عبس

’Abasa (De utdragande [änglarna]))

Namn: Surah ’Abasa (Bister min)

Övriga benämningar: as-Safara

Antal verser: 42

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 80

Ordningsföljd i nedsändelse: 24

Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah ’Abasa kommer att inträda domedagen med ett glatt leende ansikte.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 435)



Huvudsaklig ämnesfokus: Kritik mot överlägsenhetstänkande i synnerhet utifrån rikedom och fattigdom samt status, gudomliga värderingar – sökande och eftersträvande av haqq (rätt och sanning) är utgångspunkten och meriterande, storheten och högheten av Koranen samt dess ansvariga änglar, människans skapelseursprung och återupplivande samt dess exempel i skapelsen, domedagens fasansfulla tillstånd och de med glada respektive dystra ansikten



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah görs en stark markering mot de som värderar sig själva och andra utifrån rikedomar eller baserat på status och värdesätter de rika och präktiga högre än de fattiga och anspråkslösa sanningssökarna. Med andra ord, poängteras det att i Guds syn är rikedom eller fattigdom inte avgörande för människans värde utan snarare är sanningssökande och följande av haqq (rätt och sanning) det som höjer eller sänker människan. Den felaktiga synen som leder till förebråelsen grundar sig i att dessa personer tror att deras rikedomar gör de oberoende. Följaktligen betonas människans litenhet och hjälplöshet genom att påminna om hennes skapelse och livsprocess från början till slut och det faktum att hon är ständigt beroende av Gud och Hans välsignelser som omger henne från alla håll för även sina mest basala behov. Allt detta till trots, tenderar människan att vara otacksam och förneka men slutligen anländer alla till domedagens fasansfulla arena som får människor att fly från även sina närmaste då deras eget tillstånd berikar dem från att tänka på andra.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Tazakka: begreppet ”tazakka”, ur samma begreppsrot som ”tazkiye” med betydelsen renande, innebär att vara ute efter att rena och raffinera sig genom gott handlande som baseras på insikt och tro [se även 91:9 samt 87:14].

De inledande verserna anger en händelse där den beskrivna personen gav en misslynt, bister min och vände bort ansiktet när en blind person kom till Profeten(S). Sedan riktas talet till personen i fråga med en förebrående ton som ifrågasätter på vilka grunder han betedde sig på det viset. Detta trots att han inte visste om den blinde var en god person som renade sig via tro och goda handlingar, eller om han hade kommit för att lyssna på Profetens(S) ord och genom påminnelsen ta lärdom för att vidare rena sig.

Att de två första verserna har formulerats i tredje person, kan visa på styrkan av förebråelse och indikera att Gud har vänt Sig från den personen för denna handling och inte pratar direkt till honom. Detta medan att de två nästföljande verserna riktas direkt till personen, stärker förebråelsen ytterligare då de ifrågasättande argumenten blir svårare att komma ifrån när de sägs direkt riktade till den avsedda personen och därmed ställer honom mot väggen. Den blindes blindhet stärker förebråelsen ytterligare då det blir frågan om att bortvända och vilja avvisa en behövande person som själv har sökt upp hjälp och det medan hans motiv är gudsfruktan.

Denna händelse återges involvera en rik man från Bani Umayya som Profeten(S) satt och talade med, när den blinde Abdullah ibn Umm Maktoom kom in. Den blinde mannen sökte sig fram till Profeten(S) ivrigt och bad Profeten(S) insisterande att recitera verser ur den heliga Koranen för honom. Det var i samband med detta som den rika mannen reagerade på det vis som beskrivs i dessa verser, vilka nedsändes i samband med händelsen. Således stämmer inte vissa tolkningar som påstått att verserna avser Profeten(S). Detta bland annat då Profeten(S) aldrig uppvisade bister min, i synnerhet inte gentemot behövande som sökte sig till honom. Inte heller var Profeten(S) öppen och mottaglig eller avvisande gentemot de rika och de fattiga baserat på deras ekonomiska status, som beskrivs härnäst. Sådant är sannerligen långt ifrån Profetens(S) höga moral som Gud Själv vittnar om och prisar, liksom historien vittnar om det. [se 68:4]

Se kommentar för 80:1

Se kommentar för 80:1

Se kommentar för 80:1

Estaghna: begreppet ”estaghna”, från samma rot som ”ghena”, innebär att se och/eller visa sig själv som berikad och utan behov eller tro sig vara oberoende, vare sig det gäller ekonomiskt eller i fråga om kunnighet. Det avser alltså personer som utifrån detta tänk antar sig vara bättre än andra, är ute efter att ha en överhöghet i andras ögon och därmed blir motvilliga till att vika sig för sanningen.

Tasadda: begreppet ”tasadda” är från samma rot som ”sada” vilket refererar till det ljud som hörs tillbaka när man ropar uppe i bergen och som med andra ord kallas eko. Sedan har ”tasadda” kommit att innebära att stå mittemot något och rikta sin uppmärksamhet till det.

Sedan fortsätter förebråelsen i starkare ton, genom att beskriva hur den förebrådda i verserna istället riktar sin uppmärksamhet till den som tror sig vara berikad och inte behöva något eller framhäver sig som det. En framstående anledning till att en person får en sådan självuppfattning, kan vara för att denne stödjer sig på sina förmögenheter och tror sig vara förmer än andra för det. Till följd av detta tror personen sig även veta bättre och således inte behöva vägledning och börjar agera med dryghet. Den förebrådda anklagas alltså för att passa upp de som ser ner på andra på bekostnad av människor som må vara fattiga men är uppriktigt ute efter att rena sig själva.

Skildringen av denna händelse och den hårda förebråelsen, när det faktiskt rör sig om en ansiktsgrimas gentemot en blind person som ändå inte ser, visar Islams starka ställningstagande mot all form av högmod å ena sidan och dess betonande av ödmjukhet och uppriktighet å andra sidan. Således markerar detta även tydligt att exempelvis förmögenhet inte ger högre status och är inte meriterande liksom fattigdom eller kroppslig åkomma inte innebär lägre status.

Se kommentar för 80:5

Se kommentar för 80:5

Se kommentar för 80:5

Se kommentar för 80:5

Se kommentar för 80:5

Därefter hämmas det från att återgå till en sådan handling och ignorera de oansenliga och anspråkslösa sanningssökarna för ansenliga personers skull. Sedan konstateras Koranens påminnande effekt som manar varje frisinnad person till reflektion och tänkande, förutsatt att personen inte trotsar blint utan själv väljer att ta till sig påminnelsen av egen fri vilja.

Se kommentar för 80:11

Sohof: begreppet ”sohof”, plural för ”sahifa”, är en benämning som används för tavla, ett blad eller ett ark av papper eller annan material, eller vad som än en skrift nedtecknas på.

Mokarramma: begreppet ”mokarramma”, av roten ”karam”, beskriver något som är ärat och högt värderat och med det har en storhet och betydelse.

Marfoo’a: begreppet ”marfoo’a” beskriver att något är upphöjt och högställt. I detta fall refererar det till dessa skrifter som är uppburna och högställda hos Gud.

Motahhara: begreppet ”motahhara” beskriver att något är renat, refererandes till dessa skrifter som är renade från all form av orenhet, motsägelse, felaktighet, tveksamhet och tvivel.

Safara: begreppet ”safara” är plural för ”safir” eller ”safer” och utav ”safar” som till grunden innebär att avtäcka något. Därför har en person som går fram och tillbaka mellan folk och försöker lösa deras problem genom att avtäcka oklarheter och tvetydigheter benämnts ”safir”. Detta, medan en skribent eller författare benämns ”safer” för att den i sitt skrivande avtäcker olika frågor. Således refererar ”safara” i detta fall till Guds änglar som är ambassadörer och budbärare av uppenbarelser och/eller nedtecknare av verserna.

Keram: begreppet ”keram” av samma rot som ”mokarramma” refererar till dessa budbärares ära och högställdhet.

Barara: begreppet ”barara”, plural för ”bar” från roten ”barr”, innebär till grunden en slags vidd och omfång. Det är även därav som stora öknar kallas för ”barr” då de är vida och utbredda. Eftersom personer som gör gott har en vid personlighet och deras godhet omfattar andra, benämns dem som ”bar”. I detta fall är det frågan om änglars utövande av det goda, deras underkastelse och lydnad samt renhet från all form av synd och fel.

Vidare beskrivs att Koranen har varit nedtecknad innan dess nedsändelse i högt värderade, högaktade, upphöjda och renade tavlor eller skrifter [se även 41:42, 86:13-14, 2:1, 4:82]. Sedan anges det att speciella änglar har för uppgift att ta hand om dessa skrifter och agera budbärare för nedsändelsen. Dessa änglar är till sin natur ärade och till sin handling goda och de lyder under ärkeängeln Jibrail(A) som i sin tur lyder under Gud. Detta sammanfaller med de verser där Jibrail(A) anges vara den som för fram budskapet till Profeten(S), då agerandet av dem som lyder under honom går i led med hans agerande. Detta styrks ytterligare av den vers som beskriver Jibrail(A) som lydd. [se 26:193-194 samt 81:19-21]

Se kommentar för 80:13

Se kommentar för 80:13

Se kommentar för 80:13

Därefter förbannas människan med en förundrande formulering om hur hon, trots så många medel och påminnelser för vägledning, ändå blundar för och förnekar den klara sanningen. Ett förnekande som visar sig i hennes otro och med detta, hennes otacksamhet för alla välsignelser som omger henne från topp till tå. Detta trots att människan bara genom att se på sin egen skapelse, kan inse självklarheten av Skaparen som har skapat henne från en obetydlig sädescell. En Skapare som har proportionerat och sammanställt henne enligt bestämda mått och gett henne kraft och förmåga till egenskaper och handlingar. Så vad är det som gör att människan tillåter sig en sådan självförhävelse och arrogans att hon trotsar sin Herre?! Herren som äger och förfogar över människans skapelse, levnad, död och återuppbringande. Detta medan människans fria vilja också är något som Gud har fastställt för henne och vidare är det Han som har underlättat vägvalet för henne genom både inre och yttre vägledning. Underlättande av vägen indikerar alltså även att det inte finns något tvång i frågan. Snarare har Gud i Sin bestämmelse föreskrivit att visa och lära människan vägen till hennes frälsning, vilket går via Guds lydnad, för att sedan låta henne följa den av egen vilja. Således har även människans begravande i jorden hänvisats till Gud. Detta då Gud dels har låtit jorden omfamna den avlidne inom sig och dels har lärt människor att begrava sina döda på detta vis [se 5:31]. Angivelsen om att Gud återbringar människan till liv igen och återupplivar henne när Han vill, indikerar också det faktum att ingen annan än Gud vet om när dagen för denna händelse, det vill säga domedagen, kommer att äga rum.

Se kommentar för 80:17

Se kommentar för 80:17

Se kommentar för 80:17

Se kommentar för 80:17

Se kommentar för 80:17

Efter den samlade bilden om att Gud står för allt ordnande som berör människans väsen och alla välsignelser som omger henne, förväntas det logiskt sett att människan strävar för att vara sin Herre till lags. Så frågan ställer sig självt om hur människan förhåller sig till allt detta?! Underkastar sig denna människa inför sin Herre?! Denna underförstådda förväntan och fråga besvaras med versen som anger att så inte är fallet och att denna människa allt som oftast förnekar ändå och underkastar sig inte sin Herres befallning. Således avser benämningen av människa människans generella fallenhet till att inte tygla sig och hennes tendens att vilja följa sin lust, men i praktiken riktas det till faktiska förnekare som personifierar detta.

Sedan uppmanas människan återigen att se på en av det närmaste av välsignelser som hon har skänkts, vilket är födan och maten som människan dagligen konsumerar och behöver för att livnära sig. Genom att se och reflektera kring denna välsignelse kan människan tydligt se spåren av sin Skapare och sin Herres storhet och omsorgsfulla månhet om henne i minsta detalj. Denna föda kan också omfatta själens föda som består av kunskap och kännedom och i sådana fall innebär uppmaningen att människan ska även vara uppmärksam på vad hon vattnar sin själ med. Detta har även angetts i en återberättelse av Imam Baqir(A) i förklaringen av denna vers då han sade: ”Den kunskap han tar till sig; från vem [vilken källa] han tar det?” (Tafsir al-Borhan volym 4 s 429; samt Bihar al-Anwar volym 2 s 96). Även fiqh (rättslära) och praktiska regler för livsföring och intjänande av levebröd kan utgöra en aspekt av det hela, vilket skulle innebära att människan ska se efter hur och ur vilken väg, halal (tillåtet) eller haram (otillåtet), hon har tjänat in sitt levebröd?

Angivelsen av ordet människa i versen, utöver versens innebörd, indikerar att detta gäller alla människor och inte den trotsande människan som verserna innan mer specifikt har handlat om. Således riktas uppmaningen till alla vilket fyller två funktioner – att de som inte har tron ska genom reflektion kunna inse sanningen medan de troendes tro ska stärkas och öka.

Sabb: begreppet ”sabb” innebär att hälla vatten från ett högt håll och i detta fall refererar det till regn som fälls från moln.

Shaqq: begreppet ”shaqq” innebär att rämna och klyva och i detta fall kan det avse hur växtgrodden reser sig ur jorden.

’Enab: begreppet ”’enab” betyder druvor och det är ett av de fall där själva träden och frukten har samma namn.

Qadhb: begreppet ”qadhb” innebär att skära eller kapa och då grönsaker skärs av och plockas ofta och i omgångar, så har begreppet kommit att referera till grönsaker och vegetabilier.

Zaytoon: begreppet ”zaytoon” är vad oliver kallas.

Nakhl: begreppet ”nakhl” är vad palmträd kallas men i detta fall refereras det till dadelpalmer.

Hada’eq: begreppet ”hada’eq” är plural för ”hadiqa” som betyder en trädgård som har väggar runtom för skydd. Dock innebär ”hadiqa” i grunden, en jordlott med någon form av vattenkälla eller vattenström i. Detta då begreppet härstammar från ögats ”hadaqa”, pupill, som ständigt är försedd med vatten.

Gholb: begreppet ”gholb”, plural för ”ghalba’”, refererar i detta fall till höga och kraftiga träd.

Abb: begreppet ”abb” innebär till grunden något som är redo och i detta fall refererar det till självväxande växter och betesmarker som är redo för kreaturs betande.

Mata’: begreppet ”mata’” innebär allt som människan kan använda och ha nytta av eller ta som proviant.

I samband med människans reflekterande kring sin föda, förs hennes uppmärksamhet vidare till födans ursprung. Observation och begrundande för människans sinne först till vattnet som faller från molnen i form av regn och ger liv till allt levande. Hela regncykeln – hur solen får vattenånga att avdunsta från det salta havsvattnet för att sedan kylas ner och falla som renade regndroppar och tillgodose levande varelsers behov av sötvatten – och effekten den har på jorden, är en slags återuppståndelse för jorden och dess växtlighet. Således för dessa verser även människans tankar till återuppståndelsen som väntar henne inför domedagen.

Sedan anges ett antal framstående välsignelser i avseende av föda och mat som Gud har skapat för människor men även för deras kreatur vilka Han har låtit vara till deras förfogande. Det urplock av specifika frukter som nämns kan bero på dessa frukters oerhört nyttiga och speciella egenskaper varav en del dagens vetenskap först nu kunnat upptäcka.

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Se kommentar för 80:25

Sakha: begreppet ”sakha” kommer av ”sakh” som innebär ett extremt högt ljud som gör människan döv. I detta fall refererar det till ljudet från blåsandet i basunen på domedagen.

De nämnda välsignelserna visade tydligt på Guds visdomsfulla och omtänksamma arrangemang för människans bästa däribland i att tillgodose hennes behov i denna värld. Således påminner dessa välsignelser både om Guds makt och om återuppståndelsen samtidigt som det påminns om att de förr eller senare kommer till en ände. Därifrån övergår verserna till att beskriva slutet som alla människor, troende så väl som förnekare, kommer att komma till och målar upp en del av domedagens fasansfulla scener.

En av domedagens händelser är blåsten i basunen som ena gången låter alla falla döda till marken medan den vid andra blåsten får alla att stiga upp till liv. Lätet av blåsten är så extremt omskakande och skräckinjagande att människan blir alldeles utom sig och flyr undan allt och alla, inklusive sina närmaste. Det faktum att människan befinner sig i ett sådant tillstånd att hon till och med flyr de personer som hon annars har varit mest fäst vid, brytt sig om och inte kunnat vara utan i denna värld, indikerar fasansfullheten av läget. I den ställningen har varje människa så mycket eget att bekymra sig över att det upptar henne totalt och tillåter inte henne att ens kunna bry sig om någon annan. Det kan, i långt lägre bildlig liknelse, liknas vid någon som håller på att drunkna själv och i det läget inte tänker på annat än att rädda sig själv.

I en återberättelse återges att en del av Profetens(S) släkte frågade honom en dag om huruvida människan kommer att tänka på sin bästa vän på domedagen? Profeten(S) svarade: ”På tre platser minns ingen någon; vid Mizan (handlingarnas våg) tills han ser om hans våg blir tung eller lätt, och vid Sirat (raka vägen) tills han ser om han passerar den eller inte, och vid Sohof (handlingars böcker) tills han ser om han tar den med höger hand eller med vänster. På dessa tre platser tänker inte någon på sin förtrolige, och inte på sin älskade, och inte på sin närstående, och inte på sin vän, och inte på sina barn, och inte på sina föräldrar, och det är Gud, den Upphöjdes ord ’För varje person utav dem [finns] på den dagen, en angelägenhet som [upptar och] berikar honom’” (Tafsir Borhan volym 4 s 429).

Se kommentar för 80:33

Se kommentar för 80:33

Se kommentar för 80:33

Se kommentar för 80:33

Mosfera: begreppet ”mosfera” av ”esfar” innebär att bli uppenbar och lysa, likt solens gryning lyser upp ur den mörka natten.

Ghabara: begreppet ”ghabara” av ”ghobar” kallas det kvarblivna jord som har blåsts upp från marken och satt sig på något, likt damm. Då begreppet i detta fall beskriver ansikten, indikerar det även en slags dunkelhet och mörker som ger bud om bekymmer och bedrövelse.

Qatara: begreppet ”qatara” av ”qotar” är en benämning för den rök som stiger från trä eller annat föremål som brinner.

Kafara: begreppet ”kafara” är en plural för ”kafer” som innebär förnekare och refererar således till den trosmässiga fördärvligheten och det som hör till hjärtats verk.

Fajara: begreppet ”fajara” är en plural för ”fajer” som innebär en person som öppet syndar och refererar således till den handlingsmässiga fördärvligheten och till lemmars verk, det vill säga de fysiska och kroppsliga gärningarna.

Slutligen anges det att på den dagen kommer människor att dela sig i två slag, vilket speglas och visar sig tydligt i deras ansikten. En grupp kommer att vara de lyckliga vars ansikten lyser upp och är fyllda av skratt, samtidigt som de ser fram emot den glädjande eviga boningen som väntar dem. Detta medan den andra gruppen är de fördömda vars ansikten mörknat av det elände de befinner sig i och har framför sig att vänta.

Dessa synliga indikationer som ansiktet uppvisar, anger det faktum att människans ansikte i själva verket är en spegel som yttrar hennes inre tillstånd. Därutöver innebär detta att på domedagen kommer effekten av människans tro och handlingar att framträda tydligt däribland genom spåren de lämnar på människans ansiktsuttryck.

Se kommentar för 80:38

Se kommentar för 80:38

Se kommentar för 80:38

Se kommentar för 80:38