الماعون

al-Ma’oon (Förnödenheterna)

Namn: Surah al-Ma’oon (Förnödenheterna)

Övriga benämningar: ad-Din

Antal verser: 7

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 107

Ordningsföljd i nedsändelse: 17



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah kommer Gud att förlåta så länge han uträttar zakat (religiös förmögenhetsskatt).” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 546)

Imam Baqir(A) sade: ”Den som reciterar denna surah i sina obligatoriska och rekommenderade böner kommer Gud att acceptera hans böner och fasta och Han kommer inte att utfråga [honom] om de gärningar som han råkat begå oavsiktligt [av misstag] i denna värld.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 546)



Huvudsaklig ämnesfokus: Förnekande av avlöningens dag i handling – bortdrivande av föräldralösa, avstående från uppmuntran till att ge mat till de utarmade, försummande av bönen, skenhelighet och tillbakahållande av förnödenheter och stöd från andra



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah utgör en uppmärksammande varning för människor i fråga om fem handlingar och egenskaper som i själva verket härrör från otro eller bristande tro på avlöningens dag. Saknaden av riktig tro på avlöningens dag visar sig alltså även i människans egenskaper och handlingar och får henne att å ena sidan agera med hänsynslöshet, grymhet och snålhet mot behövande medan hennes gärningar å andra sidan är skenheliga och ytliga inför andra. När människan förnekar avlöningens dag, inte hoppas på dess belöningar eller skyr dess straff, har hon enklare att sätta sig själv i centrum och bortse från andras behov. Detta föranleder att hon driver bort föräldralösa, varken själv ger mat till utarmade eller uppmuntrar andra, försummar bönen, hycklar och bistår inte andra.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Din: begreppet ”din” kan innebära religion, eller avlöning vilket är det avsedda i detta fall. Således anges lögnförklarandet av avlöningen och därmed avlöningens dag, som är ett annat namn för domedagen. [se även 82:9 och 95:7]

Yado’: begreppet ”yado’” som kommer från ”da’” innebär att slå eller driva bort något från sig med hårdhet, hänsynslös grymhet och brutalitet samt med inslag av våld.

Yahodh: begreppet ”yahodh” kommer från ”hadh” och innebär att uppmana och uppmuntra andra till något.

Denna surah inleds med att tala om de som förnekar och lögnförklarar avlöningens dag för att sedan tala om hur detta förnekande speglar sig i deras handlingar, inte minst i fråga om hur de behandlar andra i synnerhet de som har det sämre ställt.

Förnekandet av domedagen och saknaden av tro på en dag då människan kommer att ställas till svars för sina val och få sina handlingars avlöning, har en stor effekt på hur människan väljer att leva sitt liv. När människan tror att hennes handlingar inte kommer att ha några konsekvenser är det mer sannolikt att hon begår överträdelser när hennes egna intressen står på spel. Detta gäller generellt men framförallt mot de som är svagare än henne då de inte heller har makten att försvara sig. Med andra ord orsakar bristen på tro på domedagen en falsk trygghet som gör att människan vågar överträda och till och med begå brott. Detta medan tron på domedagen utgör en hämmande faktor som får människan att tänka om och hindrar henne från många överträdelser. Därmed uppges det att om de beskrivna hade haft verklig tro på domedagen hade de fruktat konsekvenserna av sina handlingar och följaktligen inte betett sig på detta våghalsiga vis.

Baserat på denna grund tenderar de beskrivna att avsnäsa och driva bort föräldralösa och varken ge mat till de utarmade eller låta andra göra det. Verbens tempus i föreliggande verser tyder alltså på att sådana handlingar är en återkommande företeelse och att dessa personer brukar bete sig på detta vis. Detta medan både vänlighet mot föräldralösa och skänkande av mat till utarmade är av oerhört stor vikt och en yttring av medmänsklighet. Därav har Islam starkt manat till att värna om de som är svagare och därmed mer utsatta och sårbara i samhället på grund av deras omständigheter. Detta är så pass viktigt att Islam uppger omsorg av föräldralösa och skänkande av mat till utarmade vara två av de viktigaste goda gärningarna. Den sistnämnda handlingen rekommenderas till och med till den grad att människan uppmanas att om hon själv inte har möjligheten att hjälpa andra och skänka mat, åtminstone uppmuntra andra som har möjligheten att göra det. Detta understryks även här då förebråelsen riktar sig mot de som inte ens uppmuntrar andra att skänka, vilket är det minsta de kan göra. Men när de drar sig för något så enkelt och själva blir ett hinder som hejdar andra är det givet vilken låg karaktär de har. Dessutom har en del Korankommentatorer angett att ge mat till utarmade i själva verket avser inte mat i sig utan det avsedda är att delge dem det zakat (religiös förmögenhetsskatt) och khums (1/5 överskottsskatten) som de är berättigade till så att de kan mätta sig själva. [se även 51:19]

Beaktansvärt är att det som fördöms i samband med föräldralösa är just det hänsynslösa och grymma bemötandet. Fokus är alltså inte på mat i fråga om föräldralösa även om fattigdom brukar vara något som drabbar barn som har förlorat sina föräldrar, i synnerhet de faderlösa. Detta då de föräldralösa är i ett känslomässigt sårbart läge och är framförallt i behov av kärlek och vänlighet. [se även 89:17-18]

Se kommentar för 107:1

Se kommentar för 107:1

Sahoon: begreppet ”sahoon” är från ”sahw” som i grunden innebär ett misstag, snedsteg eller felsteg som har råkat begås på grund av försummelse och ouppmärksamhet. Detta oavsett om den som har begått misstaget har själv banat vägen för det, exempelvis genom att sätta sig i situationer som kan leda till misstaget, eller inte. Har personen själv banat vägen för misstaget och således begått det tack vare sitt eget tillkortakommande, har han ingen ursäkt och kan inte urskulda sig till skillnad från en person som har hamnat i en situation och råkat begå misstaget av misstag. Det avsedda i detta fall är ett felsteg av eget tillkortakommande.

Sedan fördöms dessa förnekare vidare för deras bön som de ber medan de egentligen är i försummande av den och därmed missar verkligheten av bönen. Således visar detta på att förnekande av avlöningens dag handlar inte enbart om att totalt och öppet förneka den. Snarare har de som utger sig för att vara troende och till och med ber men ber på ett sätt som visar att de i praktiken inte tror på och fruktar avlöningens dag också förnekat den och är i själva verket inget annat än skenheliga hycklare.

Dessa personers försummelse ter sig i att de varken lägger någon vikt vid bönen eller dess villkor och regler och inte heller respekterar dess tider. Således kan de enkelt missa den eller tar lätt på bönens tider och likaså på dess regler samtidigt som själva bönen i sig inte är betydelsefull för dem. Det är viktigt att beakta det faktum att dessa personer inte uppges göra misstag och ha försummelse i sin bön, då detta är något som kan hända för alla någon gång ibland. Snarare anges det att dessa personer är försummande av sina böner i helhet. Uppenbart är att om misstag och försummelse förekommer är det på grund av personens tillkortakommande, som visserligen inte är en ursäkt men är en brist som behöver åtgärdas. Om någon däremot ständigt glömmer sin bön och inte lägger någon vikt vid den tyder det i själva verket på att personen inte bryr sig om bönen och att bönen inte har någon betydelse för honom. Det kan till och med vara så att personen inte tror på bönen överhuvudtaget och ber den endast av skenhelighet och för att visa andra eller för att slippa klandras.

Korankommentatorer har angett flera hänsyftningar till det avsedda försummandet däribland att försena bönen från dess bästa tid. Detta då bönen bör uträttas allra helst direkt när dess tid har infallit och helst så fort som möjligt efter det, såvida inte en annan nödvändighet måste prioriteras. Detta styrks av en hadith från Imam Sadiq(A) där han i en förklaring till versen har sagt: ”Det avser att försena bönen från dess första tid utan anledning” (Tafsir Qommi volym 2 s 444). Detta medan Imam Ali(A) har sagt: ”Ingen handling är mer omtyckt av Gud än bönen, så låt inte något av denna världs göromål avhålla er från bönen i dess första tid, då Gud, den Majestätiske den Ärorike, har förebrått vissa folk på grund av denna förseelse och sagt ’de vilka är försummande av sin bön’ det vill säga personer som av försummelse tar lätt på bönen och dess tider.” (Khisal volym 2 s 621)

En annan hänsyftning kan gälla hycklarna som inte trodde på bönen och inte heller trodde på att dess uträttande medförde belöning och att inte uträtta den medförde straff. Samtliga av dessa hänsyftningar kan innefattas av versens innebörd. Hur det än må vara, klargör fördömelsen av de som ber men försummar bönen vad som gäller för de som inte ber överhuvudtaget.

Se kommentar för 107:4

Ma’oon: begreppet ”ma’oon” är utav ”ma’n” som betyder lite av något. I detta fall avser det små förnödenheter som exempelvis grannar kan låna från varandra eller be varandra om såsom salt, vatten, eld eller en bägare. En del Korankommentatorer har angett att ”ma’oon” även kan referera till zakat (religiös förmögenhetsskatt) som utgör en liten del av personens totalt ägda förmögenheter och som löser många stora, inte minst ekonomiska, problem i samhället. I en hadith har Imam Sadiq(A) förklarat ”ma’oon” enligt följande: ”Det är det lån som en person lånar ut, och den proviant han bisträcker, och den godhet [och välgärning] han utför.” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 679)

Slutligen beskrivs ytterligare två av dessa personers fördömda handlingar som består av deras skenhelighet och deras avstående från att bistå andra med små förnödenheter.

De beskrivna handlingarna tyder i själva verket på dessa personers otro och dåliga egenskaper. Detta då en av grunderna för hyckleri och skenhelighet är avsaknaden av tro på domedagen och negligerande av Guds belöningar. Det visar sig i sin tur genom att personen baserar sina handlingar på andra människor och söker deras uppskattning på bekostnad av Guds närhet och Hans accepterande och belönande av handlingarna. Hade personen haft fullständig tro på avlöningens dag och Guds belöningar hade han inte sökt belöning från andra som är lika utfattiga inför Gud som han själv. Sådana personer utför följaktligen sina goda handlingar i andras åsyn eller gör dem bättre och ordentligare framför andra. De tenderar att i sina anföranden vara ständigt på jakt efter att snappa åt sig beröm, uppmärksamhet eller annat som de avser som byte. Det leder även till att de bland troende visar sig vara mer troende än andra men i andra sammanhang byter färg utefter omgivningen de har kommit till.

Vidare är det uppenbart att den som avstår från att ge enkla och små förnödenheter till andra är likaså en person som saknar tro och har låg karaktär. Det visar även att personen är så snål att han inte ens kan ge bort små saker fastän dessa små ting stundtals kan vara till oerhört stor hjälp och lösa många problem för andra. Profeten(S) har i detta avseende sagt: ”Den som tillbakahåller ma’oon (små förnödenheter) från sin granne kommer Gud tillbakahålla Sin kheir (godhet och nåd) från [honom] på domedagen, och [överge och] lämna honom åt sig själv; och hur illa är inte tillståndet av den som Gud [överger och] lämnar åt sig själv!” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 679 hadith 20)

Omnämnandet av dessa två handlingar efter varandra indikerar att dessa personer å ena sidan utför det som ska utföras med Gud som avsikt för andra, medan de å andra sidan håller tillbaka saker som är till för Guds skapelser från dem. Således uträttar de inte någons rätt samtidigt som den bakomliggande avsikten i deras handlingar är oriktig. Detta då varje handlings värde avgörs framförallt av graden av renhet i avsikten som handlingen är baserad på. Profeten(S) har i detta avseende sagt: ”Sannerligen beror handlingarna på avsikterna [bakom], och varje människa erhåller det som hon har haft i avsikt.” I följd av samma hadith har det även sagts att den som kämpar för Gud får sin belöning av Gud och den som strider för denna världs proviant, eller har för avsikt att erhålla en ’eqal (ett litet rep som man binder kamelens ben med), kommer tjäna endast det (Wasa’el ash-Shia volym 1 s 35 kapitel 5 hadith 10). Detta beror på att det är avsikten som formar handlingen och utgör dess själ och således blir avgörande för den anda som handlingen utförs med. Den människa som utför något för Gud ser till att stärka dess grunder och anstränger sig till det yttersta för att nyttan av det ska tillkomma andra människor. Den som utför en handling av skenhelighet bryr sig däremot endast om dess yttre utan att lägga vikt vid handlingens essens eller att andra som behöver ska få nytta av den. I själva verket urholkar skenhelighet handlingarna inifrån och omvandlar dem till tomma värdelösa ytligheter som följaktligen avlägsnar individen och samhället från Gud, Hans väg och alla goda karaktärsdrag och dygder. Skenhelighet är fördömd till sådan grad att det uppges vara en form av shirk (polyteism och avgudadyrkan) då den drabbade utför saker för andra ändamål än endast för Gud. Profeten(S) har sagt: ”Den skenhelige kallas på domedagen vid fyra namn: O kafir (förnekare)! O fajer (öppet syndfulle)! O ghader (svekfulle)! O khaser (förlorare)! Din handling har fördärvats och din belöning har eliminerats, så det finns ingen räddning för dig idag; så be om din belöning från den som du har utfört dina handlingar för.” (Wasa’il ash-Shia volym 1 s 51 i följden av hadith 16)

Samtliga av de fem beskrivna företeelserna i denna surah anges således förgrena sig ur förnekandet av avlöningens dag och vara tecken på en människas otro och låghet. Hänsynslöshet mot föräldralösa, avstående och hämmande från att ge mat till utarmade, försummelse av bönen, skenhelighet och ovilja att hjälpa andra även i de enklaste och mest basala frågorna är yttringen av snåla, själviska och skenheliga människor som varken har en god förbindelse till skapelsen eller till Skaparen. Sådana människor vars hjärtan inte är upplysta med ljuset av tro, och som inte har någon gudsfruktan, känner inte heller något ansvar och rädds inte Guds straff och därmed längtar inte heller till Hans fullgoda belöning.

Se kommentar för 107:6