العلق

al-’Alaq (Grodden)

Namn: Surah al-’Alaq (Grodden)

Övriga benämningar: -

Antal verser: 19

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 96

Ordningsföljd i nedsändelse: 1



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som under dagen eller natten reciterar surah al-’Alaq och dör under samma dag eller natt, kommer att lämna världen som en martyr. Gud kommer under återuppståndelsen att återuppliva denne som en martyr och under domedagen kommer han att vara som en som har utfört jihad med svärd i Guds väg tillsammans med Profeten(S).” (Tafsir al-Borhan volym 4 s 478)



Huvudsaklig ämnesfokus: Guds första budskap till Profeten(S) – Läs i din Herres Namn, Gud – Skaparen som har skapat människan från den fastklibbade blodklumpen, Gud – källan av kunskap och människans lärare, pennan som medel, människans överträdelse i tron om att hon är oberoende, människans hindrande av den vägledda som tillber Gud och påbjuder gudsfruktan, människans försummelse om att Gud ser, det förnedrande straff som väntar



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

Denna surah innehåller de första orden som Gud nedsände till Sin älskade Profet(S), vilka blev inledningen av hans kall till Gud. Profeten(S) befalls i denna surah att läsa i sin givmilda Herres Namn; Han som har skapat människan från en fastklibbad blodklump och skänkt människan kunskap och lärt henne samt försett henne med förmågan att använda pennan och skriften som medel. Trots allt detta tenderar människan överlag att överträda och tro sig vara oberoende från Gud. Men denna överträdande människa som hindrar de vägledda som dyrkar Gud och kallar till fromhet, kommer att möta konsekvensen av sina handlingar med det förnedrande straff som väntar henne. Således befalls Profeten(S) att inte lyda sådana människor och närma sig Gud med sojood.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Denna surah inleds med Guds befallning till Profeten(S) om att inleda sitt kall och recitera Guds ord, Koranen, som han fick motta. Denna vers som är den allra första av Guds budskap som Profeten(S) mottog via Jibrail(A) [Gabriel], riktar sig direkt till Profeten(S) med befallningen att läsa den heliga Koranen i Herrens Namn. Läsandet avser alltså mottagandet och reciterandet av den heliga Koranens verser som Gud nedsände till Profeten(S) samt betoningen på att detta ska ske i Guds Namn. Därmed är versen även en instruktion om att inleda recitationen av Guds ord med Guds Namn. Refererandet till ”rabb” (Herre) i versen betonar Gud som både Ägaren och Uppfostraren av skapelser [se bl.a. 1:2]. Detta med stöd i att Gud är Skaparen och därmed även den som sköter, ombesörjer, anordnar och reder Sina skapelser, vilket är en aspekt av tron på tawhid (Guds enhet och enhetlighet) som utgör religionens kärna. Således bestred detta avgudadyrkarnas tro om att Gud är Skaparen men att vidare ordnande av skapelsen sköttes av diverse avgudar.

’Alaq: begreppet ”’alaq” innebär att klibba fast vid något och därför har begreppet kommit att referera till levrat blod och även till blodigel som sätter sig fast för att suga blod. I detta fall är den fastklibbade blodklumpen under det första stadiet av människans skapelse det avsedda. Sedan riktas uppmärksamheten vidare till den mest framstående varelsen i denna skapelse, människan, som därmed påminns om ursprunget av sin egen skapelse. I själva verket är det Skaparens makt, mäktighet och visdom som manifesterar sig genom denna inledningsvis obetydliga fastklibbade lilla massa som har, steg för steg under uppsynen av Sin Herre, kommit att utvecklas till denna fascinerande människa med förmågor som gör henne till skapelsens främsta verk. Genom denna kontinuerliga omhändertagande betonas det alltså ytterligare hur Guds skapande och omskötande av skapelsen går hand i hand. Således refererar ”’alaq” till den fastklibbade blodklumpen som bildas under det första stadiet av människans skapelse efter att ägget har befruktats med spermie. Denna blodklump fäster och klistrar sig fast vid livmodersväggen vilket kan slutledas av innebörden av dess namn i den heliga Koranen – det som inom modern medicin kallas för blastocysten stämmer in på denna beskrivning och kan eventuellt vara det avsedda. En del Korankommentatorer har angett att ”’alaq” kan även möjligtvis referera till leran som Adam(A) skapades av medan andra har menat att det avser människans känslomässiga fästelse och hennes sociala natur. En del har också angett att det kan referera till spermier som liknar iglar och på liknande sätt klibbar sig fast vid ägget vid befruktningen. Samtliga hänsyftningar kan vara gällande även om den första är den mest troliga. Hur det än må vara är denna hårfina precisa beskrivning ett av Koranens vetenskapliga under som modern vetenskap först på senare tid har kunnat bevittna.

Därefter betonas befallningen till att läsa ytterligare en gång med stöd i att Profetens(S) Herre är den Givmilde som har lärt människan med pennan och lärt henne vad hon inte kan.

Denna andra befallning kom som ett stärkande och betryggande svar till Profeten(S) om att Gud med Sin ofantliga givmildhet har skänkt honom förmågan till att läsa. Detta trots att Profeten(S) inte var läs- och skrivkunnig och hade svarat Jibrail(A) med detta vid första befallningen. Med andra ord anger Gud till Profeten(S) att din Herre är den vars skänkning inte bara överstiger alla skänkningar utan den går inte ens att jämföra med något då Guds skänkning, till skillnad från andra, sker utan att man har behövt förtjäna det och är alltid mer än man har förtjänat. Därutöver går alla skänkningar, även de som når oss via andra, egentligen tillbaka till Gud då ingen har något från sig själv och allt tillhör Honom. Därmed kan denna givmilda Herre som har lärt människan allt hon kan och inte kunde dessförinnan, däribland med hjälp av pennan, säkerligen också lära och få Sin utvalda tjänare och Profet(S) att läsa utan att ha lärt sig detta.

Revolutionen som pennan och i själva verket skriften har åstadkommit i människans historia är en milstolpe som markerar övergången från den förhistoriska tiden till modern historia. Människans språkliga förmåga och vidare dess omsättande i skrift har medfört att kunskaper har kunnat bevaras och föras vidare från varje generation till de nästkommande i ett bredare spektrum och på så vis byggas på ytterligare av efterföljande generationer med större effektivitet. Med andra ord har skriften, med pennan som dess främsta medel, möjliggjort vidareförandet av mänsklighetens kollektiva kunskapsarv och erfarenheter och fungerat som en investering i en gemensam rik kunskapsbank. Pennan har också genom historien visat sig vara vassare än svärdet många gånger då det skrivna ordet i sig är grogrunden som den mänskliga civilisationen växer fram ur och närs med. Det är genom de fromma och hängivnas pennor som samhällen frodas och blomstrar medan det är de omoraliska och egenyttigas giftiga pennor som fördärvar och ruinerar sinnen och samhällen. Med allt detta sagt klargörs pennans vikt som gjort att den, och det som skrivs med den, blivit föremål för ed [se även 68:1]. Pennan kan därmed även referera till skrivförmågan som människan har fått av Gud och skriftläran som Gud har skänkt till människan via profeten Idris(A), samt till de kunskaper och läror som Gud har låtit människan lära sig via skrift med pennan som medel.

Den vackra samklang som råder mellan ämnesfokuset i de första verserna som talar om penna och kunskap och det faktum att de nedsändes under en tid och på en plats där okunskap och ignorans härjade, är en fröjd för vakna hjärtan. På så vis initierades Islam med betoning på penna och kunskap. Detta speglades även i den enorma utvecklingen som följde Islams spridning där ett folk som var dränkta i ignoransens era omvandlades till ett folk som erövrade tidigare onådda vetenskapliga toppar på en tid då Europa jämrade sig i den mörka medeltiden.

Guds budskap som Hans Sista Profet(S) fick föra vidare till världen i dess mest fulländade form, inleds alltså med ljuset av kunskap som människans uppmärksamhet riktas till direkt efter påminnelsen om hennes skapelse. I själva verket kastar dessa verser ljus på människans kroppsliga utveckling och fulländning från en fastklibbad blodklump, vilket belyser den ena aspekten av hennes skapelse, medan hennes själsliga utveckling och fulländning via kunskap och lärande, i syfte att nå insikt, belyses som den andra aspekten av hennes existens.

Se kommentar för 96:3

Se kommentar för 96:3

Roj’a: begreppet ”roj’a” innebär att återgå eller gå tillbaka och i detta fall refererar det till att gå tillbaka till Gud via döden och återuppståndelsen.

Vidare konstateras det att trots alla Guds välsignelser tenderar människan att överträda då hon tror sig vara berikad och oberoende, men det faktum att hennes återvändo är till Herren som skapade henne förblir en ofrånkomlig sanning.

Det kan förmodas att de materiella och andliga välsignelser som Gud har omgett människan med, framkallar människans tacksamhet och underkastelse inför hennes Herre; men detta blir sällan fallet. Hos många människor tenderar snarare den rebelliska högfärdiga sidan att sporras när människan är omgiven av välsignelser, vilket är resultatet av att hon hamnar i försummelse och tror sig vara oberoende och inte behöva något. Detta beror på att människan ofta blir för upptagen med sig själv, fäster blicken vid de synliga medlen omkring sig, förglömmer sitt ursprung och med det Sin Herre och sitt ständiga behov av Honom. Och när människan går överstyr följer hon inte längre Gud och Hans lagar eller förnuftens röst. Hon kan till och med gå så långt att hon inte ens drar sig för att tysta ner sitt samvete och trampa ner på sanningen och rättvisan för att häva sig själv. Men varken människan eller någon annan möjlig existens är någonsin oberoende från Gud – Herren som har gett upphov till alla existenser och vilkas konstanta varande beror av. Med andra ord är Gud källan genom vars välsignelse och ynnest skapelserna fortsätter att existera, och att människan, enligt versers angivelse, ser sig som oberoende är blott en overklig illusion. Därav förvarnas de överträdande, med en hotande ton som syftar till att påminna och uppväcka, om att precis som allting initierats från Gud kommer alla att dö och återgå till Honom, och där kommer de att motta konsekvenserna av sina handlingar.

Det är allt som oftast de välbärgade och överklassen i olika samhällen som, i jakt efter sina nöjen och egenintressen, tenderar att sprida fördärv och därmed gå i täten för motståndet gentemot profeter(A) som står på de förtrycktas sida och kämpar för rättvisa. Roten till att de som har det materiellt bättre ställt också är de som oftast förtrycker andra är att de genom sina rikedomar upplever sig inte behöva något och övertas av en överlägsenhetskänsla. Men om människan bara reflekterar kring hur skört hennes liv är, hur enkelt och snabbt hennes rikedomar eller hälsa kan försvinna och tar lärdom av hur det har gått för andra före henne, skulle hon inse sin litenhet, överge sitt högmod och erkänna sitt ständiga behov av Gud.

Se kommentar för 96:6

Se kommentar för 96:6

Sedan anges ett exemplar av en överträdande människas handlingar som föranleder det straff som väntar henne då en sådan människa hindrar Guds tjänare från vägledningens väg och dyrkandet av Gud.

Helhetsinnebörden av dessa verser, som är retoriskt formulerade, kan sammanfattas som: säg, förtjänar han som hindrar den som ber och befaller människor till taqwa (gudfruktighet och fromhet), och med sitt hindrande förnekar och vänder sig bort från haqq (rätt, sanning och rättvisa) annat än helvetets straff?! Vet han inte att Gud som har skapat honom ser honom och hans handlingar?!

Med andra ord, om överträdaren kan anta så lite som en bråkdels chans att den dyrkande som ber och kallar till fromhet kan vara på väglednings väg, bör det vara nog för att hindra honom från att överträda och hindra den fromme. Men istället för att resonera kring denna möjlighet och med förnuft överväga vad den fromme kallar till, förnekar denna överträdare genom sitt hindrande och avlägsnar sig från vägledningen.

Den bedjande Guds tjänare som avses i verserna är Profeten(S), utifrån att verserna i denna surah inledningsvis och avslutningsvis är riktade till Profeten(S). En hänsyftning till den förnekande överträdaren som hindrar dyrkan av Gud, i enlighet med en del återberättelser, är Abu Jahl(LA) som var en av Quraysh-stammens rika och kända personligheter och en av de värsta motståndarna till Profeten(S) efter hans kall (Majma’ al-Bayan volym 10 s 515). Därutöver kan verserna även ses i en mer allmän bemärkelse och omfatta det motstånd som hör till kampen mellan följarna av haqq (rätt, sanning och rättvisa) och batil (orätt, osanning och orättvisa).

Upplevelsen av Guds närvaro och att allt människan gör sker inför Gud, kan ha en stark effekt på människan, hennes livsmål och val. Det faktum att ingen av människans handlingar eller hennes innersta tankar och avsikter förblir dolda inför hennes Herre, samt hennes tro på detta, kan avhålla människan från överträdelse, förtryck och andra förbrytelser och brott. I en hadith anges: ”Dyrka Gud som om du ser Honom, för om du inte ser Honom så ser Han dig” (Bihar al-Anwar volym 25 s 204 hadith 16). Tron på att Gud ser allt och vet allt hör alltså till tron på en Skapare eftersom ett ovetande annars skulle innebära en brist vilket inte är tänkbart för Skaparen som har skapat allt.

Se kommentar för 96:9

Se kommentar för 96:9

Se kommentar för 96:9

Se kommentar för 96:9

Se kommentar för 96:9

Nasfa’: begreppet ”nasfa’” från ”saf’” kan ha flera betydelser men framförallt innebär det att ta tag i något och dra det hårt. Det kan även innebära örfil, att svärta ansiktet eller att märka och förnedra.

Nasiya: begreppet ”nasiya” refererar till håret ovan pannan eller med andra ord till luggen. När det är frågan om att ta tag i någon från luggen syftar det till att föra personen mot något i ett förringande och förnedrande tillstånd. Ta tag i luggen och dra, tenderar också att beröva personen hans fria rörlighet och då är han tvungen att överlämna sig.

Nadi: begreppet ”nadi”, från och ”neda” som betyder att ropa, innebär samling och i detta fall refererar det till de som ingår i den samlingen däribland släkt, vänner eller bundsförvanter som kan ropas till hjälp.

Zabaniya: begreppet ”zabaniya” är plural för ”zebniya” och utav ”zebn” som betyder att slå bort, tillföra skada och avlägsna. Begreppet har kommit att användas för polis och dylikt. I detta falla refererar det till änglarna som ansvarar för, för till och vaktar helvetet.

Därefter avslås den förnekande överträdaren som med sina handlingar besvärat Profeten(S) och trott att han kan hindra Profeten(S) från att fullfölja den gudomliga vägledningens väg. Sedan hotas den förnekande, felande överträdaren med att om han fortsätter på samma bana kommer han att dras från pannluggen och föras mot det utlovade straffet med vanära. Således refererar beskrivningen av luggen som den förnekande och felande, i själva verket till personen i fråga vars lugg det är frågan om.

Vidare betonas hotet ytterligare genom att utmana den överträdande att kalla sin samling och de som håller honom sällskap, eller är hans bundsförvanter och anhängare, för att hjälpa honom då han dras från luggen; om de kan! Sedan anges att Gud kommer att kalla på helvetesväktarna, det vill säga änglarna som ansvarar för helvetet och för syndarna till deras straff, och ingen kan ens göra motstånd, än mindre hjälpa den överträdande.

Se kommentar för 96:15

Se kommentar för 96:15

Se kommentar för 96:15

Slutligen fastslår Gud att det inte är som den överträdande förmodar att kunna hindra Profeten(S) från att fortsätta sin väg och genomföra sitt kall och vidare befaller Profeten(S) att med sojood (falla ned med pannan på marken inför Gud i manifestationen av total underkastelse) och dyrkan närma sig Gud mer och mer.

Denna vers som är en av de fyra verserna i den heliga Koranen varpå sojood är obligatorisk, visar således ställningen av sojood om vilket Profeten(S) har i en hadith sagt: ”Det närmaste som tjänaren är till Gud är då han är i sojood.” (Bihar al-Anwar volym 79 s 161)