العاديات

al-’Adiyat (De galopperande)

Namn: Surah al-’Adiyat (De galopperande)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 11

Stad av nedsändelse: Medina

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 100

Ordningsföljd i nedsändelse: 14



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah kommer att belönas med tio belöningar för varje person som [under natten till Eid al-Adhha] närvarar i Muzdalifa och övernattar där.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 527)

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som ständigt reciterar surah al-’Adiyat, kommer Gud på domedagen att återuppliva denne med Amir al-mo’menin (de troendes Mästare) [Imam Ali(A)]. Personen kommer då att vara i Imamen(A) och hans vänners sällskap.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 527)



Huvudsaklig ämnesfokus: Hästar galopperande i Guds väg blir föremål för ed, Islamisk moral och förfarande vid jihad (kamp i Guds väg), människans otacksamhet, kärlek för rikedomar, återuppståndelsen och blottandet av människans inre intentioner och dolda handlingar, Guds omfattande kännedom



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah innehåller tankeväckande eder i samband med vilka det framläggs ett exemplar på hur det som används i Guds väg raffineras och upphöjs. Den utgör även en indikation på Islamisk förfarande vid en kamp i Guds väg utifrån den händelse som denna surah är nedsänt i samband med. Detta för att vidare beröra några av människans svagheter, framförallt hennes otacksamhet och snålhet, som hindrar henne från att nå dessa högre höjder då hon fastnar i det världsliga. Samtidigt betonas att människan egentligen är vittne över sig själv och likaså har Gud fullständig kännedom om människans yttre likväl som hennes inre som kommer att blottas på domedagen.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

’Adiyat: begreppet ”’adiyat” är plural för ”’adiye” från”’adw” och innebär i grunden att lämna och separeras från något. När detta sker för hjärtat kallas det ”’adawa” (fientlighet) och när det är frågan om yttre rörelser kallas det ”’adw” som betyder att springa med hög fart.

Dhabh: begreppet ”dhabh” refererar till ljudet av häftig andning eller flåsande som uppstår när man springer, och refererar främst till hästars flåsande.

Denna surah inleds med en ed där Gud svär vid vad som beskrivs som de galopperande som flåsar. Det förekommer olika tolkningar om vad som avses med eden utifrån sammanhanget kring denna surahs nedsändelse och utifrån efterföljande verser som beskriver det vidare. En del Korankommentatorer anger att det avsedda är hästarna som med hög fart galopperar mot stridsfältet och då jihad (kamp i Guds väg) för att försvara heligheter är heligt, blir dessa hästar föremål för ed. Detta medan en del andra anger att det avsedda är kamelerna som förflyttar pilgrimerna under Hajj (pilgrimsfärden till Mecka) och därav är dem föremål för ed. Båda tolkningarna kan vara gällande eftersom beskrivningen innefattar en vid innebörd men den första är mer trolig och bättre samstämmande med beskrivningarna i efterföljande verser samt sammanhanget som denna surah nedsänts vid.

Det återges att Profeten(S) nåddes av en nyhet om att en del stammar hade samlats och avsåg att anfalla muslimerna. Profeten(S) sände ett antal delegationer till dem i syfte att sluta fred och undvika blodspillan men fienderna vägrade och följeslagarna kom tillbaka utan lycka. Följaktligen skickade Profeten(S) en här ledd av Imam Ali(A) för att tala med dem och vid behov slå tillbaka deras hot. Men de vägrade återigen och nöjde sig inte med andra lösningar än att ta till strid dagen efter. Imam Ali(A) accepterade, lät hären förbereda sig under natten, anföll direkt vid gryning och på så vis avgjorde striden snabbt. Denna surah nedsändes till Profeten(S) innan Imam Ali(A) och hans här hade hunnit återvända till Medina och bådade om segern innan dess nyheter hade nått fram. Profeten(S) reciterade denna surah under morgonbönen dagen efter att striden hade ägt rum. När följeslagarna undrade om verserna som de inte hade hört innan, förklarade Profeten(S) att han hade mottagit dem via Jibrail(A) som kommit med den goda nyheten om Imam Alis(A) seger. Några dagar efter återvände Imam Ali(A) och hans här segrande. [Bihar al-Anwar volym 21 s 68 samt Majma’ al-Bayan volym 10 s 528 m.fl.]

Moriyat: begreppet ”moriyat” är plural för ”moriye” från ”ira’” som innebär att tända eld.

Qadh: begreppet ”qadh” refererar till när man slår stenar, hammare eller liknande mot varandra för att få till en gnista.

Moghirat: begreppet ”moghirat” är plural för ”moghire” och kommer från ”ighare” som betyder att ridande och plötsligt anfalla fienden.

Vidare beskrivs de galopperande som flåsar i nästa eder med hur det slår gnistor om dem när de rör sig framåt snabbt och hur de hastigt anfaller på morgonen och överrumplar fienden. Detta kan referera till att det gnistrar till när hästarnas hovar slår mot stenarna på marken när de galopperar med hög fart. Det kan även avse gnistorna som uppstår av stenar som slår mot varandra när kamelerna löper. Att detta sker på morgonen kan ha att göra med arabernas sed baserat på vilket de brukade använda nattens mörker för att smyga nära fiendens läger men vänta till gryning för att anfalla. Enligt den andra hänsyftningen vore det avsedda kamelernas rörelse för att föra pilgrimerna från Mash’ar mot Mina på Eid al-Adhha dagen vilket sker efter gryningen.

Se kommentar för 100:2

Atharna: begreppet ”atharna” kommer från ”ithara” med innebörden av att sprida damm eller rök. Det har även innebörden av att hetsa upp eller spridandet av ljudvågor i atmosfären.

Naq’a: begreppet ”naq’a” innebär i grunden att sjunka i vatten eller att vattnet sugs in och eftersom detta liknar när man omges av damm och drunknar i dammoln, har det kommit att innefatta det också samt även betyda damm.

Wasatna: begreppet ”wasatna”, från ”wasat”, innebär att placera sig i mitten.

Sedan beskrivs hur den hastiga anfallande rörelsen rör upp ett dammoln som sprids åt alla håll och att allt går så snabbt att de på morgonen plötsligt dyker upp mitt i fiendens samling. Med andra ord genomtränger dem hjärtat av fiendens läger och intar den hastigt innan den överraskade fienden hinner reagera. Uppenbarligen kräver det beskriva en snabbhet, förberedelse, styrka och mod hos kämparna som rider dessa hästar för att genomföras. Samtidigt indikerar ederna storheten av att kämpa för Guds sak med livet som insats vilket gör att de galopperande hästarnas flåsande, gnistorna från deras hovar och även dammen som rörs upp blir föremål för ed.

En av de faktorer som främjas i dessa verser är därmed snabbheten och handlingskraften som indikeras och som är en avgörande strategisk faktor i strider. Det återges att Imam Ali(A) beordrade hären att under nattens mörker mata hästarna och ha dem redo. Efter uträttandet av morgonbönen och så fort solen hade grytt, red hären mot fiendernas läger och intog den innan fienderna visste ordet av. Detta snabba anfall skonade således mångas liv, hindrade blodspillan och såg till att striden var över inom kort tid. Därmed är detta av värde ur både strategisk synvinkel och i fråga om förhållningen som kämparna i Guds väg har.

Se kommentar för 100:4

Kanood: begreppet ”kanood” refererar till en karg jord som inget växer ur och har även kommit att användas som beskrivning för otacksamma och snåla människor.

Därefter anges det faktum som tidigare eder svurits för och det är att människan är otacksam och snål, väl medveten om det själv och att detta är till följd av människans förkärlek för rikedomar. Med andra ord visar detta på en aspekt av människans natur som träder fram då människan följer sina lustar och beger sig endast efter världsliga njutningar. Detta triggar i sin tur igång människans omättliga sida, då hon ständigt vill ha mer, och därmed snålheten hos henne då hon behåller allt för att öka sina rikedomar hela tiden. Resultatet blir att hela hennes uppmärksamhet ockuperas av den oupphörliga jakten på ökade rikedomar vilket avhåller henne från tacksamhet gentemot sin Herre. Tacksamhet som visar sig både i ord genom lovprisande av Gud och i handling genom att använda välsignelserna på rätt sätt och skänka av dem till andra i Guds väg. Allt detta medan människan har en självmedvetenhet som gör att hon inser vad hon gör, inser dessa inre egenskaper hos sig själv och inser även deras uselhet samtidigt som hon inte kan dölja dem från varken Gud eller sitt samvete vare sig hon erkänner dem eller inte. [se även 75:14]

Relationen mellan det vidsvurna och det som har svurits för kan ligga i jämförelsen att det finns en del människor som inte avstår från att offra sina liv i

Guds väg medan en del andra människor är inte ens tacksamma för Guds välsignelser, desto mindre skänker och uppoffrar i Hans väg! Även om det vidsvurna är kämparnas hästar är det i själva verket också en indikation på kämparna själva och jihad i Guds väg som gör att även hästarna som används som medel på denna väg får ökad värde och blir föremål för ed. En annan möjlig relation kan vara att dessa djur beger sig med hög fart mot mål som medför Guds belåtenhet så varför ska människan, som är Guds bästa skapelse, har mycket högre existentiell potential och därför mer värdig att föregå på denna väg, hamna efter?!

En aktuell fråga är hur det kommer sig att människan beskrivs till sin natur som ”kanood”, vilket är en negativ egenskap, och hur detta går ihop med andra positiva egenskaper som människan har i sin fitra (inre medfödda natur), exempelvis viljan att tacka när hon får något? [se även 33:72, 70:19, 11:9, 96:6 jmf 17:70] Detta beror på att människan är skapad med en enorm potential som möjliggör för henne att kunna nå högre än änglar eller sjunka lägre än djur. Således innefattar människans natur båda aspekter inom sig och beroende på vilken av dessa hon utvecklar mer får det positiva respektive negativa egenskaper till följd. Med andra ord, om människan väljer att uppfostra sig själv genom att följa anvisningar som Guds utvalda har kommit med och som hör ihop med människans aql (förnuft, intellekt och hjärna) samt fitra, kommer det leda till att människan utvecklar alla goda egenskaper som hon besitter inneboende potential till. Detta medan om människan avstår från Guds väg och den moraliska linjen kommer det leda till framkomsten av alla möjliga låga och negativa egenskaper.

I dessa verser har ”kheir” tolkats som pengar, rikedomar och förmögenheter av majoriteten Korankommentatorer bland annat utifrån en annan vers där begreppet har använts för samma betydelse [se 2:180]. Detta kan tyda på att pengar och rikedomar i sig är goda ting och i själva verket utav Guds välsignelser som ska användas som medel för att fylla högre syften. Det är när människan använder dessa medel i sin egennyttas väg och drunknar i dem som de blir ett hinder som håller människan tillbaka från sitt ultimata utvecklingsmål och sin frälsning. Dock kan ”kheir” referera till sin generella betydelse som är godhet också och innefatta allt det goda som människan till sin natur har benägenhet för och därmed lockas till. Risken med samtliga godheter, precis som med pengar, uppstår emellertid när människan blir så fäst och upptagen med dessa godheter att hon uppehålls från att se bortom dem.

I relation till nedsändelse-sammanhanget kan människans otacksamhet även avse fiendernas bortstötande av vägledning som är den främsta av Guds välsignelser.

Se kommentar för 100:6

Se kommentar för 100:6

Bo’ther: begreppet ”bo’ther” utav ”ba’thara” innebär i grunden att vända ut och in samt ta ut eller få ut något. Då gravarna vänds ut och in och det som finns inom dem kommer upp till ytan vid återuppståndelsen, har begreppet kommit att användas i samband med detta.

Hossel: begreppet ”hossel” kommer från ”tahsil” och refererar bland annat till att utvinna och raffinera mineraler, som exempelvis skilja det rena guldet från guldmalmen. Sedan har det kommit att omfatta all sorts utvinning och raffinerande generellt även i andra sammanhang. I detta fall avser det särskiljandet av det goda och det onda som finns i människors hjärtan däribland tro och otro samt goda och dåliga avsikter och egenskaper som kommer att skiljas åt och uppenbara sig på domedagen för avlöningen.

Slutligen konfronteras människan genom en retorisk fråga om huruvida människan inte inser konsekvenserna av sina handlingar, däribland otacksamhet, som kommer att visa sig på den dagen då gravarna vänds ut och in i samband med återuppståndelsen och då människans innersta tro kommer upp till ytan [se även 86:9]. Med andra ord kommer effekten av Guds vetskap och kännedom om människan och hennes inre, vilket är ständig och pågående även nu, att visa sig genom avlöningen på domedagen.

Människans reflekterande kring detta och hennes vetenskap om domedagen som ett faktum fungerar som en uppmärksammande varning för alla människor. Detta samtidigt som tron på det förser människan i själva verket med en avhållande skydd från synder och räddar henne från fördärv.

Se kommentar för 100:9

Se kommentar för 100:9