الطارق

at-Tariq (Den nattligt ankommande)

Namn: Surah at-Tariq (Den nattligt ankommande)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 17

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 86

Ordningsföljd i nedsändelse: 36



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah at-Tariq kommer Gud att skänka denne tio belöningar för varje existerande stjärna i himlen.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 469)



Huvudsaklig ämnesfokus: Människan ständigt bevakad, människans skapelse från sädesvätska vittnar om hennes återuppbringande, återuppståndelsens exempel i skapelsen, Guds makt och människans maktlöshet, Koranen – ett åtskiljande seriöst tal, Guds planer över alla planer, Gud ger frist men förglömmer inte



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med en ed för att vidare betona det faktum att människan är under ständig bevakning av väktarna i det gudomliga systemet, där inget undgår eller går förlorad och där allt, även det hemlighållna, kommer att visa sig på återuppståndelsens dag. I styrkande av återuppståndelsens verklighet lyfts människans initiala tillblivelse i denna värld som exempel och Guds makt i att skapa människan från sädesvätska framläggs således som ett logiskt argument som tyder på Guds makt att även kunna återuppliva människan. Detta för att vidare uppmärksamma på ett liknande återupplivande som människan kan skåda i form av den till synes döda jordens återupplivande efter regn. Med allt detta fastslås människans maktlöshet medan Guds makt och Hans budskaps allvar i den heliga Koranen betonas som ett varningens tecken till de som förnekar så de må veta att Gud tillintetgör deras smidda planer och ger dem frist att rätta sin väg men att denna frist kommer att ta slut en dag.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Tariq: begreppet ”tariq” kommer från ”tarq” som betyder ett ljudande hårt slag eller att banka och dunka. Det är utifrån samma innebörd som hammare kallas för ”matraqa” och väg kallas för ”tariiq” då vägfararens fötter dunkas mot marken och framkallar ett hörbart ljud. Eftersom en person som anländer på natten måste banka på dörren för att släppas in har ”tariq” kommit att generellt referera till det som anländer och visar sig på natten, liksom en stjärna eller himlakropp i detta fall.

Thaqeb: begreppet ”thaqeb”, från ”thaqb” som betyder hål, refererar till något som genomborrar och tränger igenom. Sedan har det kommit att innefatta alla ljusa och lysande saker som genomborrar och tränger igenom mörkrets täcke. Begreppet innehåller även en indikation av hög höjd och något som är stegrat i höjden.

Denna surah, likt flera andra i den heliga Koranens 30:e och sista juz’ (sektion), inleds med ett antal tankeväckande eder inför den viktiga kärnfråga som är avsedd att betonas. I denna surah svär Gud vid himlen och vid Tariq vars betydelsefullhet understryks genom den retoriska fråga som Han riktar till Sin älskade Profet(S) som anger att han inte kan veta vad Tariq är. Därefter tillägger Gud Själv kärleksfullt en förklaring om att Tariq är den höga upplysta stjärnan som visar sig på natten. Denna stjärna är så hög att det vore som att den nått och vill tränga igenom himlens tak och den är så lysande att den genomborrar nattens mörker och dess ljus tränger igenom människors häpna ögon.

I fråga om vilken specifik stjärna eller himlakropp Tariq syftar på råder det olika uppfattningar och flera närstående och avlägsna planeter och stjärnor har kandiderats, däribland Saturnus som är den avlägsnaste planeten i vårt solsystem som ändå går att se med bara ögat då den lyser starkt på natten. Det förekommer även en del hadither som anger Saturnus som en hänsyftning och därutöver utgör Saturnus en symbol för höghet i arabiskt språkbruk. (Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 550 hadith 4)

Se kommentar för 86:1

Se kommentar för 86:1

Sedan följer det budskap som ederna har svurits för och det anges att varje person förvisso har bevakare som ständigt vakar över personen.

Även om vem eller vilka dessa övervakare, väktare och beskyddare är inte har specificerats i versen i fråga, är en befintlig hänsyftning de änglar som är ansvariga för att nedteckna människans handlingar inför domedagens räkenskap [se även 82:10-12]. Versen uppmärksammar i så fall människan på det faktum att hon aldrig är helt ensam eller utanför den gudomliga övervakningens sfär som änglarna upprätthåller på Guds order. Människans medvetenhet om att inga av hennes handlingar går obemärkta förbi och att allt registreras och bevaras kan i sin tur ha en uppväckande effekt som lämnar henne mer alert och uppmärksam på vad hon väljer att göra och inte göra.

En annan förklaring kan vara att det är frågan om människans bevarande från många olyckor och bekymmer som kan komma hennes väg och rejält skada henne men som avvärjs genom Guds nåderikedom. Ett närliggande exempel är de olyckor som barn, speciellt de yngsta, råkar ut för men klarar sig undan ur av oftast nästintill mirakulösa och oförklarliga anledningar. Detta medan en annan förklaring kan handla om människans bevarande från sataniska viskningar och förförelser som ständigt är i verket och som sannerligen skulle ruinera, ödelägga, fullständigt besegra och förgöra människan om det inte vore för Guds barmhärtighet som många gånger för minsta svepskäl omfamnar människan och

skyddar henne. Ytterligare en förklaring kan avse bevarandet av människan själv, hennes själ och hennes handlingar, efter hennes död för att sedan återupplivas och ställas inför räkenskap.

Utifrån att nästkommande verser talar om räkenskapen och avlöningen kan den allra första förklaringen vara mer passande även om samtliga förklaringar kan inrymmas i versens vida innebörd. Dessutom förefaller kopplingen mellan himlens stjärnor och himlakroppar, med deras precisa planmässiga ordning och noggrant organiserade omloppsbanor, vara mer passande med räkenskapen där alla handlingar finns lika noggrant bevarade och inget har bortfallit från handlingarnas brev. [se även 18:49 samt 45:29]

Solb: begreppet ”solb” innebär människans hela baksida eller rygg och kan referera till ryggraden.

Tara’eb: begreppet ”tara’eb” är plural för ”tariba” som refererar till revbenen och indikerar människans framsida.

Som en följd till de tidigare verserna som indikerade räkenskapen, framläggs en logisk härledning som närmar människan till insikten om att hennes återupplivande är fullt möjligt på samma grunder som hennes skapelse är ett givet faktum. Detta genom att uppmana människan till att se efter vad hon skapades av från första början. Var det annat än genom ett vatten som sköts ut och vällde fram med hast och tryck?!

Med andra ord, när det står klart att människan och hennes handlingar kommer att bevaras utan att något av det förgås, står det även klart att människan förr eller senare kommer att återvända till sin Herre för att ställas till svars. Således ska människan inte falla i fällan att knapp se fram till nästippen och därav uppleva denna återgång som avlägsen eller knappts ens trolig. I syfte att bli ännu mer säker att ett återupplivande är fullt möjligt, uppmanas människan således att blicka tillbaka på början av hennes skapelse i denna värld och hur hon skapades av en till synes icke märkvärdig vätska. Detta faktum och föga eftertanke kan endast mynna ut i slutsatsen att hon är skapad, och Skaparen som hade makten att skapa människan från en oansenlig vätska har likväl makten att återuppliva och återskapa henne!

Uppenbart är att den avsedda vätskan med de beskrivna egenskaperna refererar till mannens sperma som utgör ena essentiella delen, och den märkbart påtagligare av de två, som krävs för ett fosters tillblivelse. Därav utgör denna antydan en träffande indikation som sammanfattar och påpekar människans resa från tillkomst till fullvuxen individ för henne så hon må tänka efter.

Se kommentar för 86:5

Se kommentar för 86:5

Sedan framläggs slutledningen som tidigare verser pekade mot svart på vitt och det uppges att Han som skapade människan från första början har också makten att återbringa henne till liv igen efter hennes död. Detta då att mäkta och ha förmåga till en sak automatiskt innebär att mäkta till dess like. Jorden är människans ursprung och utgör stoften av hennes kroppsliga skapelse, som efter genomgåendet av vissa faser övergår till att vara en levande grundenhet, som vidare genom invecklade processer utvecklas till en komplett människa. Den som kan initiera och leda denna process från dess första stadie kan säkerligen återupprepa den utan svårighet. [se även 22:5 samt 19:67] Den indirekta refereringen till Gud utan att nämna Honom uttryckligen beror i själva verket på att det är så självklart och uppenbart att Gud är den avsedda Skaparen och Återbringaren att en indirekt referering är lika solklar som en direkt benämning.

Tobla: begreppet ”tobla” kommer från ”balwa” som innebär prov och prövning. Eftersom saker och tings inre essens och sanning, likväl som personers, uppdagas, kommer till ytan och blir uppenbara när de sätts på prov, indikerar begreppet i detta fall avslöjandet och uppenbarandet av det dolda och förtigna som finns i människans inre.

Sara’er: begreppet ”sara’er” är plural för ”sarira” och innefattar de inre och dolda tillstånden, egenskaperna och avsikterna.

Därefter beskrivs den dag då återvändandet skall ske som dagen då alla inre dolda hemligheter som hållits undangömda dras fram i ljuset, exponeras och sätts på prov för att deras riktighet och oriktighet skall avgöras genom räkenskapen. [se 2:284]

Allt från tro till otro och hyckleri, goda och dåliga avsikter, obesudlad äkthet och skenhelighet kommer alltså att yppas och uppenbaras på denna dag och bli föremål för de troendes glädje och hedrande respektive förnekarnas förnedring och skam. På så vis utgör detta avslöjande i sig en välsignelse respektive straff för de berörda, vilket även återspeglar sig på deras uppsyn och tillstånd på domedagen. [se 80:38-41, 55:41 och även 88:2-16]

Härigenom uppenbarar sig även den subtila och sublima relationen till de förelagda ederna ytterligare. Precis som den lysande stjärnan kommer ur sitt dolda tillstånd och uppdagas på natthimlen, uppdagar de utsatta väktarna människans handlingar på domedagen.

Det återges att då Profeten(S) frågades om vad som avses med ”sara’er” i denna vers och vad det är för hemligheter som Gud prövar Sina tjänare med på domedagen, förklarade han: ”Era ’sara’er’ är era handlingar utav bön, fasta, zakat (religiös förmögenhetsskatt), tvagning och ghosl (religiös kroppstvättning) från janaba (tillståndet efter utlösning) samt varje föreskrivet påbud. Detta då alla handlingar är dolda hemligheter, så att om personen vill säger han att han har bett utan att ha bett, och om han vill säger han att han har tvagats sig men utan att ha tvagat sig. Detta är [förklaringen på] Hans ord ’dagen då det förtigna granskas’” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 472; samt liknande i Dorr al-Manthoor volym 6 s 336)

Men på den dagen kommer människan inte ha förmågan att värja sig undan faran varken av egen kraft eller med yttre hjälp.

På dagen då Guds herravälde manifesterar sig och människan når den oundvikliga sanningens ögonblick, besitter hon varken styrkan och kraften som låter henne skyla sina ruttna handlingar och avsikter eller har någon till sin hjälp som har förmågan att rädda henne undan Guds straff. Domedagen är dagen då människan står utan vare sig hjälp eller beskydd, varken har något att uppoffra för att rädda sitt eget skinn eller kan få det accepterat om hon så hade det, hon kan varken gå tillbaka eller fly och inte heller kan hon komma undan Guds rättvisa [se bl.a. 70:10-15]. Med andra ord kan människan inte tillbakahålla straffet från sig själv eller har något som kan göra det åt henne då ingen har någon makt på den dagen. Det enda människan kan komma med för sin räddning är hennes tro och goda handlingar vilka bör ha införskaffats redan i detta liv för att föranleda Guds nåd och Hans utvalda tjänares medling. Om inte, är det alldeles för sent och hon har förlorat sitt livs chans!

Raj’: begreppet ”raj’” kommer från ”rojoo’” som innebär återvändande och en av de begrepp som araberna använde för att referera till ”regn” var just ”raj’” då regn är det vatten som avdunstat från jorden och haven och återvänder till dem genom regn. Benämningen kan även vara utifrån att regn återkommer med relativt jämna mellanrum. Återvändandet kan även avse själva himlen vars återkommande förändringar i from av konstellationernas omloppsbanor, stjärnorna och himlakropparnas dagning och skymning med mera utgör en bekant syn för människan.

Sad’: begreppet ”sad’” betyder en spricka eller reva som bildas på hårda föremål och ytor och refererar till att jordens hårda och torra yta spricker efter regnfall och spirar med växtlighet.

Fasl: begreppet ”fasl” har betydelsen av att separera och skilja två saker från varandra och i detta fall avser det skiljandet mellan haqq (rätt och sanning) och batil (orätt och osanning).

Hazl: begreppet ”hazl” betyder skoj och lustighet eller det som inte är seriöst och på allvar.

Som extra betoning på domedagen och det återupplivande som sker i samband med den, avläggs ytterligare två eder vid himlen och dess återkommande regn samt vid jorden och dess klyvning och spjälkande när vegetation gror ur den. Detta för att därefter fastställa med edernas styrkande, att Koranen är det avgörande ordet som skiljer haqq och batil utan minsta skämt och oriktighet i det.

Det faktum att den till synes döda jorden återupplivas efter livsingjutande regn är ett slående och oöverträfflig exempel som i flertalet verser i den heliga Koranen påpekas i syfte att rikta människans tanke till det återupplivande som sker mitt framför näsan på henne. På så vis tjänar det som en påtaglig och närliggande liknelse som människan dessutom kan observera med egna sinnen och själv reflektera vidare kring samtidigt som det styrker hennes tro på sitt eget återupplivande [se 50:11]. Även himlens återkommande fenomen i sig kan tjäna som ett tecken och underlag för återkomsten.

Det avsedda med ”det åtskiljande talet” är det som skiljer haqq och batil åt. En del Korankommentatorer har utifrån föregående verser ansett detta följaktligen referera till domedagen där haqq och batil tydligt separeras, bland annat genom att deras följe separeras och kommer till varsin boning i paradiset respektive helvetet. Detta medan en del andra, bland annat utifrån hadither, anser det referera till Koranen som skiljer haqq och batil åt. Dessutom ger den heliga Koranens verser bud om domedagen också, och således innefattas även den första tolkningen i denna förklaring vilket gör den mer trolig och stilfull.

Således svär Gud vid himlen och vid jorden att den heliga Koranen är ett avgörande ord som skiljer mellan haqq och batil och att det inte är endast ett oseriöst talat ord som är sagd och kan tas lätt på. Därav är allt som Koranen fastställer ren haqq utan någon möjlighet till tvivel och eftersom det är ren haqq kan inget batil förgöra den och varje sak som försöker förgöra den är utan tvekan batil. Följaktligen är Koranens bud om domedagen och återbringandet likaså tveklöst haqq och sanning.

I en hadith som Imam Ali(A) återger från Profeten(S) lyder: ”Profeten(S) sade: ’Det kommer sannerligen uppstå fitna (splittring)!’ Jag frågade: ’Och vad är räddningen ur den O Guds Sändebud?’ Profeten(S) sade: ’Guds Bok; i den finns historien om dem innan er, och i den finns nyheten om vad som kommer efter er, och den [lag som] dömer mellan er. Den är Åtskiljaren [och] är inte ett skämt. Vilken mäktig [person] som än överger den kommer Gud att krossa, och vem än söker vägledning i annat än den kommer Gud att låta gå vilse.” (Rooh al-Ma’ani volym 3 s 100 återgiven från Sahih Tormothi och Sunan Daremi; samt Tafsir Maraghi volym 30 s 118; samt Dorr al-Manthoor volym 6 s 337)

Se kommentar för 86:11

Se kommentar för 86:11

Se kommentar för 86:11

Kayd: begreppet ”kayd” innebär att hitta lösningar, vidta åtgärder och planera motåtgärder, i viss mån av hemlighet och genom att förbereda grunderna för det. Begreppet används både i positiva och negativa fall men aningen mer ofta för det negativa.

Rowayda: begreppet ”rowayda” kommer från ”rood” och innebär att komma och gå samt sträva för att utföra något med mildhet och saktmod.

Slutligen tillkännager Gud för Sin Profet(S) Sin kännedom om att vägledningens fiender ständigt smider motarbetande planer, men att Gud kontrar med motplaner som tillintetgör deras planer. Sedan befaller Gud Sin Profet(S) att tillåta förnekarna en kort frist vilket tjänar som en avskräckande varning för fienderna och ett stöd och uppmuntran för Profeten(S) och de troende om att en snar seger för haqq, och dess följe, över batil, och dess följe, finns att invänta.

Förlöjligande, lögnförklarande, tortyr, sanktioner, anklagelser om allt från magi och galenskap till ursäkter som att vara omgiven av de lägst ansedda i samhället, och till och med landsförvisning och lönnmordsförsök var bara några av de historiskt kända planer som förnekarna smidde mot Profeten(S). Under en tid försökte de även köpslå med Profeten(S) i deras förhoppningar om att behålla deras ställning och makt genom att vilja övertala honom att överge religionen mot pengar, eller åtminstone acceptera en del av deras avgudar för dem att erkänna hans Gud. En annan av deras smidda planer var att en ansedd lärd grupp skulle på morgonen utge sig för att anta Islam som sin religion för att senare på dagen avsäga sig tron. På så vis avsåg dem att slå två flugor i en smäll genom att å ena sidan få folk som hade börjat intressera sig för Islam att komma på andra tankar av att se de sakkunniga rata religionen och å andra sidan få muslimerna att misströsta och börja tvivla på sin religion av samma anledning. Men Gud underrättade Sin Profet(S) om deras lömska planer vilket gjorde att Profeten(S) och hans följe var förberedda på fiendernas skådespel och på så sätt krossades deras planer [se 3:72]. Och detta var endast ett exemplar på hur Gud lät deras illvilliga planer och svekfulla försåt att tillintetgöras.

Med andra ord försökte Guds och Profetens(S) fiender alltså konstant med allt de kunde och upphörde inte att motarbeta Profeten(S) och sätta honom och hans följeslagare under press för att splittra dem och få dem att överge Guds väg. Men Gud som har kännedom om allt och mäktar över allt inklusive dem och deras planer, avvärjer farorna och häver de skadliga effekterna från Sin Profet(S) och de troende som håller fast vid Guds väg. Detta då förnekarna har för avsikt att släcka Guds ljus och ljuset av vägledningens väg men Gud tillåter aldrig detta att ske. [se även 9:32]

Vad Guds motplaner och motåtgärder går ut på har en del Korankommentatorer uppgett vara just att fienderna får frist, vilket i sig gör att de fortsätter i sin fientlighet till det yttersta men sedan får möta det slutliga straffet. En del andra Korankommentatorer har angett själva straffet som motåtgärd då det slutgiltigt krossar fienderna och omintetgör all deras strävan. Dock går det inte att bortse från de gudomliga undsättningarna som omfamnade Profeten(S) och de troende när attackerna var som värst, prövningarna som svårast, läget som mörkast och en utväg som mest avlägset. I piken av de svåraste ögonblicken då allt verkade vara förlorat kunde allt ta en oförutsägbar vändning via de enklaste av medel, överrumpla fienderna, kullkasta deras konspirationer och fullständigt ödelägga deras planer. Historien är fylld av händelser där de troende som har hållit fast vid haqq varit färre till antal, haft minst resurser, varit belägrade, under intensiv anfall från starka fiender och till och med lidit nederlag för att i sista ögonblick trotsa alla odds och med Guds hjälp besegra fienden. [se t.ex. 3:123-126]

I dessa verser befaller Gud således Sin Profet(S) att ge frist, bemöta med tolerans och inte hasta i att se fiendeskaran förgöras. Detta å ena sidan för att de människor som är bland fiendernas led men har en gnutta renhet inom sig och för vars räddning det finns en glimt av hopp, ska ges ytterst med utrymme så de må inse sanningen, skilja sin väg från fienderna och återvända. Medan de trotsande egensinniga fienderna å andra sidan ska få bränna alla sina chanser och löpa ut deras valda väg så långt att de driver sig själva bortom räddning, vilket blir ett slutgiltigt bevis och argument mot dem själva. På så vis ges alla nog med utrymme och chanser för att visa vad de egentligen går för och vilken plats de förtjänar för deras eviga liv i Nästa värld. Därmed är en generellt viktig faktor i framläggande av sanningens väg just enormt tålamod och tolerans för alla möjliga människor att få möjligheten till att reflektera, finna och välja väg av egen vilja, vilket genomsyrar Profetens(S) förfarande och tillvägagångssätt och i följd av honom hans Ahl al-Baits(A) moral och förfarande.

En av de subtila och eleganta Koraniska finesserna är formuleringen av den sista versen där Profeten(S) befalls två gånger till att ge frist men med två olika former av samma begrepp där den ena naturligt indikerar en sakta mak medan den andra istället medföljs av ett annat begrepp som antyder att det ska ske med mildhet. På så vis betonas vikten av att ge frist och betänketid tre gånger genom tre begrepp samtidigt som det ur språkligt perspektiv är vackert och icke ansträngt för lyssnaren att höra en åtföljande upprepning. Denna befallning till Profeten(S) att ge frist, agera sansat och med tolerans utgör i sig en föredömlig riktlinje och lärdom för alla troende att eftersträva. Med andra ord manas Profetens(S) troende efterfölje till att i varje angelägenhet, i synnerhet i bemötande av fiender, företa tålamod och agera med eftertänksamhet, noggrannhet och långmod samt avstå från förhastade oplanerade reaktioner utan att överväga tidpunkt och omständigheter.

Men denna vers uppger även att den frist som ges är liten och kort. Detta kan insinuera det faktum att det inte dröjde länge förrän fiendernas planer gick i kras en efter en då Profeten(S) och hans följe besegrade dem i fält efter fält och erövrade inflytande på arena efter arena. Det kan även referera till att domedagen och fiendernas verkliga straff är nära eftersom allt som är givet kan ses som närbeläget och på ingång oavsett hur lång tid det kräver!

Se kommentar för 86:15

Se kommentar för 86:15