المطففين

al-Mutaffefin (Bedragarna [i mått och vikt])

Namn: Surah al-Mutaffefin (Bedragarna [i mått och vikt])

Övriga benämningar: al-Tatfif

Antal verser: 36 

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 83

Ordningsföljd i nedsändelse: 86



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar denna surah kommer Gud att skänka denne att dricka en ren och klar dryck.” (Tafsir al-Borhan volym 5 s 603)



Huvudsaklig ämnesfokus: Fördömande av bedragare i mått och vikt – varning för att göra skillnad på egen och andras rätt och vara ojust, förnekelsen av återuppståndelsens dag och dess avfärdande som gamla myter – grunden för bedragarna och syndarnas beteende, dåliga handlingar täcker för hjärtat och urskiljningsförmågan samt blir en slöja i mötet med Gud, Sejjin – de öppet syndfullas plats, ’Elliyyin – de rättfärdiga välgörarnas plats, de syndfullas straff – helvetet, förebråelse och förnedring, de rättfärdigas belöningar – fröjd, högsäten, ren klar dryck med mysk och Tasnim, sund konkurrens – gott mål, ömsesidig stimulans och hänsyn, Moqarraboon (de närstående) – de som tillser de rättfärdiga välgörarnas handlingars böcker och dricker direkt av Tasnim, förnekarnas följligande av de troende – en förbrytelse med omvänt resultat



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah inleds med fördömandet av bedragare, det vill säga de som tar sin fullkomliga rätt men inte ger andra deras befogade rätt. Detta medan deras omoraliska handlingar, liksom de syndfullas och förnekarnas, anges i huvudsak härröra från deras otro på domedagen och på att de kommer att ställas till svars. Följaktligen leder deras handlingar de till ett straff i ett förnedrat tillstånd medan de rättfärdiga troende som har kämpat och tävlat om goda handlingar, samt stått ut med svårigheterna på vägen, kommer att belönas med otroliga välsignelser. Slutligen skildras förnekarnas reaktioner på dessa varningar och deras förlöjligande av de troende istället för att tänka efter, och så deras valda öde.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Wayl: begreppet ”wayl” är ett ord som används vid förbannande och när fulheten av exempelvis en företeelse ska fördömas. Således innefattar begreppet innebörderna förgjord, ond, bedrövad, är eller vare förbannad, ve och vånda över, samt plågsamt straff. Det kan även referera till en dal i eller en dörr till helvetet.

Mutaffefin: begreppet ”mutaffefin”, av ”tatfif”, kommer av roten ”taff” som innebär utkanterna av saker och ting. Exempelvis kallas Karbala ardh at-Taff (Taff-landet) eftersom den ligger på utkanterna av Eufrat. Således har begreppet ”tafif”, av samma rot, kommit att referera till allt som är för lite och mindre än det ska vara – inklusive mått som inte fylls till bredden. Begreppet ”tatfif” har så småningom kommit att innebära att inte fullgöra måttet och ge för lite än vad det ska vara och ”mutaffefin” refererar till de som gör på detta vis.

Kayl: begreppet ”kayl” betyder mått och verbet ”ektaloo” (mäta mått eller vikt) medföljd av prepositionen ”ala” (över) innebär att mäta vikten på godset vid inköp från folk. Verbet ”kaloohom” (måtta till dem) innebär däremot att mäta godset för folk vid försäljning till dem.

Yastawfoon: begreppet är från ”estifa’” som innebär att ta ut sin kompletta och fulla rätt.

Yokhseroon: begreppet är från ”ikhsar” som innebär att vålla förlust för andra.

Denna surah inleds med ett starkt fördömande av de som mäter och väger saker komplett för egen del men när det kommer till andra, fifflar och bedrar genom att inte ge dem deras rätt.

Härmed förklaras vad som utmärker dessa bedragare och vilken företeelse det är som har gett upphov till att de förbannas. Dessa som benämns som Mutaffefin är de som, när de själva ska köpa upp gods, måttar komplett och tar ut sin fulla rätt, men när de själva ska sälja, måttar eller väger upp inkomplett och ger inte folk vad de har rätt till. Med andra ord reducerar dem från det rättmätiga måttet vid försäljning, och det är folk som lider förlusten, medan de fullgör måttet åt sig själva när de ska köpa. Det är denna företeelse och i själva verket skillnaden de gör på sin egen rätt och andras rätt som fördöms starkt.

Även om dessa verser uppges ha nedsänts i samband med att en del köpmän begick denna förbrytelse, kan deras vida innebörd omfatta alla sådana företeelser som följer samma spår. Att vilja ha ut sina fulla rätt men när det kommer till andra reducera från deras rätt, kan ske inom alla fält – exempelvis att jobba för lite och stjäla tid från jobbet eller slarva och inte utföra ett komplett arbete. Detta medan om det var omvänd sits och personen själv var arbetsgivaren, skulle han aldrig acceptera samma beteende från andra och kräva sin rätt komplett.

Kayl: begreppet ”kayl” betyder mått och verbet ”ektaloo” (mäta mått/vikt) medföljd av prepositionen ”ala” (över) innebär att mäta vikten på godset vid inköp från folk. Verbet ”kaloohom” (måtta till dem) innebär däremot att mäta godset för folk vid försäljning till dem.

Yastawfoon: begreppet är taget från ”estifa’” som innebär att ta ut sin kompletta och fulla rätt.

Yokhseroon: begreppet är taget från ”ikhsar” som innebär att vålla förlust för andra.

Dessa två verser förklarar alltså vilka Mutaffefin är och vilken företeelse det är som har gett upphov till att de förbannas. Mutaffefin är de vilka, när de själva ska köpa upp gods, måttar komplett och tar sin rätt komplett, men när de ska sälja så måttar de eller väger upp inkomplett och ger inte folk vad som är deras rätt. Med andra ord reducerar dem från det rättmätiga måttet vid försäljning, och det är folk som lider förlusten, medan de fullgör måttet åt sig själva när de ska köpa. Det är denna företeelse och i själva verket skillnaden de gör på sin egen rätt och andras rätt som fördöms. Således kan versen omfatta allt sådant, oavsett fält, som exempelvis att jobba för lite och stjäla tid från jobbet eller inte utföra ett komplett arbete.

Se kommentar för 83:2

Därefter påpekas, i form av en retorisk fråga med ton av förebråelse och varning, den grundläggande faktor som får dessa att fortsätta med denna orättfärdighet. Det som föranleder ett sådant beteende hos denna grupp av människor är i själva verket deras otro på att de kommer att återbringas på domedagen och stå inför världarnas Herre.

Skulle de alltså ha trott på ett evigt liv efter detta, där människor reser sig från det döda och återbringas för att ställas till svars för sina handlingar, skulle det ha varit avgörande som en hämmande faktor. Imam Ali(A) har i frågan förklarat att ”thann” (förmodan) är av två sorter – en tvivelaktig och en betrodd – och i Koranen, när det har använts gällande domedagen så är det frågan om en betrodd förmodan, och när det använts gällande den här världen så är det frågan om en tvivelaktig förmodan (Noor ath-Thaqalyn volym 5 s 528). Således innebär ”thann” i denna vers, så som Imam Ali(A) även specifikt har förklarat, saknaden av en tro på domedagen och inte enbart ett möjligt antagande som skulle få dessa att ta hänsyn, åtminstone för att gardera sig. [se även 2:249]

Korankommentatorer har angett fler möjliga förklaringar till varför det refereras endast till mått när det är frågan om inköp [se vers 2]. Detta medan gällande försäljning, anges både mått och ”wazn” (vikt) [se vers 3]. Däribland har det menats att, utifrån den specifika hänsyftningen, brukade Mutaffefins uppköp ske i stora mängder och det var frågan om framförallt gods som måttades upp med mått. Vid försäljning däremot såldes både stora och små mängder som kunde vägas eller måttas. En annan möjlig förklaring som anges är att det är svårare att fuska med mått i jämförelse med vikt. En liknelse i jobbsammanhang kan vara att det är enklare att kontrollera arbetstider i jämförelse med kontroll av kvalité på utfört arbete eller hur helhjärtat arbetet har varit.

Se kommentar för 83:4

Se kommentar för 83:4

Sejjin: begreppet ”sejjin” är en intensifierad begreppsform av roten ”sejn”, som betyder fängelse, och begreppet har betydelserna ”lägre än lägst” samt ”hårdare” inbäddade inom sig. I det här fallet anges ”sejjin” referera till boksamlingen med de syndfullas handlingars böcker, eller, den plats där den förvaras – en dal i botten av helvetet eller själva helvetet.

Ketab: begreppet ”ketab” som betyder bok, av roten ”katab” som innebär att skriva, kan användas både som ett substantiv för att referera till bok eller skrift samt även till själva skrivelsen som nedtecknats och har egenskapen av en avgjord bestämmelse.

Marqoom: begreppet ”marqoom” kommer av roten ”raqm” som betyder stor och tydlig skriftstil varav konsekvensen blir att den är självklar och saknar tvivelaktigheter.

Sedan, återigen med en ton av varning, anges att förbannade och förgjorda kommer de öppet syndfulla att vara under den dag då de får sina handlingars böcker och då Guds bestämda straff drabbar dem. Detta då de har varit människor som i detta liv varit i ständigt lögnförklarande och förnekande, framförallt i fråga om domedagen och återuppståndelsen. Således kopplas denna grupps offentliga syndande och förtryck återigen till förnekandet och otron som har lett dem till att inte fullgöra måtten och hamna i förbrytelse.

I fråga om vad ”ketab” (bok) avser i detta fall har en del Korankommentatorer tagit det enligt första betydelsen och menar att det syftar på handlingarnas bok; en betydelse som har använts frekvent i denna typ av sammanhang i den heliga Koranen [se bl.a. 84:7]. Samtidigt har andra tagit det enligt den andra betydelsen och menar att det syftar på själva bestämmelsen och, i detta fall, det öde som väntar de syndfulla och är baserat på resultatet av deras handlingars bok. Även betydelsen av bestämmelse, dom och regel har använts frekvent i Koranen [se bl.a. 4:24]. Således har verserna förklarats på två sätt varav båda kan gälla. Första förklaringen är alltså att de syndfullas handlingars böcker finns samlade i en klar boksamling. Boksamlingen har kallats för Sejjin för att dess innehåll leder till deras fängslande i helvetet och/eller att den boksamlingen själv förvaras i botten av helvetet. Andra förklaringen är att Sejjin är själva helvetet eller en lägre än lägsta plats i botten av helvetet. Det är på den platsen som de öppet syndfulla hamnar och deras straff är klart, bestämt och fastställt för dem.

Se kommentar för 83:7

Se kommentar för 83:7

Se kommentar för 83:7

Mo’tadd: begreppet ”mo’tadd”, från ”i’tida’” som betyder överträdelse, refererar till att träda över Guds lagar och vad som faller inom ramen för att vara Hans tjänare såsom sig bör.

Athim: begreppet ”athim” kommer från roten ”ithm” som betyder mycket synd som om det har samlats på hög. Detta medan ”athim” refererar till den syndfulle som är dränkt i synd och återkommande fortsätter att synda.

Vidare förklaras vad detta lögnförklarande och förnekande bottnar i och hur det inte är baserat på rationellt tänkande eller grund. Snarare är det frågan om att de tidigare nämnda vill fortsätta sitt syndande utan att känna dåligt samvete eller känna att de har brutit några gränser med sina handlingar. Därför förnekar de allt från grunden och lögnförklarar hela domedagen som innebär att ställas till svars för sina handlingar [se även 75:5-6]. Med andra ord väljer de hellre att blunda för konsekvensen och vart den vägen kommer att sluta, än att ändra väg och rätta till sina handlingar. Följaktligen överträder dem mot Guds lagar och dränker sig i synder.

Dessa verser indikerar därmed även en mycket viktig poäng som är att, på samma sätt som otro banar vägen för synd, så blir fortsatt syndande i sig en anledning till otro och förnekande av domedagen. Detta visar den ömsesidiga påverkan som tro och handling har på varandra. [se även 30:10]

Se kommentar för 83:11

Raan: verbet ”raan” är från roten ”rayn” som avser den rost eller damm som täcker en yta.

Sedan återges hur dessa personer tenderar att reagera och bemöta påminnelserna om Gud och domedagen. När Koranens påminnande och varnande verser reciteras för dessa överträdande syndfulla personer, avfärdar de dessa med att de skulle vara gamla tiders påhittade folksägen och myter och på så vis slår bort dem från sig. [se även 25:5 samt 46:17 m.fl.]

Men efterföljande vers förkrossar, med ett starkt uttryck, deras påstående om att det skulle handla om myter och anger att det snarare är deras urskiljningsförmåga det är fel på. Detta då deras synder likt rost, täckt över deras hjärtan och blivit ett hinder som inte låter dem se verkligheten för vad den är genom hjärtats spegel. Således poängteras det att synd hindrar människan från att se och inse haqq (rätt och sanning) samt kheir (det goda, gott och godhet). Samtidigt indikerar detta att människan i grunden och till sin fitra (inre medfödda natur) har förmågan att urskilja det rätta – och så länge hjärtat hålls rent fortsätter att ha det. Men den förmågan minskar och försvinner helt om hjärtats spegel täcks med synders rost.

Raan: verbet ”raan” är från roten ”rayn” som betyder rost eller damm som täcker en yta.

Denna vers förkrossar med ett starkt uttryck deras påstående om att det skulle handla om myter och anger att det snarare är deras urskiljningsförmåga det är fel på. Detta då deras synder har likt rost, täckt över deras hjärtan och blivit ett hinder som inte låter de se verkligheten för vad den är genom hjärtats spegel. Således poängteras det att synd hindrar människan från att se och inse haqq (rätt och sanning) samt kheir (det goda). Samtidigt indikerar detta att människan i grunden och till sin fitra (medfödda natur) har den förmågan att urskilja det rätta – och så länge hjärtat hålls ren fortsätter att ha det. Men den förmågan minskar och försvinner helt om hjärtats spegel täcks med synders rost.

Sedan fastslås att de vars hjärtan har förtäckts med synders slöjor i denna värld, kommer även i Nästa värld att beslöjas från att uppleva Guds närhet, vilket är den allra största fröjden och belöningen som finns att uppleva. Detta samtidigt som resultatet av deras egna handlingar som har fått dem att distansera sig från Guds nåd, blir att de får inträda helvetet och förbli där. Där förebrås dem med slående ord, vilket i sig fungerar som ytterligare ett straff utöver eldens straff.

Således visar Nästa värld verkligheten av deras handlingar i denna värld medan deras handlingars sanning manifesteras i deras verkliga form i Nästa värld. Detta då alla medel som exempelvis naturlagar, diverse fenomen i orsak-verkan kedjan, konsekvenserna av företeelser som förblir dolda m.m., vilka hör till denna världs natur och verkar här, kommer på domedagen att falla ur funktion. Nu, i denna värld, fungerar dessa ur en aspekt som en förtäckande slöja mellan oss och verkligheten och från att exempelvis se den verkliga Orsaken, eller med andra ord Orsakaren bakom allt. När alla dessa mellanting upphör, kommer alla skåda Guds allmakt manifesterad och få full kännedom om Hans rådande herravälde [se 40:16 och 24:25]. Redan i denna värld kan det rena hjärtat, som inte förtäckts av synders rost, med Guds vägledning komma igenom en del av dessa slöjor, inse verkligheten och se Guds närvaro med hjärtats ögon.

Resultatet av deras egna handlingar som har fått dem att hamna bort från Guds nåd, blir att de får inträda helvetet och förbli där. Därutöver förebrås dem med slående ord, vilket i sig fungerar som ytterligare ett straff utöver eldens straff.

Se kommentar för 83:16

Abrar: begreppet ”abrar”, av ”berr” som betyder det goda och utförandet av det, refererar till de som utför det goda i sitt arbete och gör detta, inte för att få tillbaka en belöning för sig själva, utan för den goda sakens skull. I detta sammanhang hänvisar begreppet till de rättfärdiga som är hängivna, lydande och ärliga i sin tro till Gud.

’Elliyyin: begreppet ”’elliyyin” plural för ”’elliy”, av roten ”’olow”, betyder en hög plats eller personer som sitter på en hög plats.

Därefter övergår talet till de rättfärdiga som utförde det goda och deras handlingars böcker uppges vara på en hög plats i paradiset under en speciell närstående skaras tillsyn.

Dessa verser, både till form och till innebörd, målar upp motpolen till vad som beskrevs i de föregående verserna. På samma sätt som ”Sejjin” angavs vara boksamlingen av de syndfullas handlingars böcker, eller en plats i det lägsta av lägsta i helvetet, så anges ”’Elliyyin” vara boksamlingen av de rättfärdigas handlingars böcker, eller en plats i det högsta av högsta i paradiset. Således innebär ”ketab” även här handlingars bok, alternativt en fastställd bestämmelse, eller både och. Sedan tilläggs att denna ”ketab” – boksamlingen och/eller fastställda ödet – skådas och bevittnas av en speciell grupp som refereras till som Moqarraboon (de närstående), vilka är en utvald skara av troende som har en alldeles speciell och hög ställning hos Gud. [se även 56:10-11 och 16:89]

Detta medan ”abrar” (de rättfärdiga) har ställs i kontrast till ”fojjar” (de öppet syndfulla). I fråga om vilka som är ”abrar” slutleds utifrån benämningen att det rör sig om människor som, även om deras nafs (jaget) stretar emot i fråga om att utföra en viss god handling för att det innebär en viss ansträngning, så företar de tålamod och ser till att utföra det för att handlingen i sig är god och leder till det goda.

Se kommentar för 83:18

Se kommentar för 83:18

Se kommentar för 83:18

Na’im: begreppet ”na’im” innebär oerhört stor välsignelse som inte går att föreställa.

Ara’ek: begreppet ”ara’ek” är plural för ”arika” som refererar till vackra kungliga högsäten eller prydda säten och bädd i brudkammare. Således indikerar denna beskrivning vackra säten och höga ställningar som de rättfärdiga välgörarna åtnjuter i paradiset.

Nadhra: begreppet ”nadhra” refererar till den munterhet, lycksalighet och blomstring som syns i ansikten av välmående personer som har det välställt.

Därefter anges den oerhörda välsignelsen som väntar de rättfärdiga välgörarna och som är så ofantlig att det inte går att föreställa eller beskriva helt. Emellertid beskrivs en del av dess ingående element, däribland de vackra sätena från vilka de tittar ut och skådar sin omgivning. Detta medan att det inte har specificerats vad det är de ser antyder på omfattningen. De får alltså skåda Guds nåd och som en del av det hela, allt det vackra i paradiset som är en fröjd för ögonen att se. Detta samtidigt som deras välmående, glättighet och lycka lyser igenom deras ansikte och syns på dem.

Se kommentar för 83:22

Se kommentar för 83:22

Rahiq makhtoom: begreppet ”rahiq” innebär en dryck som är ren, klar och fri från all besudling och orenhet. Att det dessutom beskrivs som ”makhtoom”, det vill säga förseglad och tillsluten, betonar dess renhet och äkthet då det rena tenderar att förseglas för att förbli orört och därmed obesudlat. Det ligger även en slags högaktning inbäddat i uttrycket som gör den som drycken är avsedd för extra speciell.

Vidare ges ytterligare en glimt av paradisets välsignelser som de rättfärdiga välgörarna skänks och deras dryck beskrivs som en förseglad ren och klar dryck med en speciell konsistens och eftersmak. Detta för att vidare uppmana människor att tävla i en sådan strävan som leder till minst dessa välsignade belöningar.

Den renade förseglade dryckens sigill anges vara utav mysk vilket kan både referera till själva sigillet eller dryckens eftersmak. Alltså skulle det innebära att när sigillet ska brytas upp för att öppnas, istället för att sigillet ska förstöras såsom det tenderar att vara i denna värld, så sprids det istället en doft av mysk. Det skulle även kunna vara drycken själv som lämnar en eftersmak av mysk och god doft. Detta exempel ger bara en aning om alla välsignelser i Nästa värld, som till skillnad från denna värld, är både fulländande och beständiga samt utan brister och bieffekter.

Sedan anges och uppmanas det till att sträva, tävla och föregå i att nå paradisets välsignelser i synnerhet den rena drycken [se även 57:21 och 3:133]. Detta då det använda begreppet ”tanafos” har angetts betyda strävan och tävlande om att nå en värdefull sak som även någon annan har eller strävar mot och således konkurrera men utan att skada. Det är alltså frågan om att efterlikna varandra i det goda och föra en sund konkurrens.

Därefter beskrivs denna välsignade dryck ytterligare genom att ange dess konsistens vara sammanblandat med Tasnim, som i versen efter förklaras vara en speciell källa för en speciell närstående grupp. Innebörden av namnet som källan har fått, indikerar att det är något högt och med det anges Tasnim tillhöra en högre nivå av paradiset, alternativt, vara en dryck som faller från paradisets himmel. Således visar det sig härigenom att Tasnim är en värdefullare dryck som gör att den förseglade nektarn blir extra speciell tack vare att den blandas med Tasnim, och det är först då den blandningen utgör en dryck för ”abrar” (de rättfärdiga hängivna till Gud).

Det faktum att Moqarraboon (de närstående) dricker direkt av Tasnim, samt deras tillsyn över de rättfärdigas böcker som tidigare har angetts, tyder på att dessa är en särskild skara med en högre ställning.

Se kommentar för 83:25

Se kommentar för 83:25

Se kommentar för 83:25

Taghamoz: begreppet ”taghamoz” kommer av ”ghamz” som innebär att med ögon och händer peka i syfte att finna fel hos någon och visa det för andra. Ordet kan även stå för all form av felfinnande även om det sker via exempelvis tungan. Begreppsformen som har använts tyder även på att hela den avsedda gruppen deltog i förlöjligandet och med förlöjligande blickar och grimaser uppmanade andra till förlöjligande.

I följden av de välsignelser som de rättfärdiga välgörarna får åtnjuta i Nästa värld, återges en del av det som de har gått igenom i denna värld och som bäddat för den belöningen.

Det är ett faktum att de rättfärdiga får de otroliga belöningarna då de har kämpat i vidhållandet av tron på Gud och i utförandet av goda handlingar samt stått ut med de svårigheter det har inneburit, däribland förnekarnas förlöjliganden. Förnekarna beskrivs därmed som förbrytare tack vare sina handlingar och då otro utgör grunden för överträdelse. Angivelsen om att förnekarnas skratt var mot de troende, indikerar att deras förlöjligande inte var annat än riktat mot de troendes tro, vilket var det som förnekarna hade problem med. Därav tenderade de att förlöjliga de troende genom att exempelvis blinka åt varandra och på olika sätt uppmuntra varandra till förlöjligande. Dessutom, när de väl återvände till sina egna kretsar, var de glada över vad de hade gjort och berättade det med stolthet för varandra. Men förnekarna stannade inte vid det utan, när de träffade på de troende, började de förklara dessa som vilseledda för att de troende hade övergett tron på avgudar.

Det faktum att förnekarna till en början förlöjligade och sedan övergick till att döma de troende som villfarna, kan möjligtvis indikera ett successivt tilltagande i deras motarbetande av de troende. Till en början då de troende var få och religionen ung, tog förnekarna lätt på det och förlöjligade i hopp om att det inte skulle bli märkvärdigt för andra människor och gå över. Men när religionen väl grodde i fler hjärtan, började förnekarna att känna sig mer hotade och bemöta med allvarligare metoder. Verbens kontinuerliga form i verserna visar även att detta var en återkommande företeelse. Vad gäller nedsändelsesammanhanget för dessa och kommande verser, återges att en dag gick Imam Ali(A) tillsammans med några av de troende bland hans följe förbi några av förnekarna i Mecka. Förnekarna började förlöjliga Imam Ali(A) och hans följe och då nedsändes dessa verser som förkastade deras förfarande och samtidig angav det öde deras handlingar skulle leda dem till.

Se kommentar för 83:29

Se kommentar för 83:29

Se kommentar för 83:29

Thowweb: begreppet ”thowweb” kommer av ”thawab” som till grunden innebär all form av avlöning, både för det goda och för det onda av handlingar. Dock har det kommit att användas mest som belöning för det goda.

Vidare fastslås att förnekarna som tedde sig på det viset inte hade något uppdrag att vaka över de troende. Så baserat på vilken godtagbar, logisk anledning ser förnekarna ner på de troende och ger sig själva rätten att förlöjliga dem för att de troende tror på något de själva vägrar acceptera?! Detta för att slutligen varsla om den dag då de själva kommer att vara i den utskrattade ställningen och att det kommer vara belöningen för deras handlingar.

Själva förekomsten av förlöjligande och dömande visar i sig att förnekarna endast förnekar på grund av sin egen trångsynthet och fundamentalism, som gör att de håller fast vid tidigare förfaranden utan att ompröva deras sanning. Detta gör de dessutom utan att varken ha lyssnat på budskapet och förstått det först, innan de beslutar sig för att förneka. De förnuftiga och öppensinnades kännetecken däremot, är att lyssna och tänka först innan de fattar beslut och vid beslut om nekande, göra detta med respekt.

Den slutliga scenen som målas upp i denna surah visar hur rollerna blir de omvända och hur det är de troende som nu, på domedagen och i paradiset, är de som skrattar. Detta medan de bekvämt har tagit plats på paradisets högsäten som Gud har välsignat dem med och betraktar förnekarnas tillstånd. Detta blir dels en återspegling och gengäld för förnekarnas beteende i denna värld och dels ingår upplevelsen av deras tillstånd, i relation till de troendes, i deras straff.

Slutligen avslutas denna surah med en retorisk och något ironiskt fråga om huruvida förnekarna nu har fått belöningen för sina handlingar?!

Se kommentar för 83:33

Se kommentar för 83:33

Se kommentar för 83:33