الشمس

ash-Shams (Solen)

Namn: Surah ash-shams (Solen)

Övriga benämningar: an-Naqa, Salih

Antal verser: 15

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 91

Ordningsföljd i nedsändelse: 26



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah ash-Shams är som den som ger sadaqa i Guds väg motsvarande antal ting som solen och månen lyser över.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 496)



Huvudsaklig ämnesfokus: Flest eder – vid solen, dagningen, månen, dagen, natten, himlen, jorden, människan och tre gånger vid Gud Själv, människans dragning till det goda och avsky för det fördärvade förlagd inom henne av Gud, frälsning eller förlust – människans val, tazkiye – ett renande, utveckling och tillväxt, Thamood-folkets historia med profeten Salih(A) och det mirakulösa kamelstoet, Thamoods överträdelse och slutliga öde, den osaligaste



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med flertalet viktiga eder som påvisar att Gud har på alla sätt försett människan med alla yttre och inre förutsättningar, möjligheter och förmågor hon behöver för att utvecklas till högre höjder och nå frälsning. Det talas även om hur människan med hjälp av sin förmåga att urskilja mellan rätt och orätt, vilket Gud har förlagt inom henne, kan välja att rena och raffinera sig eller ignorera och begrava denna förmåga och således gå förlorad själv. Detta följs upp av Thamood-folkets exempel som trotsade Gud och Hans profet(A) samt överträdde mot miraklet som Gud hade sänt som en välsignelse och prövning. Följaktligen drabbades dem av Guds straff och gick förlorade. Detta för alla människor att ta lärdom, rannsaka sig själva och välja frälsning eller förlust med facit i hand.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Dhoha: begreppet ”dhoha” innebär utbredningen och spridningen av solljuset och har senare kommit att även referera till tiden som solens strålar sprider sig vid gryningen. Denna surah inleds med elva eder vilket gör den till den surah som innehåller flest eder och detta uppmärksammar i sin tur vikten av kärnfrågan som dessa eder har svurits för. Därutöver uppmärksammar dessa eder även de vidsvurna fenomenen då dessa i sig är av stort värde och vikt, vilket gör dem föremål för ed. Med andra ord för ederna uppmärksamheten även mot dessa skapelser och fenomen i sig så att människan ska tänka och reflektera kring skapelsen och därigenom nå Skaparen. Till att börja med svär Gud vid solen och dess dagning. Solen och solljusets centrala roll för livet på jorden är essentiell samtidigt som många andra livsnödvändiga naturfenomen som vindars blåsande, regns fallande, växters tillväxt, floders forsande och även bildandet av de vanligaste energikällorna som stenkol, olja och gas är relaterade till solen och dess skinande. I själva verket är solen lika vital för denna planets minsta levande organismer som lever på havens botten som för hela planetens existentiella cirkulation i det stora universum som den kretsar i. Detta enorma eldklots centrala roll för dragningskraften mellan det själv och planeterna som kretsar kring det, utgör det harmoniskt balanserade system som vi känner till som vårt solsystem. Det är solen, dess ljus och dess värme, i precis korrekt mängd, som möjliggör förekomsten av föda och vatten, förser och förnyar energikällor och till och med är avgörande för vår upplevelse av färg. Således är en ed vid solen av stor vikt medan dess dagning, som är tiden då solljuset utbreder sig och sprider sitt välde över jorden, ytterligare ett speciellt och värdefullt föremål för ed. En gnutta observans tillsammans med en smula reflektion leder människan utan tvekan till att förstå solens ställning och dess värde samt dess roll i ett större sammanhang. Lyckas människan ta ytterligare ett steg bortom storheten av denna synbara ytlighet kommer hon tidigare än senare ställa sig frågan om hur denna underbart komponerade ekvation har kommit till och vad som finns bortom en sådan magnifik skapelse?! En fråga vars svar är alla frågors svar kommer då att egga människans sinne, sporra hjärtats viskande röst till tal och påminna om själens längtan att flyga tillbaka till sitt ursprung. Och självklart blir frågan: En slående vacker helhet, perfekt balanserad i minsta detalj och subtilt noggrann var än man vänder blicken i detta enhetliga system, vars ena fascinerande fenomen efter den andra har väckt häpnad och drivit mänskligheten till upptäckt; hurdan är då Skaparen?!

Vidare svär Gud vid månen då den efterföljer och rör sig efter solen. Detta följe kan dels avse månens konstanta följe av solen då den får sitt ljus från solen och dels kan det avse att månen dyker upp på himlen efter solens nedgång. Det sistnämnda följet är dock inte konstant och innefattar nätter då månen finns på himlen som halvmåne eller fullmåne. Framförallt på den fjortonde natten under månmånadens cykel då fullmånen gryr, tenderar den att dyka upp i himlen tidigt på kvällen i samband med solnedgången och uppvisa en fängslande vacker och magnifikt praktfull syn. Eden kan vara vid någon av dessa betydelser eller vid alla dem.

Jalla: begreppet ”jalla” från ”tajliye” innebär att uppenbara, blotta och exponera något.

Sedan svär Gud i en fjärde ed vid dagen då den uppenbarar jorden med sitt anländande och vidare, i en femte ed, vid natten då den omsveper och täcker jorden. [se även 92:1-2]

Även om jorden inte har nämnts i föregående verser kan detta ändock slutledas som det avsedda utifrån sammanhanget. Uppenbart är att dagen och natten har en betydelsefull påverkan på människans liv såväl som på alla levande varelsers överlevnad på jorden. Dagen med sitt ljus och värme som höjer tempot och får jorden att sjuda med liv, och natten som med sitt mörker och kyla får den att återgå till en harmonisk stillhet. Dessa två fenomen med deras hårfint komponerade samklang är två av de essentiella faktorer som möjliggör livet på jorden. Den minsta rubbningen eller proportionella ändringen skulle ha livsförödande effekter. Detta kan man förstå genom att studera omständigheterna på närliggande himlakroppar och planeter som exempelvis månen, vars dagar motsvarar ungefär två veckor på jorden och likaså dess nätter. Detta gör att dagstemperaturen på månen kan uppgå mot trehundra grader medan temperaturen på natten kan sjunka långt under minusstrecket. Dessa förhållanden skulle utplåna alla levande varelser som vi känner till och få dem att dö av den extrema värmen eller frysa ihjäl av kylan. Detta utöver alla andra livsnödvändiga villkor som levande varelser behöver för sin överlevnad och som samtliga har på ett oerhört vackert och finjusterat sätt samlats och förenats på jorden. Är inte detta förunderligt och en fråga som människan behöver reflektera över för att inse sitt syfte på jorden?!

Se kommentar för 91:3

Taha: begreppet ”taha” utav ”tahw” har innebörden av utbredning, breddande och expansion och även innebörden av att driva, fara och köra samt även avlägsna och utplåna.

Nästföljande eder svärs vid himlen och vid den som har skapat den och därefter vid jorden och den som har utbrett den.

Himlen är en av de mest magnifika skapelser som har fascinerat människor genom historien med sin enorma vidd, sina gåtfulla himlakroppar och sin precisa ordning likt ett klockverk. Jorden å sin sida är minst lika häpnadsväckande med sina berg, hav och skogar utöver alla de dyrbara resurser den håller i förvar i sitt inre.

Det avsedda med jordens utbredning kan i själva verket referera till då vattnet som täckte hela jordens yta började delvis absorberas i underjordiska vattenkällor, delvis avdunsta i atmosfären och delvis placera sig i de djupare dalarna på jordens yta och bilda hav. Detta fick torrmark att komma till ytan och land började breda ut sig. Det kan även referera till det faktum att jordens yta i början bestod mest av höga berg och djupa sänkor som eroderade genom häftiga skyfall och orkaner för att bli mer utjämnad och grunden till fler beboeliga slätter där växter kunde växa. En del Korankommentatorer anser att denna beskrivning även indikerar jordens roterande rörelse kring sig själv och solen, då en av betydelserna för begreppet ”tahw” är att driva och avser således en rörelse. Dessa otroliga fenomen är var för sig fantastiska skapelser, liksom den helhet de bildar tillsammans, och således tecken på den magnifika Skapare som har skapat dem.

Likt andra förekommande fall i den heliga Koranen refereras det till ”Vad” istället för ”Vem” i fråga om skapandet, för att på så vis indikera gåtfullheten och storheten av Skaparen. [se även 92:3]

Se kommentar för 91:5

Slutligen svär Gud i en tionde och elfte ed vid människan och hennes Skapare som har ordnat och sammansatt henne i en organiserad och samverkande skepnad.

Människan är en förunderlig varelse och en framstående skapelse bland andra skapelser vilket tyder på Guds makt och visdom. Således kan detta ordnande och sammanställande som anges i versen avse både människans själ och kropp, där den noggranna organiseringen kan skådas i varje del för sig, och i hela människoväsendet sammantaget [se även 82:7-8]. Människans själ med dess underordnade krafter däribland sinnesförnimmelser, uppfattningsförmåga, minne, vilja, föreställningsförmåga, förmåga till beslutsfattande, uppfinningsförmåga och kärlek är samtliga enastående förmågor utöver de kroppsliga förmågor som människan har till sitt förfogande. Detta utöver de automatiserade kroppsfunktionerna med samarbetande organ som alla är ordnade, organiserade och sammansatta på ett precist och ändamålsenligt vis. Denna människa är en sådan speciell skapelse att Gud svär vid människan och Sig Själv i egenskap av människans Skapare i samma vers, samtidigt som den obestämda formen av begreppet ”nafs” (jaget) indikerar ytterligare en vikt och ställning för människan som inte riktigt går att beskriva eller begripa. [se även 23:14]

Samtliga av de vidsvurna föremålen för ed är således oerhört stora och av högt vikt och värde i synnerhet i relation till människan, hennes liv och tillvaro. Ändock är det mest fascinerande och svårbegripliga av dessa skapelser som Gud har avlagt ed vid, människan själv.

Alham: begreppet ”alham” är från ”ilham” som i grunden har innebörden av att svälja eller dricka något och har sedan kommit att innebära inspiration och ingivelse som inträder människans hjärta och själ från Guds sida. Detta då inspiration vore som att människan mottar och fullständigt sväljer ingivelsen med hela sin själ. Begreppet har även använts för att referera till en form av uppenbarelse, nedsändelse eller mottagande av budskap från Gud, det vill säga ”wahy”, med skillnaden att denna form är mer diskret och kommer som en inspiration vars ursprung inte alltid är lika påtagligt uppfattat. I detta fall är det frågan om vad Gud har förlagt inom människan, som hennes fitra (inre medfödda natur), och lärt henne.

Fojoor: begreppet ”fojoor” kommer från ”fajr” som innebär att klyva och skära en stor reva i något och därav har gryningen kallats för ”fajr” då dagen med solens strålar river upp nattens mörker. Eftersom begående av synder river upp den slöja som religionen med sina lagar upprättat som en barriär mellan människan och synders fördärv, har synder och fördärv kommit att kallas för ”fojoor”.

Taqwa: begreppet ”taqwa” kommer utav ”wiqaya” som betyder att människan skyddar sig och förebygger skada från det som hon räds ska skada henne. Detta genom att skapa sig ett värn däribland via avståndstagande och tillbakahållande från allt dålig, skadligt och diverse föroreningar, vilket i religiösa termer innebär att avhålla sig från synder, det som religionen har förbjudit och det som går emot människans fitra (inre medfödda natur) och hennes naturliga utveckling mot fullkomlighet. Konceptet taqwa (gudfruktighet och fromhet) som har en central roll i religiös självuppfostran och levnadssätt har därför ibland liknats bildligt vid hur någon går försiktigt och uppmärksamt, sätter ner fötterna varsamt och sveper om sig sina kläder för att inte fastna i snår eller trampa i gyttja eller sänkor medan den passerar en snårig mark eller ett träsk.

Därefter poängteras en oerhört viktig välsignelse i människans skapelse som handlar om människans inre förmåga som Gud har skänkt henne i fråga om att begripa, inse och urskilja rätt från orätt, det goda från det dåliga, det vackra från det fula och helt enkelt att rent naturligt uppleva fördärv och omoral som motbjudande och godhet och dygder som älskvärt.

Med andra ord, som en del och ett resultat av ordnandet och sammanställandet av människans själsliga och kroppsliga krafter och förmågor, har Gud lärt människan och förlagt i hennes fitra (inre medfödda natur) vad som är påbjudet och vad som är fördömt. Detta förstånd och urskiljningsförmåga är således det som ger människan potential till en enastående utveckling och utgör en avgörande faktor i människans val och därmed i hennes öde [se även 98:7-8 och 92:5-7]. Gud har alltså i själva verket lärt människan vägen, och vilka hinder och fällor som finns på vägen, genom att skänka människan aql (förnuft, intellekt och hjärna), samvete och förmågan att urskilja mellan rätt fel genom att tänka och reflektera samt genom hennes inre medfödda naturs kompass [se även 90:10]. På så vis har en del Korankommentatorer utifrån denna vers även slutlett att människan genom sin intellektuella förmåga, i dess rena obesudlade och opåverkade form, är kapabel till att urskilja rätt från fel och nå korrekta slutsatser som sammanfaller med Guds befallningar genom reflektion.

Således står människan ständigt inför valet att med hjälp av dem medel som Gud har försett henne med, följa vägledningens väg eller avlägsna sig från det. Valet ger i sin tur konsekvenser i form av ett fortsatt mottagande av vägledning från Gud eller avsaknaden av den. Med andra ord är det människan själv som genom sin lydnad eller olydnad utsätter sig för Guds vägledning eller berövar sig själv från det och det är aldrig Gud som initierar någons vilseledning. [se även 2:26 samt 1:6]

I denna vers avser ”nafs” alltså människan som människa i allmän bemärkelse, och även om talet är riktad till människor generellt så inkluderar det även djinn som likt människor har valförmåga och är förpliktigade till tro och goda handlingar.

Aflah: begreppet ”aflah” från ”falah” innebär att lyckas, segra och nå målet samt frälsas.

Zakka: begreppet ”zakka” kommer från ”zaki” som avser en växts växande och goda tillväxt till en frodande, livlig och bördig växt. Begreppet ”zakat” som är benämningen för en specifik förmögenhetsskatt inom Islam kommer från samma rot och refererar i själva verket till den goda tillväxt som den troendes förmögenheter får när personen skänker en proportionellt bestämt andel av sina rikedomar till behövande i Guds väg. Begreppet ”tazkiye”, som ”zakka” i versen avser, innebär således att få själen, likt växten, att växa och frodas till dess bästa tillväxt. Sedan har begreppet även kommit att användas för renhet och renande då renande från orenheter förbereder en lämplig tillvaro som är en förutsättning för tillväxt.

Khab: begreppet ”khab” kommer från ”khayba” som innebär att inte nå det avsedda målet, lida förlust och bli berövad något.

Dassa: begreppet ”dassa” från ”dass” innebär att gömma något i något annat med en viss avsky. Det är utifrån samma innebörd som planerande och utförande av hemliga skadliga handlingar, med andra ord konspiration, kallas för ”dasisa”. I denna vers där begreppet har använts i motpol till innebörden av ”tazkiye” ger det betydelsen av att människan för sig själv åt motsatt håll än hennes väsen behöver och uppfostrar sig i motsats till vad som för hennes själ till fullkomlighet, och således begraver sin själ och sin potential i synder och fördärv.

Dessa verser är svaret för vilket de tidigare avlagda ederna har vidsvurits och de fastslår att seger och salighet tillhör de som ser till att växa genom att uppfostra sig själva, rena sig från alla sorters orenheter som låg moral, dålig beteende, synder, otro och allt som sänker människan, medan de som avstår från detta kommer att vara berövade från frälsning.

Således utgör denna strävan och kamp att renas samt utvecklas och växa, människans huvudsakliga uppgift i livet och att lyckas med detta för henne till en seger med evig lycksalighet som belöning medan att välja motsatt väg innebär en förlust och evig fördömelse. Med andra ord skiljer sig de segrande från de förlorande i livets kamp utifrån hur mycket de har renat och uppfostrat sig samt vuxit i själen under lydnad av Gud, eller hur mycket de smutsat ner och sänk sig med illgärningar och synder. I en hadith från både Imam Baqir(A) och Imam Sadiq(A) har de i förklaring av denna vers sagt: ”Frälsts har den som lytt [Gud] och förlorat har den som trotsat [Gud]” vilket bekräftar samma innebörd. (Majma’ al-Bayan volym 10 s 498)

Konceptet ”tazkiye” som är ett nyckelkoncept inom den heliga Koranen och Islams lära, för framförallt själslig utveckling, innebär således att se till att få själen att växa och frodas i likhet med en växt. Precis som en trädgårdsmästare hjälper växten att frodas genom att ställa den på lämplig plats för tillgång till solljus och vidare rensar ogräs, trimmar, vattnar och göder växten, och helt enkelt tar hand om det på alla sätt som krävs för dess bästa tillväxt, ska människan arbeta på sig själv. Detta genom att upprätthålla bandet till sin Herre och Skapare och stärka den, undvika själsliga orenheter exempelvis i form av dåliga egenskaper samt utrota sådana om de uppstår, och mata sin kropp och själ med det goda och rena som ger själen näring och får den att lyfta till högre horisonter. I en återberättelse anges att Profeten(S) brukade efter recitationen av denna vers be Gud: ”O Allah, bringa mitt nafs dess taqwa, och DU är dess förmyndare och Herre, och rena [och uppfostra] den och DU är den bästa att rena den” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 498). Detta tyder på att ta rätt steg och lyckas på denna svåra livsavgörande väg är inte möjligt ens för Guds Profet(S) utan Guds hjälp och välsignelse, och att människan ständigt är beroende av Sin Herres barmhärtighet och behöver ställa sig i Hans värn för att klara sig. [se 1:5-7]

Vikten av detta koncept manifesterar sig ytterligare av att de flesta och tyngsta ederna, varav tre är vid Gud Själv, har avlagts i denna surah inför detta ämne. Människan kan alltså inte uppnå frälsning och lycksalighet såvida hon inte följer denna väg för att rena och höja sin själ genom sin tro på Gud och goda handlingar i Hans väg. Och lika lite som makt och förmögenheter kan hjälpa en förslavad själ kan andra inte heller komma till människans räddning även om de vore villiga. Detta medan underkastelse inför Gud kan lyfta människan till sådana höjder att makt, rikedom och allt annat blir underlydande till människan på Guds order. De främsta exemplen på detta är Guds utvalda profeter(A) däribland profeten Yousof(A) vars historia återges i dess mest vackra form i den heliga Koranen och visar hur han genom underkastelse till Gud gick från att vara en slav till att vara den högsta och mest ärade bland samma folk.

Kopplingen mellan föremålen för ed och sakfrågan tycks således vara det faktum att Gud har försett människan med alla materiella och andliga medel och förnödenheter som hon behöver för att nå salighet. Å ena sidan har Gud med solen och månens rörelse, dagens och nattens systematiska funktion och förändring samt himlens och jordens upprättande och utbredande möjliggjort och tillgodosett alla människans behov för ett gott liv. Å andra sidan har Gud skapat människan med stor potential, inre förmågor och förlagt insikten och instinkten om vad som är rätt och fel inom människa. Således har Gud försett människan med allt vad hon behöver för att kunna fara mot fullkomlighet och bestående lycka och människan behöver inget annat för det. Detta utöver att Gud har förstärkt människans möjligheter på denna väg genom att sända Sina profeter(A) och utvalda som påminnelse. Frågan är hur det kommer sig att människan ändock inte ser till att rena sig själv och växa på denna banade väg mot frälsning?!

Se kommentar för 91:9

Taghwa: begreppet ”taghwa” är en annan form av begreppet ”toghyan” som innebär överträdelse och att gå över en gräns, och i detta fall avser det överträdelse mot Gud.

Efter den övergripande beskrivningen om ödet av de som smutsar själen med fördärv, skildras Thamood-stammens historia och öde som ett historiskt exemplar på detta. Thamood-folket är en av de äldsta stammar som levde i ett bergområde med grönskande slätter och bördig mark beläget mellan Hijaz och Sham, det vill säga mellan dagens Arabien respektive Palestina, Syrien, Libanon och Jordanien regionen. De var starka, levde i välstånd och hade ståtliga stadigt byggda hus som de bodde i men var avgudadyrkare. Istället för att vara tacksamma för alla Guds välsignelser var de försjunkna i synder, begick överträdelser, var lättsinniga mot Guds tecken och trotsade profeten Salih(A) som Gud valde ut bland de själva som Sitt sändebud för att kalla de tillbaka till Honom. Således sände Gud slutligen ett straff från himlen och förgjorde dem.

Ashqa: begreppet ”ashqa” är den högsta jämförelseformen av ”shaqi” och innebär den mest hårdhjärtade, fördömda och osaliga – bland Thamood-stammen i detta fall.

Sedan beskriver Gud ett av de främsta exemplaren av överträdelse personifierad i den person som dödade kamelstoet som Gud hade sänt till Thamood-folket som ett tecken och mirakel. Detta efter att de själva hade bett profeten Salih(A) om det för att tro på Gud. I själva verket var dödandet av kamelstoet ett sista avgörande brott som toppade deras överträdelse och en form av krigsförklaring mot Gud.

Det var visserligen en person som dödade kamelstoet men eftersom han hade hela Thamood bakom sig, då folket hade manat honom och samtyckt, var de lika delaktiga och medskyldiga till dådet och således drabbades de alla av straffet. Detta framhävs av nästkommande versers formulering som följer i plural samt av den historiska skildringen. Det i sig visar en grundläggande princip som innebär att de som medföljer eller samtycker till en handling räknas som lika delaktiga som personen som har utfört handlingen även om de själva inte begått den. Därmed är ställningstagande i fråga om haqq (rätt och sanning) ett viktigt rättsnöre inom Islam medan ett tigande om haqq per automatik innebär ett anslutande och medhjälp till batil (orätt och osanning).

Det återges i återberättelser att Profeten(S) frågade Imam Ali(A): ”Vem är den mest fördömda bland de första [folken]?” varpå Imam Ali(A) svarade: ”Den som dödade kamelstoet.” Då frågade Profeten(S): ”Så, vem är den mest fördömda bland de sista [folken]?” Imam Ali(A) svarade: ”Jag vet inte O Guds Sändebud.” Då sade Profeten(S): ”Det är den som slår dig här” och pekade på Imam Alis(A) hjässa (Majma’ al-Bayan volym 10 s 499; Tafsir Qortobi volym 6 s 7168; Shawahed at-Tanzil volym 2 s 335-343; Noor ath-Thaqalayn volym 5 s 587 m.fl.). Likheterna mellan den som dödade kamelstoet och den som dödade Imam Ali(A) är många och tål att reflekteras kring. En av dessa likheter är att båda gärningsmännen tillhörde en ström som ville släcka Guds tecken och ljus och blev följaktligen själva den förlängda armen som verkställde illdådet och gjorde sig själva till de två osaligaste.

’Aqaroo: begreppet ”’aqaroo” kommer från ”’oqr” som betyder grund, ursprung

och roten av något och har även kommit att referera till att utrota eller döda något.

Damdam: begreppet ”damdam” har flera innebörder däribland att förgöra och utplåna, att krossa och släta ut, att vredgas, att omfatta och genomgripa samt straff. Det har även innebörden av att rasera en byggnad på någon. Samtliga av dessa innebörder återspeglas i versen då den avser Guds omfattande straff som krossade och förgjorde Thamood-folket och fick dem att jämnas med marken.

Därefter beskrivs historien om Thamoods överträdelse närmare och det återges att Guds sändebud bland dem, profeten Salih(A), framförde till dem att låta Guds kamelsto och dess vattenställe vara ifred. Men Thamood-folket fortsatte deras förnekande och började istället smida planer för att döda kamelstoet och även profeten Salih(A) som de såg som ett hinder för deras lustar och begär att fortsätta härja.

Med andra ord avsåg dem att släcka vägledningens ljus och till slut dödade de kamelstoet varpå profeten Salih(A) förvarnade dem om att de hade tre dagar på sig innan Guds straff skulle nedsändas. Denna frist var en sista chans för dem att vakna och återvända i ånger till Gud men deras fördärv och överträdelse steg högre och till skillnad från många andra folk som ångrade sig när de såg tecknen på det kommande straffet, försökte de istället att leta reda på profeten Salih(A) för att döda honom. De hade därmed sjunkit så lågt och nått sådan nivå av överträdelse att de utsatte sig själva för Guds vrede på ett sätt som gjorde att de var bortom räddning. Då sände Gud Sitt straff över dem i form av ett himmelskt skri till följd av deras egna illdåd och jämnade dem alla med marken. Den himmelska blixt och dundret brakade och fick deras land att på bara några ögonblick skälva så starkt att alla deras byggnader föll ihop och omvandlades till deras gravar. Efter straffets nedsändande var det som att området aldrig hade varit bebott och de enda överlevande var profeten Salih(A) och den lilla skara av troende som följde honom. [se även 11:61-68]

Det omtalade kamelstoet var inget vanligt kamelsto heller utan det var i själva verket ett tecken sänt från Gud och ett mirakel i bekräftande av profeten Salihs(A) kall till Gud, samt ett slutgiltigt bevis för de trotsande förnekarna på deras egen begäran om ett mirakel. I återberättelser skildras en del av kamelstoets speciella egenskaper däribland att den ”föddes” mirakulöst ur en bergsklippa som delade sig och som kamelstoet trädde fram ur. När Thamood hade fått ett sådant mirakel förmedlade profeten Salih(A) till folket att de var obligerade att dela vattenstället med kamelstoet genom att turas om. Kamelston skulle få dricka vatten i fred varannan dag utan att varken störas eller skadas medan folket fick hämta vatten en dag och andra dagen fick de kamelstoets mjölk som mirakulöst nog räckte för dem alla. De blev även varslade om att skulle denna gräns överträdas skulle ett svårt straff vänta. Således var kamelstoet både en välsignelse och en prövning för Thamood-folket.

Se kommentar för 91:13

’Oqba: begreppet ”’oqba” innebär ände, slut och resultatet av något. I en slutlig varning fastslås att Gud inte räds konsekvenserna och resultatet av det straff som Han fastställer i Sin allomfattande makt och visdom. Alla makthavare, regenter och kungar har en viss makt som möjliggör för dem att styra över andra och till och med utfärda straff. Samtidigt har de ingen kunskap om vilka reaktioner, konsekvenser och följder deras ageranden kan få och kan därmed inte heller försäkra sig om vad det hela ska sluta i. Följaktligen kan de inte undgå rädslan för konsekvenserna vilket i sin tur blir en inverkande faktor på deras handlingar och eventuellt på deras beslut. På så vis är deras makt och kunskap bristfällig och medföljs av svaghet och okunskap. Detta medan Gud är överordnad allt detta, har kännedom om allt inklusive varje saks slutgiltiga resultat, vilket är det resultat Han avser, samt mäktar över alla omständigheter och förhållanden. Således sker Hans order kraftfullt och är omöjlig att motstå eller klara sig undan, vilket bör vara ett varningens tecken för de som tänker efter. [se även 85:12]