الهمزة

al-Humaza (Felfinnaren)

Namn: Surah al-Humaza (Felfinnaren)

Övriga benämningar: Lumaza

Antal verser: 9

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 104

Ordningsföljd i nedsändelse: 32

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah, kommer att få belöningar som motsvarar tiofaldigt antalet personer som har förlöjligat Mohammad och hans följe.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 536)

Imam Sadiq(A) sade: ” Den som reciterar denna surah i sina obligatoriska böner, kommer Gud att avlägsna fattigdomen ifrån, närma levebrödet till, och avlägsna från denne en svår och obehaglig död.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 536)



Huvudsaklig ämnesfokus: Fördömande av felfinnande och smädande, människans upplevelse av att vara förmer, klara sig och inte behöva något tack vare rikedomar, en beskrivning av helvetets eld, Hutama – ett av helvetets namn



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

En del förmögna människor är så giriga, högmodiga och egoistiska att de njuter av att förolämpa andra, i synnerhet de fattiga. Denna surah talar därför om dessa människor som har ägnat hela deras liv åt att samla rikedomar och som har blundat för människans själsliga värdighet. Ödet som väntar sådana människor, vilket är en konsekvens av deras handlingar, betonas i denna surah så de ska vad deras illvillighet och arrogans kommer att resultera i. Det är även en varning så att människor må tänka om innan det är försent.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Homaza & Lomaza: begreppet ”homaza” kommer från ”hamz” som till grunden betyder att slå sönder. Då felfinnaren slår ner andras personlighet genom sitt klankande så har begreppet kommit att referera till klandraren som ständigt söker fel hos andra. Begreppet ”lomaza”, från ”lamz”, har liknande betydelse och omfattar smädaren som letar brister, defekter, baktalar och skymfar andra. Vad det finns för skillnad i betydelse mellan båda begreppen finns det olika åsikter om. En del språkvetare och Korankommentatorer anger att båda begreppen omfattar samma betydelse och därmed tolkar förekomsten av de båda som en extra betoning av samma innebörd. Andra menar att ena begreppet innebär att söka fel och förtala i personens närvaro medan det andra begreppet innebär att göra samma sak fast i personens frånvaro. Skillnaden tros även ligga i om felfinnandet görs med ord via tungan eller genom grimaser och bildliga hån. Hur det än må vara så tyder båda begreppen på en omfattande innebörd som innefattar alla former av att leta fel hos andra, klandra, klanka, håna, förlöjliga, smäda, förtala, baktala och på något sätt slå ner på andras personlighet eller anseende. Begreppsformen som har använts i versen tyder dessutom på myckenhet, vilket innebär att handlingen utförs återkommande och har blivit en egenskap och vana hos personen som utför den.

Denna surah inleds med ett skarpt hot gentemot de som förlöjligar andra via tungan genom kränkande ord och öknamn eller via hand- och ögonrörelser med sina miner, grimaser, grin, himlande med ögonen m.m. Detta oavsett om det sker i personens närvaro eller frånvaro och på så vis innefattar detta all sorts hån, baktal, skvaller och orättvisa anklagelser. Detta då individers anseende och heder är extremt vördnadsfullt ur Islams perspektiv och varje handling som smädar och kränker människor är en stor synd. Det har återberättats att Profeten(S) sa till sina följeslagare: ”Ska jag berätta för er vilka de uslaste bland er är?” De svarade jakande. Profeten(S) sade: ”De som för vidare skvaller, splittrar mellan vänner och finner fel hos oskyldiga människor!” (Osool Kafi volym 2 s 369 hadith 1)

Därmed visar Gud ett starkt ställningstagande mot sådana personer genom de skarpa och hotfulla uttrycken i denna surah samt genom andra verser i den heliga Koranen. Exempelvis säger Gud till Profeten(S) att även om han skulle bedja om förlåtelse sjuttio gånger åt hycklarna som förlöjligat de troende kommer de inte att förlåtas [se 9:50 och 63:5].

’Addadah: begreppet ”’addadah” som i första hand är från roten ”’adad”, innebär att räkna. En del språkvetare har även angett att begreppet skulle kunna vara från roten ”’odda” som ger betydelsen av att samla och spara rikedomar för dagar av nöd.

Denna vers refererar till vad som oftast ger upphov till dessa felfinnande smädares beteende som mestadels härstammar från högmod och kärlek till rikedom. En del människor blir så införlivade i att samla pengar och rikedomar att förmögenheter blir deras måttstock för allt; även för att avgöra människors värde. Med andra ord förvandlas förmögenheter i dessa personers ögon från att vara ett medel för att införskaffa livsnödvändigheter, tjäna högre syften och nå högre ändamål till att vara ett mål i sig. När pengar blir ändamålet ökar girigheten i takt med rikedomarnas tillväxt och i längden tenderar tanken på härkomsten av rikedomarna och intjäningsmetoden förlora sin väsentlighet. Detta leder till att sådana personer gör allt för att tjäna pengar eller skydda sina förmögenheter och avstår inte ens från att krossa andra för att behålla sin status.

På detta sätt har rikedomar i praktiken fått ställningen av en avgud hos sådana personer som inte endast baserar sina egna personligheter på hur mycket de äger, utan värderar även andra utifrån det. Naturligtvis föder detta en arrogans som leder till högmod gentemot de som har det sämre ställt och vidare till förlöjligandet av de arma troende.

Överlägsenhet och att se sig som bättre än andra är generellt en farlig egenskap som blir grogrund för många andra dåliga egenskaper, synder och överträdelser. När människan drabbas av högmod, tror sig vara bättre och börjar se ner på andra, tror hon sig minska från andras värde och därmed öka sitt eget värde genom att finna fel på andra och förnedra dem. Men i själva verket visar detta endast personens egen litenhet, ynkliga kapacitet och personlighet samt mindervärdekomplex. Denna villoväg medför inget annat än evig skam, förödmjukelse och lidande för dessa personer och avleder deras uppmärksamhet från Gud. Med detta köper de således helvetets eld som hemvist för sig själva.

Problematiken ligger således i deras synsätt och syftet för vilket de samlar rikedomar. Annars är den måttliga och legitima rikedomen inte klandervärd utan snarare av Guds ynnest som människor är uppmanade till att intjäna [se 62:10 samt 2:180]. Sådana förmögenheter blir då varken en orsak till upproriskhet eller skrytsamt tävlande och förlöjligande av andra. Detta kan man se hos gudfruktiga fromma människor som inte tjänar pengar annat än på tillåtna sätt och undviker långdragna önskemål. Således är de inte heller giriga och fästa vid sina rikedomar utan snarare är de generösa och hjälper andra och därför staplas inte deras förmögenheter på hög även om de tjänar mycket. Med andra ord uppfyller de tre villkor som gör att de inte faller i fällan som de förebrådda i denna surah gör – rikedomar förblir endast ett medel och inte ett mål för dem, de blir inte fästa och fängslade av rikedomar utan har själva övertaget om sig själva och de tjänar in och spenderar sina förmögenheter i Guds väg.

Det förekommer många uppväckande hadither och återberättelser i samband med detta ämne varav en från Imam Ridha(A) där han säger: ”Rikedom anhopas inte utan fem egenskaper: snålhet, långvariga begär, girighet, kapande av släktband och företräde av denna värld över livet Härefter ” (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 668 hadith 7). I en annan hadith säger Imam Ali(A): ”Berusning är av fyra slag: dryckers berusning, rikedomars berusning, sömnens berusning och maktens berusning.” (Bihar al-Anwar volym 73 s 142 hadith 18)

Versernas noggranna analys övergår sedan till roten som denna grupps beteende bygger på och härleder den till den felaktiga tankegången och antagandet om att deras förmögenheter förevigar dem.

Människan har till sin fitra (inre medfödda natur) en förkärlek för evighet och ett ogillande för död och utplåning. Därför söker människan naturligt efter ett evigt liv och försöker införskaffa det med olika medel. Då dessa felfinnande smädare kommer till ett läge att de tror att pengar kan lösa alla problem, hamnar de i en illusion om att deras samlade förmögenheter medför odödlighet för dem. Detta på så vis att när de väl har samlat sig en förmögenhet börjar de känna att de inte är i behov av något och kan köpa allt för sina pengar, vilket i sin tur gör att de ser sig vara förmera och börjar se ner på andra och överträda [se även 96:7]. Detta medför även att de aldrig blir nöjda och ju mer rikedomar de samlar desto girigare blir dem i sitt samlande som upptar hela deras kraft och uppmärksamhet. Men felaktigheten av detta tänkande och dessa människors tro på att medel som pengar och makt kan rädda dem har visat sig i föregångarnas öde om man väljer att dra lärdom [se 44:25-28]. I annat fall kommer de som förlitar sig på dessa medel att inse faktum i Nästa värld då det är försent. [se 69:28-29]

Ett tydligt exempel på detta är Qaroon vars historia återges i den heliga Koranen. Qaroon hade så mycket rikedomar att det krävdes flera starka män bara för att bära nycklarna till hans skattkistor och förråd där han förvarade sina skatter. Ändock avvärjde inget av hans rikedomar hans död utan när Guds straff inföll, svalde jorden honom och hans förmögenheter på ett ögonblick. [se 28:76-82]

Layonbathanna: begreppet ”layonbathanna” kommer från roten ”nabth” som innebär att kasta bort något för att det är obetydligt och saknar värde.

Hutama: begreppet ”hutama” kommer från ”hatm” som betyder att krossa något och refererar till helvetets förkrossande eld som krossar och slår sönder. En del Korankommentatorer anger Hutama vara ett av helvetets namn medan andra menar att det är namnet på en oerhört flammande del av helvetet.

Som ett svar till den felaktiga syn- och därmed tillvägagångssätt som dessa felfinnande smädare företar sig, svär Gud att de kommer att föraktligt kastas i en förkrossande eld för att möta resultatet av deras högmod och överträdande mot andra. Sedan betonas eldens förskräckande och ständiga flammande i form av en retorisk fråga som visar att den är bortom föreställning.

Se kommentar för 104:4

Mooqada: begreppet ”mooqada” kommer från uttrycket ”iqad an-nar” som innebär att få elden att flamma och i detta fall beskriver det helvetes eld som är ständigt flammande.

Tattale’: begreppet ”tattale’”, från samma rot som ”toloo’” som refererar till gryning, har i grunden betydelsen att höja sig och ha uppsikt över något och därmed bli synligt. I detta fall avser det hur elden reser sig över och överfaller hjärtat.

Af’eda: begreppet ”af’eda” är plural för ”fo’ad” som refererar till hjärtats allra djupaste kärna eller med andra ord, hjärtats innersta vrå. Uppenbart är att med hjärtat avses det andliga hjärtat som människans medvetande och tro flödar från.

Därefter beskrivs den krossande elden som en evigt flammande eld som först av allt reser sig över människans inre och angriper och bränner hennes hjärta där hennes tro har slagit rot. Således bränner denna eld, till skillnad från elden i denna värld, inte endast deras yttre utan den överfaller och blossar först på deras inre väsen och allra innersta existens och sedan sprider sig utåt. Den gudomliga rättvisan förutsätter att dessa personer som i denna värld brände de troendes hjärtan genom att förringa och kränka dem, får ett motsvarande straff och får motta den krossande elden av Guds vrede främst i sina hjärtan som var fyllda med högmod och otro.

Se kommentar för 104:6

Mo’sada: begreppet ”mo’sada”, från ”’isad” med betydelsen att stänga igen dörren och säkra den, är i detta fall en beskrivning av elden och hur den omfattar och håller folk infångade.

’Amaden momaddada: begreppet ”’amad” är plural av ”’amood” som innebär pålar eller pelare medan ”momaddada” betyder lång och utsträckt. Uttrycket ”’amaden momaddada” anges referera till stora järnpålar med vilka helvetes dörrar stängs igen så att ingen kan gå ut från det. Andra Korankommentatorer anger det vara något liknande stockar av trä eller järn med hål i, som man trär in och låser fast fångens händer och fötter i. Detta medan en del andra anger att det kan vara själva elden som omger dem i långa utsträckta pelare.

På samma sätt som dessa felfinnande smädare höll sina rikedomar och förmögenheter instängda i förvar kommer den eld de kastas i att hålla dem fångna utan att de kan komma ur den.

Se kommentar för 104:8