المسد

al-Masad (Tvinnat palmfiber)

Namn: Surah al-Masad (Tvinnat palmfiber)

Övriga benämningar: Tabbat

Antal verser: 5

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 111

Ordningsföljd i nedsändelse: 6



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ’’Jag ber för den som reciterar denna surah att Gud inte ska förena honom med Abu Lahab i samma boning [i nästa liv].” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 558)



Huvudsaklig ämnesfokus: Abu Lahab och hans hustru – förlorade personer med förlorade gärningar och med en evig förlust som straff, släktskap och rikedom räddar inte någon – följe av Guds väg är avgörande



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Då Profeten(S) inledde sitt kall och inbjöd till Guds väg blev hans farbror Abu Lahab en av de första och värsta av hans fiender. Denna surah nedsändes som en varning och ett fördömande av Abu Lahab och hans hustru som hade en öppen fientlighet mot Guds älskade Profet(S) och gjorde allt vad de kunde för att skada Profeten(S) och bekämpa hans kall. Utöver att förneka hans budskap gick de även till personangrepp mot Profeten(S) och attackerade hans välsignade person och anseende och till och med vållade honom fysiska skador. Denna surah är den enda surah i den heliga Koranen som öppet namnger en specifik fiende till Gud, Profeten(S) och Islam på detta vis och med en sådan hård markering. Således utgör skildringen av deras öde ett påtagligt exempel för alla efterföljande och varnar för en evig förlust samt det spår som föranleder den.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Tabb: begreppet ”tabb” innebär en kontinuerlig förlust och skada generellt eller en kontinuerlig förlust som leder till utplåning. En del språkvetare har även angett betydelsen kapad och avbruten för begreppet då detta blir konsekvensen av den fortsatta förlusten. Denna förlust kan ske i denna och/eller i Nästa värld. I detta fall refererar förlusten till händerna vilket i själva verket indikerar människans verk och handlingar som oftast utförs med händerna. Med andra ord innebär detta att personens handlingar går förlorade och ger inget resultat eller får omvänd effekt och personens ansträngningar går således till spillo. Detta medan att själva personen går förlorad innebär att personen förlorar sig själv då han avlägsnar sig från frälsning, vilket medför en evig förlust.

Det återges att då Gud befallde Profeten(S) att offentliggöra sitt profetskap och öppet kalla folk till Gud, gick Profeten(S) till Safa-berget och kallade folk till sig med ett speciellt varningsrop [se även 15:94 och 26:214]. När folket i Mecka hörde rösten och fick reda på att det var Mohammad al-Amin (den tillförlitlige) som ropade, skyndande dem sig dit och samlades kring honom för att se vad det var för viktigt som han hade att säga. Profeten(S) inledde med att fråga folket: ”Om jag berättar för er att fienden är på väg att attackera, tror ni mig?” varpå alla svarade: ” ja, vi har aldrig hört osanning från dig!” Då fortsatte Profeten(S) med att inbjuda dem till monoteism och den bestående frälsningen samtidigt som han uppmanade dem till avståndstagande från avgudadyrkan och varnade dem för osaligheten och dess straff. När Abu Lahab, som var en av Profetens(S) farbröder, hörde detta blev han ilsken och sade: ”Må du lida förlust och död! Har du samlat oss bara för detta?!” (Majma’ al-Bayan volym 7 s 206). Sedan dess kom Abu Lahab att vara en av Profetens(S) och Islams värsta fiender som öppet visade sin fientlighet och gjorde allt vad han kunde för att bekämpa Profetens(S) budskap. Detta genom allt från att sprida illvilliga rykten och kasta sten på Profeten(S), till att ingå i sammansvärjningar mot honom och tortera hans följe. Denna surah är därmed ett förbannande av Abu Lahab och ett svar på hans försök att lögnförklara och motarbeta Profeten(S) med sina handlingar och vulgära uttalanden som Gud lät gå om intet.

Det förekommer många återberättelser som beskriver hur Abu Lahab tenderade att förfölja Profeten(S) och inte drog sig för att anklaga honom för lögn, galenskap och även magi. Det kan vara en anledning till att han nämns vid namn och förebrås med sådan hård ton i den heliga Koranen. Exempelvis återges det att då Profeten(S) gick ut till marknaden och kallade folk till att inte tillbe någon annan än Gud, brukade Abu Lahab följa efter honom och kasta sten på Profetens(S) fötter tills dem blödde och skrek ut till folk att inte lyssna på honom och kallade honom för lögnare (Majma’ al-Bayan volym 10 s 559). Det återges även att många araber som hörde om Profetens(S) kall, kom till Mecka för att undersöka saken och sökte sig då till Abu Lahab som både var en äldre och mer känd personlighet, och dessutom släkt med Profeten(S). Han i sin tur svarade dem med att anklaga Profeten(S) för trolldom och fick dessa grupper att lämna Mecka utan att de själva fick direkt tala med Profeten(S). Vid ett tillfälle då en grupp vägrade lämna Mecka utan att själva träffa Profeten(S), återges Abu Lahab ha sagt till dem: ”Vi försöker bota hans galenskap! Död åt honom!” (Tafsir al-Forqan volym 30 s 503)

Abu Lahab bar alltså ett sådant agg mot Profeten(S) att han inte stannade vid några gränser och bekämpande Profeten(S) med alla medel. Inte ens det faktum att Profeten(S) var hans avlidna broders son fick honom att avstå från att verkligen skada honom. Abu Lahab var även den enda från Bani Hashim, Profetens(S) närmaste släkte, som ställde sig utanför deras ed att skydda Profeten(S) och istället ingick i fiendernas led och konspirerade mot Profeten(S).

Lahab: begreppet ”lahab” refererar till eldens flammande lågor som blossar häftigt.

Därefter tilläggs att Abu Lahabs tillhörigheter, allt vad han äger och har införskaffat utav rikedomar, förmögenheter, status eller släkte inte kan hjälpa honom undkomma Guds straff. Denna vers indikerar att Abu Lahab var en rik man som förlitade sig på sina rikedomar, i synnerhet i fråga om sina antiislamiska gärningar, men att inga förmögenheter i världen kan få någon att inte vara i behov av Gud eller undkomma Hans styre. Snarare anges att Abu Lahab snart kommer att inträda helvetets enorma flammande lågor till följd av sina illgärningar. Således är detta även en varning för alla som följer samma spår och tror sig vara berikade genom sina förmögenheter och sociala positioner. [se även 26:88-89]

Det faktum att det råder samklang mellan Abu Lahabs namn och beskrivningen av elden som han skall inträda via just begreppet ”lahab”, visar på Guds noggranna begrepp och därmed Koranens djupa beskrivningar och dess vältalighet. Med andra ord fyller varje begrepp särskilda funktioner på sin plats och framför flera viktiga lager av budskap. I detta fall kan en av anledningarna till att Gud väljer att kalla honom för Abu Lahab, som till formen är ett kunya (tillkallsnamn), bland annat visa på Abu Lahabs samhörighet och likhet med elden han skall inträda.

Abu Lahab fortsatte med sina illvilligheter mot Profeten(S) och bekämpade Guds budskap till sista stund. Han avstod inte från något på denna väg, inte ens från att spendera sina förmögenheter i detta syfte, men köpte inte annat än evig förlust för sig själv. Det återges att Abu Lahab till slut drabbades av en svår sjukdom som gjorde att ingen vågade närma sig honom och han dog till följd av sjukdomen. (Bihar al-Anwar volym 19 s227)

Se kommentar för 111:2

Jid: begreppet ”jid” är synonym till ”’onoq” och ”raqaba” som alla har liknande betydelse och refererar till halspartiet. Skillnaden ligger i att ”jid” refererar till övre delen av bröstet där nyckelbenet ansluter till halsen medan ”’onoq” refererar till halsens baksida, det vill säga nacken, eller till hela halsen, och ”raqaba” refererar till själva halsen och dess framsida där strupen finns.

Masad: begreppet ”masad” refererar till ett tvinnat rep gjort på fibrer från dadelpalmer.

Därefter övergår verserna till Abu Lahabs(LA) hustru och beskriver hur hon kommer att inträda helvetet medan hon bär på ved och har ett rep utav tvinnat palmfiber runt sin nacke. Abu Lahabs fru, som kallades Umm Jamil(LA), var dotter till Harb och med detta Abu Sufyans(LA) syster och därmed Mu’awiyas(LA) faster. Abu Sufyan(LA) var i sin tur hjärnan bakom fiendefronten som han i huvudsak ledde mot Profeten(S) och hans kall.

Det återges att Abu Lahabs hustru brukade samla taggiga snår och tistlar som hon bar på ryggen och spred ut på vägen som Profeten(S) brukade passera i syfte att skada honom. En del Korankommentatorer har angett att denna beskrivning även kan hänsyfta på hennes förtal och vidareförande av falska anklagelser och skvaller. På så vis kommer hennes illgärningars straff manifestera sig i den tyngd hon får bära på ryggen och det tvinnade rep hon får bära om halsen.

I fråga om varför hon straffas med detta rep runt halsen har en del Korankommentatorer angett att, trots att hon var snål svor hon på att använda ett mycket värdefullt halsband som hon ägde för att bekämpa Profeten(S). Repet runt hennes nacke i Nästa värld skulle således vara ett straff för denna handling. Detta medan andra har menat att hon i egenskap av en rik kvinna värdesatte sina juveler och smycken mycket och därför kommer ett av hennes straff bestå i att hon förringas genom att få bära detta tvinnade rep runt halsen. Det anges även att detta rep är grov till sin natur, het som eld och tung som järn.

Denna surah till sitt innehåll och skarpa ton visar även i helhet att Guds väg gäller före allt annat och att släktskapsband eller rikedomar inte ger människan värde utan det är hennes tro, moral och gärningar som avgör.

Se kommentar för 111:4