeten(S) hade fått genomgå. Detta för att han vidare skulle kunna resa sig upp som en gudomligt utvald ledare som med sitt kött, blod och själ förstod människornas bekymmer, kände med dem och var innerligt mån om dem. Det som Profeten(S) fick erfara var alltså en välsignelse som fick storheten av hans själ, hans tålamod och förståelse samt hans omtanke och hängivenhet till att rädda folk att blomstra.