النبأ

an-Naba’ (Den storslagna nyheten)

Namn: Surah an-Naba’ (Den storslagna nyheten)

Övriga benämningar: ’Amma, Mo’sirat, Tasa’ol

Antal verser: 40

Stad av nedsändelse: Mecka

Ordningsföljd i den heliga Koranen: 78

Ordningsföljd i nedsändelse: 80



Nämnda belöningar och effekter av recitation:

Profeten(S) sade: ”Den som reciterar surah an-Naba’ kommer Gud, under återuppståndelsedagen, att släcka dennes törst med paradisets goda och kalla dryck.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 420)

Imam Sadiq(A) sade: ”Den som reciterar surah an-Naba’ varje dag kommer att besöka Guds hus innan året tar slut.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 420)



Huvudsaklig ämnesfokus: Domedagen – en fastställd händelse, Guds magnifika skapelse – tecken på Hans makt och visdom och vidare på domedagens verklighet, domedagen – åtskiljandets dag, blåsten i basunen och återupplivandet av de döda, överträdarnas öde och dess bakomliggande orsaker, en del av överträdarnas straff, Guds rättvisa – jämvikten mellan brott och straff, handlingarnas bok – ett allomfattande register där inget har missats och allt finns nedtecknat, de gudfruktigas belöning och deras stora seger



Helhetsinnehåll och sammanhang av nedsändelse:

I denna surah Resultaten av människors handlingar och änglarnas nedtecknande av dessa, manifesteras på domedagen och leder människorna till paradiset eller helvetet. Denna surah inleds därav med en tankeväckande frågeställning om denna stora dag och sedan refererar till några aspekter av Guds mäktighet under Domedagen. Avslutningsvis varnas de otroende för ett väntande straff och ett ångerfullt öde.

بِسْمِ اللَّهِ الرَّحْمَٰنِ الرَّحِيمِ

I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Naba’: begreppet ”naba’” betyder en nyhet som både är viktig och ger nytta och som människan får vetskap och övertygelse om eller förmodar att den med stor sannolikhet stämmer.

Denna surah inleds med en retorisk fråga som ifrågasätter vad det är som förnekarna frågar varandra och andra så mycket om. Ifrågasättandet förringar alltså förnekarnas åtskilliga fråganden då de sällan var ute efter riktiga svar och indikerar att svaret på den fråga de diskuterar är så självklar att deras fråga inte ens är på plats. Detta för att därefter besvara frågan med att beskriva dess svar som en stor nyhet om vilken förnekarna har olika uppfattningar.

Beskrivandet av denna nyhet som stor utöver att storhet redan innefattas i begreppet ”naba’” utgör således ytterligare betoning på den avsedda nyhetens storhet och vikt. Det påvisar även att denna nyhet som det rådde meningsskiljaktighet och tvivel om är i själva verket en känd, betydelsefull, framstående och storartad sanning.

I fråga om vad denna stora nyhet är har Korankommentatorer utifrån kontexten i denna surah och även hadither angett ett antal svar. Däribland har återuppståndelsen och domedagen uppgetts som den främsta utvändiga hänsyftningen utifrån versernas yttre medan principen om Imamat och wilayat (gudomligt utvalt ledarskap och förmyndarskap) har uppgetts som en djupare invändig hänsyftning. (Osool Kafi volym 1 s 161)

Att nyheten avser återuppståndelsen och domedagen stöds på efterföljande verser som, efter benämnandet av ett antal tecken på Guds makt genom beskrivandet av Hans skapelse, för talet till återuppståndelsen och domedagen där troende och förnekare åtskiljs. Återuppståndelsen utgör även en grundläggande fråga som förnekare överlag och i synnerhet förnekarna av Profetens(S) budskap gjorde starkast motstånd mot. Således är detta ett av de mest framstående ämnena som är i fokus i varje surah som nedsändes i början av Profetens(S) kall i Mecka. De frågande kan utifrån denna förklaring vara förnekarna och polyteisterna som skeptiskt undrade över återuppståndelsen om och om igen och i själva verket ifrågasatte den oupphörligt när de talade sinsemellan. Det skulle möjligtvis även kunna handla om förnekarna som riktade frågan till Profeten(S) och de troende och ifrågasatte dem i fråga om återuppståndelsen [se även 67:25]. Hur det än må vara, styrker det faktum att denna surah är framförd i form av ett svar, som medföljs av ett varnande och en varslande ton, att den är riktad till förnekarna. Denna förklaring är mest troligt som versens yttre klara innebörd.

I fråga om vad meningsskiljaktigheten och oenigheten mellan förnekarna i så fall handlade om, då de alla mer eller mindre förnekade, rör det sig om att deras förnekande var av olika slag och baserad på olika faktorer. Exempelvis förnekande en del återuppståndelsen totalt för att de inte trodde på möjligheten att människan kunde återupplivas efter döden då hennes kropp hade förtvinat [se 34:7]. En del andra förnekade för att de tyckte att återbringandet var långsökt [se 23:35-36]. Detta medan en tredje grupp fortsatt tvivlade och en fjärde grupp trodde på återuppståndelsen men förnekade av ren trotsighet [se 27:66 respektive 67:21].

Återuppståndelsens vikt visar sig genom att denna surah likt många andra i juz’ 30, vilka nedsändes i Mecka i samband med inledandet av Profetens(S) kall, har domedagen och människans tillstånd på den dagen som främsta ämnesfokus. Detta då kännedomen om en kommande räkenskap och den gudomliga rättvisans domstol, inför vilken människor ställs till svars för sina handlingar, är ett grundläggande första steg för människans uppvaknad och förbättring. Korrupta system som korrumperar samhällen lider oftast av brister i tillsyn och inspektion och/eller svagheter i rättsväsendets domslutsfattande och implementering av domen. Den gudomliga domstolen är dock en domstol från vars rättvisa inte ens de minsta av detaljer undgår, som varken kan mutas eller hotas, ljugas inför eller hemlighållas något från, som inte förtrycker någon och där inga kontakter eller personliga relationer kan utnyttjas som obefogat hjälp [se 34:3 samt 99:7-8]. Således utgör tron på domedagen och den gudomliga rättvisan en stark motivation och drivkraft för människan att skakas om, se sig för och rätta sin väg – detta är i sig innebörden av taqwa (gudfruktighet och fromhet). [se även 91:8]

I flertalet återberättelser från Ahl al-Bait(A) som sunni och shia källor har återgett och som refererar till versernas inre innebörd, har den storslagna nyheten angetts vara i fråga om wilayat (gudomligt utvalt förmyndarskap) allmänt och specifikt om Imam Alis(A) Imamat (gudomligt utvalt ledarskap) som var föremål för meningsskillnad. Exempelvis återger en av sunni lärda en hadith från Profeten(S) som har i förklaringen av denna surahs inledande verser sagt: ”Det avsedda är Alis wilayat om vilket det frågas i graven, och ingen i öst eller väst om denna värld, på land eller hav, lämnar denna värld utan att änglarna utfrågar honom om de troendes Mästares wilayat efter personens död. De säger till honom: Vad är din religion? Vem är din Profet? Vem är din Imam?” (Ihqaq al-Haqq volym 3 s 484 återgivet från Risala al-E’teqad)

I en annan återberättelse återges att i slaget vid Seffin kom en person från Sham-hären fram och reciterade surah Naba’. Imam Ali(A) red fram till honom och frågade om han visste vad den storslagna nyheten som de åtskildes om var? Mannen svarade nekandes varpå Imamen(A) sade: ”Jag, vid Gud, är den storslagna nyheten om vilken ni åtskildes och om min wilayat ni tvistade, och från min wilayat ni backade efter att ni hade bejakat den, och på domedagen kommer ni att få veta vad ni har gjort.” (Tafsir Borhan volym 4 s 420 hadith 9; samt Bihar al-Anwar volym 36 s 2). Detta medan Imam Sadiq(A) återger i en hadith: ”Den storslagna nyheten är wilayat.” (Tafsir Borhan volym 4 s 419 hadith 3)

Denna förklaring är förenligt med den första förklaringen, om att den storslagna nyheten avser återuppståndelsen, både genom versens vida innebörd och genom dess djupare lager som kan omfatta båda dessa hänsyftningar. Den heliga Koranens verser består i själva verket av flera lager av innebörd som kan slutledas via kontext, indikationer och även med hjälp av hadither som har vidrört ämnet. Sådana djupare förklaringar styrks dock endast då det finns både skäliga grunder och hadither från Profeten(S) och Ahl al-Bait(A) som stöder dem. Med andra ord är det inte fritt fram för egensinniga eller simpla personer att komma med egna tolkningar hursomhelst samtidigt som påhittade förvrängningar inte går obemärkt förbi de välstuderade lärdas tränade ögon.

Se kommentar för 78:1

Se kommentar för 78:1

Sedan avslås förnekarnas frågande samt deras felaktiga uppfattningar och förnekelse av domedagen för att därefter fastställa att de inom mycket snar framtid kommer att få kännedom och inse hur verkligheten ligger till i samband med att den inträffar.

På så vis anges att domedagen är en så självklar och given sanning att dess självklarhet gör den nära. Detta i synnerhet då tiden i denna värld, hur lång den än må vara, är ingenting i jämförelse med Nästa eviga värld. Följaktligen kommer förnekarna vid åsynen av domedagen skrika ut sin ånger men ack att det är försent och det inte finns någon som helst möjlighet för återvändo. [se 39:56, 42:44 samt 23:99-100]

Huruvida den likartade upprepningen av verserna är för betoning om denna kännedom som skall erhållas eller om det är till för att antyda först om det nära inpå straffet i denna värld och näst om straffet i Nästa värld som följer snart därefter, finns det olika synpunkter om mellan Korankommentatorer men den första förklaringen är troligast.

Se kommentar för 78:4

Mehad: begreppet ”mehad” kommer från ”mahd” som är den plats, bädd eller vagga, som förbereds för barnets vila. Följaktligen har ”mehad” betydelsen av en förberedd, iordninggjord och en jämn och bekväm plats. Det kan även referera till en bädd eller viloplats som man kan slå sig ner på och förfoga över. Därefter beskrivs ett antal av Guds välsignelser som möjliggjort människans levnad inledandes med en retorisk fråga om huruvida Gud inte har låtit marken vara en vagga, eller en förberedd bädd och viloplats, som människan kan nyttja. Det faktum att jordens marker har beskrivits som en iordninggjord och jämn plats är väldigt talande då det är just dessa jämna markområden som människan kan slå sig ner på och använda för odling och husbygge. Dessutom förser jorden människan med föda och andra råvaror som hon behöver för sin överlevnad och fortsatta tillväxt. Jorden absorberar och tar även hand om överblivna avfall. Genom att ta emot människans kvarblivna lik bryter jorden både ner kroppen och för det tillbaka till naturens kretslopp samtidigt som den eliminerar bakterier som kan bli uppkomst för epidemier. Därutöver är jordens roterande kring sig själv och solen, vilket ger upphov till dag och natt samt årstider, en oerhört viktig funktion som påverkar människans liv. Detta förutom det livsnödvändiga vatten som jorden suger upp och bevarar inom sig för att sedan låta det strömma ut i form av ljuvliga vattenkällor och törstsläckande vattendrag. Således utgör jorden på alla sätt en förberedd och behaglig vagga som omfamnar människan likt en kärleksfull moder och utgör en gedigen och fördelaktig miljö för människans levnad och uppväxt. Vikten av denna stora välsignelse gör sig mest kännbar när denna stillsamma moders lugn rubbas. Denna vers och de nästföljande verserna utgör i själva verket ett svar, argument och resonerande kring påvisandet av återuppståndelsen och räkenskapen och inträffandet av den storslagna nyheten. De beskrivna fenomenen i dessa verser utgör exempel på den rådande visdomsfulla ordningen som genomsyrar denna värld och som löper igenom dess största till minsta fenomen likt en röd tråd som sammanlänkar hela skapelsen. Reflektion kring detta sammanhängande och ordningsfulla system och dess enhetlighet lämnar logiskt sett inte utrymme för antaganden som att skapelsen endast skulle ha tillkommit på måfå eller för skojs skull utan något syfte bakom. Således pekar allt mot att denna föränderliga och obeständiga värld måste följas av en beständig och fullkomlig värld som det slutliga resultatet av denna värld mynnar ut i. Denna slutsats kan nås både genom att människan tittar utåt och begrundar sin omgivande värld så väl som då hon vänder blicken inåt till sin inre värld. Varje människa känner i sitt inre ett driv efter det goda och dess segrande samtidigt som hon känner avsmak för det onda. Detta sitter så djupt rotad i människan att oavsett hur mycket ont hon själv än har gjort så vill hon aldrig kännas vid ondskan i det eller kan inte ens för den delen stå ut med att kallas för ond. Människan har alltid en inre passion för det goda, det rätta och de sannfärdigas seger över det onda, det fördärvade och det falska. Denna inre instinkt och det faktum att denna seger inte har blivit verklighet i denna värld visar också att det finns en annan värld där detta kommer att förverkligas till fullo. Gud har alltså förlagt detta driv inom människan, vilket visar sig genom ett framåtseende som inväntar effekten och resultatet av det goda och det onda som har utförts i denna värld att besannas [se även 38:28]. Således är förekomsten av domedagen och Nästa värld en essentiell nödvändighet som människans inre vittnar om liksom obeständigheten och ofullkomligheten av denna värld vittnar om det. Dessa tecken som både omger människan och sjuder ur hennes eget inre lämnar således inget utrymme för förnekelse då människan i själva verket både bär vittnesmålet om Nästa värld inom sig och är omgiven av det. Följaktligen bäddar detta upplägg för styrkandet och bevisföringen om återuppståndelsen genom två sorters argument. Det första baserar sig på visdomsfullheten som lyser igenom skapelsen och klarlägger att denna värld omöjligt kan ha skapats förgäves eller i onödan. Med andra ord, om allt skulle vara slut med döden och upphörandet av denna materiella värld, vore livet meningslöst och förgäves vilket inte är en möjlighet utifrån visdomsfullheten och ändamålsenligheten som kan skådas överallt och i varje hörn av denna värld. Det andra sekundära argumentet bygger på Guds makt och det faktum att den visdomsfulla Skaparen som förmår att skapa hela denna skapelse med denna precisa noggrannhet, har säkerligen en plan för den och kan förmå att återbringa den efter döden.

Awtad: begreppet ”awtad” är plural för ”watad” som betyder spik och refererar framförallt till stora rejäla spikar eller pålar.

I kontrast till de släta markområdena målas det därnäst upp en lika substansrik och vacker beskrivning av de fastspikade och djupt rotade bergen som är lika essentiella för tillvaron på jorden och ett komplement för de släta markområdena.

Många av bergen på jorden har uppstått genom att magman i jordens inre har brutit sig loss och trängt sig upp ur vissa punkter av jordskorpan. När magman sedan har vällt fram i form av vulkaner och stelnat lager på lager har bergen bildats likt enorma spikar som spikats fast på den punkten av jordytan. Bergen fungerar således även som stabiliserande ventiler som bildligt håller jordytan på plats då de dämpar och lugnar jordens inre oro, instabilitet och skälvningar. Därutöver bryter bergen kraftiga stormar som annars skulle ha härjat på jordens yta och de fungerar också som stora vatten- och mineral reserver. [se bl.a även 88:19]

Azwaj: begreppet ”azwaj” är plural för ”zawj” som innebär par och refererar mer specifikt till paret av hane och hona eller make och maka i människans fall. Begreppet kan även innebära en sort eller ett slag. Efter två yttre välsignelser förs talet till en annan välsignelse som i större utsträckning och på ett mer direkt plan rör människans inre och själsliga såväl som kroppsliga välmående och rofylldhet. Människans skapelse i par fyller både funktionen av människosläktets reproduktion och fortsatta överlevnad samt är en oerhört essentiell faktor som bringar människan ro till både kropp och själ [se 30:21]. På så vis kompletterar och fulländar paret varandra och kompenserar för varandras svagare sidor med sina respektive starkare sidor. En del Korankommentatorer har angett att versen även kan innefatta de olika slagen av människor som med sina olika yttre och inre egenskaper, förmågor och mentaliteter kompletterar varandra och blir föremål för det mänskliga samhällets utveckling.

Sobat: begreppet ”sobat” är från ”sabt” som innebär att avbryta och kapa något och har sedan kommit att referera till avbrytandet av ett arbete i syfte att vila. Därav kallas lördag för ”sabt” på arabiska utifrån judarnas tradition där de hade tagit lördagen som sin vilodag. Själva begreppet ”sobat” har alltså innebörden av trevnad, vila och ledighet. Sedan beskrivs ytterligare en betydelsefull välsignelse som också bidrar till människans lugn och återhämtning, nämligen sömnen där en markant del av kroppen och själens aktiviteter avbryts tillfälligt för att ge utrymme för återställande av förlorade krafter. Trots sömnens återkommande natur och det faktum att en stor del av människans liv nödvändigtvis spenderas i sömn, utgör sömn ett relativt mystisk och outforskat fenomen som besitter många hemligheter. Än har inte vetenskapen kunnat avtäcka alla de element som är i verket då en del av hjärnfunktionerna dämpas och ögonlocken blir tunga för människan att falla i en djup sömn och förhållandevis kopplas bort från denna värld. Däremot är en god sömns vikt och värde för människans hälsa och bibehållande av hennes mentala balans ett etablerat och välkänt faktum både teoretiskt och empiriskt. Sömnbrist kan å sin sida resultera i allt från ilska, irritation och trötthet till ångest och depression. Detta utöver dess negativa påverkan på kroppen däribland i form av nedsatt immunförsvar och genom att bädda för andra åkommor. Generellt sett mår människan bättre efter en god nattsömn och hennes intellektuella kapacitet kan då utnyttjas i högre grad, mer effektivt och med större snabbhet. Självfallet medföljs alla sömnens nyttor av förutsättningen att det är i lagom mängd och på rätt tid av dygnet samt anpassad till varje individs natur, ålder och diverse andra faktorer. Annars är överdrift eller underdrift i fråga om sömn lika skadligt och farligt som obalansen i många andra av människans naturliga behov som mat, dryck och sexuella drifter. Hursomhelst är sömn en viktig och nödvändig faktor för människan att kunna fungera samtidigt som dess liknelse vid döden och uppvaknandets likhet med återuppståndelsen också utgör en noterbar aspekt som är nära tillhands för alla och ett påtagligt återkommande tillfälle för reflektion.

Ma’ash: begreppet ”ma’ash” kommer från ”’aysh” som avser den djuriska delen av levnad och innefattar även en indikation om tid eller rum för levnad och livföring – levnaden av Gud och änglarna benämns med begreppet ”hayat”.

I följden av sömnens välsignelse nämns nattens välsignelse som en beklädnad för dagen och för dess invånare, följd av dagen som en tid och ett rum för levnad.

Till skillnad från polyteister och andra okunniga på äldre tider som ansåg dagen vara en välsignelse medan natten sågs som en ondska, och på så vis tillskrevs dagen och natten till olika skapare som var i konflikt med varandra, fastställer den heliga Koranen det faktum som lite reflektion och eftertanke kan nå fram till. Nämligen att både natten och dagen som är Guds skapelser är var och en, på sin plats, en välsignelse och även upphov till andra välsignelser. Natten fungerar som ett täcke och beklädnad för jorden och alla dess invånare och avskärmar ting från åsyn med sin ridå av mörker. Med sitt anländande får natten majoriteten av de levande varelserna att avbryta dagens mödosamma ansträngningar och te sig till vila i mörkrets stillhet. På så vis gör nattens mörker utrymme för trötta kroppar och påfrestade själar att återhämta sig och förnya energin inför en ny dag med nya krafttag. Detta visar sig även på människor som sover tidigt och vaknar tidigt genom att de har en bättre kroppslig och mental hälsa och lider av färre åkommor i jämförelse med de som vänder på dygnet. På natten skyls dessutom solens heta strålar som, om de fortsatt sken på jorden dygnet runt, skulle de ha upphettat jorden till den grad att temperaturökningen skulle göra livet på jorden outhärdligt för många varelser [se även 28:72-73]. Det faktum att Gud i den heliga Koranen har svurit vid natten mer än en gång visar också nattens vikt och värde ytterligare. Därutöver utgör nattens sista timmar som går mot gryningen, dygnets bästa timmar för hjärtväckande reflektion och själsutvecklande åkallan till världarnas Herre. [se 51:18] Detta medan dagen och dess ljus är en annan av Guds framstående välsignelser som främjar vitalitet och aktivitet hos människan såväl som hos växter och djur [se även 92:2]. Således är beskrivningen av dagen som en tid och plats för levnad, strävan och införskaffande av levebröd en talande beskrivning som riktar människans uppmärksamhet till denna välsignelses syfte i ljuset av dess visdomsfulla Skapare och barmhärtiga Planerare. Med andra ord är dagens göromål en påbjuden livsnödvändighet men de ska inte uppta allt fokus på bekostnad av livets mening utan de ska påminna om människans resa i denna värld och föranleda tacksamhet inför Herren och ska inte orsaka att förbindelsen med Honom kapas.

Natten och dagens avlösande av varandra enligt en systematisk och gradvist föränderlig ordning som naturligt schemalägger tiden för människor är i sig också ett av Guds tecken, välsignelser och magnifika verk. [se 17:12]

Se kommentar för 78:10

Därefter flyttas fokusen över från jorden till himlen och dess solida konstruktion. Inom arabiskan är siffran sju en siffra som indikerar mångfald och flertal, utöver antalet som det avser. Följaktligen har en del Korankommentatorer angett att det avsedda kan i detta fall vara de mångtaliga stjärnsystemen och galaxerna eller andra världar och dimensioner i denna skapelse. Sedd som antal kan det dock referera till sju himlar varav den första hör till denna värld och som vi kan skåda fylld av stjärnor [se 37:6]. Bortom denna världs himmel finns det således ytterligare sex andra himlar som är bortom människans åtkomst [se 2:29]. Varje himmel skulle kunna sägas utgöra ett tak för den nivån av uppstigning. De luftlager som omger jorden kan möjligen vara en annan hänsyftning då de utgör ett mycket starkt och solid skyddslager som skyddar jorden från ett konstant meteorregn. Meteorer som kommer inom räckhåll för jordens dragningskraft och dras in i jordens krets kan träffa jorden med hög fart och kraft vilket får förödande och påtagliga konsekvenser i synnerhet för oss människor. Men vi märker knappt av många av dessa meteorer då jordens omgivande atmosfär fungerar som en filtrerande sköld som vid kontakt med dessa meteorer får dem att brinna upp av friktionen så endast en bråkdel av stoften når jorden i de flesta fall.

Wahhaj: begreppet ”wahhaj” kommer från ”wahaj” som är det ljus och värme som utstrålas från eld. Således innebär ”wahhaj” något som har stark ljus och hetta vilket refererar till solen i detta fall.

Sedan beskrivs solen som en ljus- och värmegivande lykta och därmed betonas både solens ljus och dess värme som båda är essentiella faktorer för livet på jorden. Solen utgör en kostnadsfri energikälla som utöver att lysa upp solsystemet ger upphov till vindars blåsande, molns bildande och regns fallande samt växandet av levande organismer [se även 91:1]. Solens hetta och dessa ultravioletta strålars effekt på skadliga mikrober utgör också en stor välsignelse utan vars befintlighet allvarliga epidemier inte bara skulle härja utan rentav förgöra och utrota många levande varelser och inte minst hota människans fortsatta liv på jorden. Därutöver är solens storlek, hetta och avstånd i relation till jorden precis sådan att det gör livet på jorden möjlig och behaglig. Allt detta och mycket mer gör solen till denna enastående lykta som Gud har skapat för att tillhandahålla oss med dess ljus och värme som vi omöjligt kan klara oss utan eller ens ersätta med de modernaste av lampor. Även med den senaste teknologin och de starkaste belysningsanordningarna skulle detta inte vara möjligt eller lönsamt med tanke på de skyhöga kostnaderna som armatur med bråkdelen av liknande funktion har och hur mycket energi som krävs. Detta självlysande eldklot behöver inte heller en annan energikälla att inhämta energi från till skillnad från mänskligt producerade lysen. Vers 14-16:

Mo’serat: begreppet ”mo’serat” kommer från ”’asr” som innebär att klämma och pressa något. Begreppet kan i detta fall referera till regnmoln som metaforiskt kläms ihop och pressas samman för att regnet ska falla. Det kan även referera till vindarna som pressar samman molnen från alla håll tills de faller i regn.

Thajjaj: begreppet ”thajjaj” är från ”thajj” som refererar till vattnets konstanta och rikliga fallande. Begreppsformen indikerar också ytterligare myckenhet och riklighet.

Alfaf: begreppet ”alfaf” kommer från ”lafif” och beskriver träd som är så många och tätt intill varandra, grönskande och frodiga att de har flätats in i varandra.

Därnäst förs talet till en annan livsnödvändig faktor som är regn och skyfall för att därefter benämna tre typer av råvaror från växtriket som i stort sett omfattar alla grundläggande födor som människor och djur livnär sig på.

Regn är i själva verket en särskilt behaglig form av nederbörd som får luften att bli frisk och fräsch genom att fukta den och skölja ner dammpartiklar och andra föroreningar. Dessutom tenderar regn att mildra rådande värme respektive kyla och förse människan med en uppfriskande känsla. Liksom människans kropp består av ungefär 70 % vatten är människan i lika stor utsträckning beroende av vatten, inte bara för sin överlevnad utan även inom industri och transport. I själva verket utgör vatten ett vitalt grundelement för alla levande varelser både i fråga om deras tillblivelse och i fråga om deras fortsatta överlevnad [se 21:30]. Bland de många nyttor som denna himmelska välsignelse medför betonar dessa verser tre viktiga ändamål som är att fröer och korn, grönsaker och ätbara rötter samt frukter och bär ska kunna växa fram. Dessa tre sorters vegetabilier utgör basen för all föda som människor och djur behöver som kost för sin direkta eller indirekta konsumtion och fortlevnad.

På så vis berörs några av Guds främsta välsignelser och de mest fundamentala elementen som utgör essentiella livsnödvändigheter för människans liv genom dessa elva vackra och talande verser. Jord, mörker, ljus, värme, vatten och växter är livsviktiga i sig och samtidigt mynnar ut i många andra välsignelser. Dessa, vid sidan av rogivande och återställande välsignelser som att vara make och maka samt sömn och vila, utgör ett signifikant urplock av Guds otaliga välsignelser. Detta noggrant komponerade system där alla krafter och välsignelser harmoniskt samspelar med varandra för att möjliggöra människans liv är säkerligen inte skapad utan ett ändamålsenligt syfte. Samtidigt som denna vackra skapelse vittnar om den magnifika, visdomsfulla och mäktiga Skaparen bakom, intygar den att detta komplexa arrangemang inte kan vara ämnad för endast ett djuriskt liv där människan bara äter och sover utan ett högre syfte och där hennes öde tar slut med döden [se 23:115]. Snarare påminner allt i detta liv om Nästa liv, i synnerhet närliggande fenomen som sömn och uppvaknad som liksom regnfall och jordens återväxt utgör påtagliga paralleller till döden och återupplivandet [se även 35:9]. Han som har initierat en sådan spektakulär skapelse från grunden kan utan tvekan likväl skapa dess like såsom att återskapa den [se 36:81]. Således påvisar dessa verser genom dessa skapelsetecken kort och koncist Guds makt, Hans ändamålsenliga plan och följaktligen återkopplar de sinnet till återuppståndelsen som var föremål för förnekarnas frågande.

Mo’serat: begreppet ”mo’serat” kommer från ”’asr” som innebär att klämma och pressa något. Begreppet kan i detta fall referera till regnmoln som metaforiskt kläms ihop och pressas samman för att regnet ska falla. Det kan även referera till vindarna som pressar samman molnen från alla håll tills de faller i regn. Thajjaj: begreppet ”thajjaj” är från ”thajj” som refererar till vattnets konstanta och rikliga fallande. Begreppsformen indikerar också ytterligare myckenhet och riklighet. Alfaf: begreppet ”alfaf” kommer från ”lafif” och beskriver träd som är så många och tätt intill varandra, grönskande och frodiga att de har flätats in i varandra. Därnäst förs talet till en annan livsnödvändig faktor som är regn och skyfall för att därefter benämna tre typer av råvaror från växtriket som i stort sett omfattar alla grundläggande födor som människor och djur livnär sig på. Regn är i själva verket en särskilt behaglig form av nederbörd som får luften att bli frisk och fräsch genom att fukta den och skölja ner dammpartiklar och andra föroreningar. Dessutom tenderar regn att mildra rådande värme respektive kyla och förse människan med en uppfriskande känsla. Liksom människans kropp består av ungefär 70 % vatten är människan i lika stor utsträckning beroende av vatten, inte bara för sin överlevnad utan även inom industri och transport. I själva verket utgör vatten ett vitalt grundelement för alla levande varelser både i fråga om deras tillblivelse och i fråga om deras fortsatta överlevnad [se 21:30]. Bland de många nyttor som denna himmelska välsignelse medför betonar dessa verser tre viktiga ändamål som är att fröer och korn, grönsaker och ätbara rötter samt frukter och bär ska kunna växa fram. Dessa tre sorters vegetabilier utgör basen för all föda som människor och djur behöver som kost för sin direkta eller indirekta konsumtion och fortlevnad. På så vis berörs några av Guds främsta välsignelser och de mest fundamentala elementen som utgör essentiella livsnödvändigheter för människans liv genom dessa elva vackra och talande verser. Jord, mörker, ljus, värme, vatten och växter är livsviktiga i sig och samtidigt mynnar ut i många andra välsignelser. Dessa, vid sidan av rogivande och återställande välsignelser som att vara make och maka samt sömn och vila, utgör ett signifikant urplock av Guds otaliga välsignelser. Detta noggrant komponerade system där alla krafter och välsignelser harmoniskt samspelar med varandra för att möjliggöra människans liv är säkerligen inte skapad utan ett ändamålsenligt syfte. Samtidigt som denna vackra skapelse vittnar om den magnifika, visdomsfulla och mäktiga Skaparen bakom, intygar den att detta komplexa arrangemang inte kan vara ämnad för endast ett djuriskt liv där människan bara äter och sover utan ett högre syfte och där hennes öde tar slut med döden [se 23:115]. Snarare påminner allt i detta liv om Nästa liv, i synnerhet närliggande fenomen som sömn och uppvaknad som liksom regnfall och jordens återväxt utgör påtagliga paralleller till döden och återupplivandet [se även 35:9]. Han som har initierat en sådan spektakulär skapelse från grunden kan utan tvekan likväl skapa dess like såsom att återskapa den [se 36:81]. Således påvisar dessa verser genom dessa skapelsetecken kort och koncist Guds makt, Hans ändamålsenliga plan och följaktligen återkopplar de sinnet till återuppståndelsen som var föremål för förnekarnas frågande.

Se kommentar för 78:14

Se kommentar för 78:14

Miqat: begreppet ”miqat”, från ”waqt” som betyder tid, innebär en specifik och utsatt tid.

Afwaj: begreppet ”afwaj” är plural för ”foj” som innebär en grupp eller skara som passerar förbi.

Efter löftet om att förnekarna som frågade efter den stora nyheten snart kommer att veta och efter omnämnandet av tecken på återuppståndelsen i skapelsen, kopplas det åter till kärnämnet i fråga med en beskrivning av domedagen som en åtskiljande dag med utsatt tid där folk efter blåsten i basunen gruppvis inträder till räkenskapen. Domedagen är en ytterst åtskiljande dag ur flera aspekter då haqq (rätt och sanning) och batil (orätt och osanning) klarligen skiljs åt liksom de troende välgörande skiljs åt från de fördärvade förnekarna. På den förutbestämda dag som Gud har fastställt sedan skapelsen av denna värld kommer alltså de troende från varje folk, era, släkte, eller med diverse andra anknytningar, att separeras från förnekarna slutgiltigt. Detta i kontrast till hur haqq och batil samt deras följe ur vissa aspekter är relativt sammanblandade i denna värld och inte riktigt åtskilda. Exempelvis händer det många gånger att troende och förnekare tvunget lever sida vid sida i denna värld då de exempelvis tillhör en och samma familj. De är alltså inte delade utefter folkslag och har inga separerade kvarter och kan till och med bo i samma hus hela sitt liv. På samma sätt finns det troende och förnekare inom alla folkslag och under alla eror och det går inte att dra ett folk över en kam utan att det ska finnas undantag som lever bland dem. På så vis är haqq och batils följe inte åtskilda i fråga om exempelvis levnadsområde, släktskap, era eller folkslag liksom haqq och batil är blandade i exempelvis nyheter, människors ord och handlingar. Men på domedagen kommer troende och förnekare att skiljas åt även om de delar de närmaste blodsbanden med varandra och haqq och batil kommer att synliggöras klart och tydligt.

Utifrån Koranens verser så står det klart att det förekommer två blåst i basunen i samband med domedagen. Den första blåsten i samband med vilket världen fallerar och alla dör, signalerar i själva verket slutet på denna värld och inledandet av domedagen medan den andra blåsten signalerar återuppståndelsen och återuppbringandet från det döda. I detta fall är det framförallt frågan om den andra blåsten efter vilket människor gruppvis får träda fram till räkenskapens arena. I andra verser i den heliga Koranen uppges även både att varje grupp kallas fram med deras ledare i täten samt att varje person träder fram ensam följd av väktare och vittnen [se 17:71, 19:95 samt 50:21]. Detta då domedagen och räkenskapen har flera etapper och anhalter där människor dels kallas fram som ett följe av deras vägledande eller vilseledande ledare som de följde efter i denna värld, och dels står varje person ensam med bara sina handlingar inför räkenskapen. På så vis har människan inte några vänner, släkte eller samhällsström att gömma sig bakom samtidigt som hon ställs till svars för de val hon gjorde i olika frågor samt ställs till svars för vilka hon faktiskt följde och efterliknade i praktiken under sitt liv.

Se kommentar för 78:17

Sarab: begreppet ”sarab” innebär hägring eller synvilla utifrån den ljusbrytning som uppstår i ökenhettan och förefaller vara vatten. Liknelsen med hägring har senare kommit att användas för varje osann sak som verkar som sanningen.

I vidare beskrivningen av domedagens händelser anges hur himlen öppnas för att utgöra portar och hur bergen kommer i rörelse tills det som blir kvar av dem är blott en hägring.

På domedagen brakar först världen, med den skapelseordning vi känner till, ihop för att därefter byggas upp på nytt och utgöra scenen för räkenskapen [se 14:48]. Det avsedda med de himmelska portarna kan således referera till att den fördolda högre världens portar öppnas upp mot den lägre världen så att änglarnas värld sammankopplas till människornas värld. Med andra ord övergår människans begränsade tillgång till denna världs himmel till att kunna nå andra dimensioner då människan frigörs från denna världs begränsningar och då dessa portar öppnar en väg till himlen. Följaktligen leds de troende till paradiset som är större än himlarna och jorden och vars portar öppnas för dem medan de mottas med fredhälsningar av änglar som inträder till dem från alla håll [se 39:73, 13:23 samt 3:133]. Likaså förs förnekarna i grupper till helvetet vars portar öppnas och tar emot dem. [se 39:71]

Genom flera verser i den heliga Koranen sammantaget kan det konstateras att bergens öde på domedagen uppgår i flera faser och således kommer bergen att genomgå flera stadier från deras nuvarande tillstånd till att de upplöses helt. Först sätts bergen i rörelse för att därefter dras loss och slås samman till högar av sammanpackat grus. Sedan kommer de att skingras med stormande vindar likt strödd ull och spridas i luften som stoft tills det inte blir något kvar av dem mer än en hägring i horisonten [se 52:10, 69:14, 73:14, 101:5 samt 56:5-6]. På så vis kommer bergen att jämnas med marken och versen i denna surah anger den inledande respektive avslutande fasen som bergen genomgår [se även 20:105-106]. Ur en djupare aspekt kan bergens upplösande i hägring även referera till att de, liksom annat i denna värld, förlorar sin yttre uppsyn och endast sanningen av dem blir kvar.

De stadiga och solida bergens öde som slutar i svävande stoft utgör en expressiv och uttrycksfull pekpinne om den omvälvning som världen kommer att genomgå på domedagen och lämnar inget tvivel om vad som kommer att ske med människor eller mäktiga välden som har trott sig vara lika orubbliga som berg. Ytterligare en vacker parallell i detta sammanhang är att jorden beskrivs som en vagga och bergen beskrivs som spikar i föregående verser, och det säger sig självt vad som blir av jorden i samband med bergens ruinering då det ter sig naturligt att vaggan sammanfaller när spikarna som håller den samman dras loss.

Se kommentar för 78:19

Mersad: begreppet ”mersad”, från ”rasad” som betyder att förbereda sig för att övervaka något, refererar till den plats där man sitter, övervakar och väntar i bakhåll.

Ma’ab: begreppet ”ma’ab” kommer från ”awb” som både betyder att återvända och gå tillbaka samt vistelseort och boning.

Ahqab: begreppet ”ahqab” kommer från ”hoqb” som innebär långa tidsperioder

vars början och slut inte är specificerade.

Därefter övergår verserna till ödet av helvetets respektive paradisets invånare inledandes med hur överträdarna snappas och plötsligt fångas och rycks till helvetet som blir deras boning där de förblir i oviss tid.

I frågan om på vilket sätt helvetet är i bakhåll anges att då alla människor, troende som förnekare, kommer att passera vid eller ovan helvetet kommer helvetets änglar att snappa, fånga och rycka till sig förnekarna in till helvetet [se 19:71]. Det är även möjligt att helvetet i sig har en dragningskraft som gör att den drar till sig och suger in förnekarna när de kommer i närheten av den. Hur det än må vara kommer ingen förnekare att klara sig förbi och undan helvetet i samband med denna passage.

Följaktligen blir helvetet en boning för förnekarna i långa perioder som avlöser varandra medan många år kommer och går utan att deras vistelse ska komma till ände och för varje tid som passerar följer ännu en tid. Utifrån nästkommande verser som anger att de beskrivna överträdarna förnekade och inte inväntade någon räkenskap, så kan det innebära att dessa överträdare består i själva verket av de envisa förnekarna som hade intjänat och införskaffat helvetet som sin boning redan i denna värld och således ur en aspekt återgår till den när de kommer till Nästa värld. [se även 29:54]

Se kommentar för 78:21

Se kommentar för 78:21

Hamim: begreppet ”hamim” betyder brännhett vatten.

Ghassaq: begreppet ”ghassaq” är det blod och var som rinner från ett sår och har även angetts vara en illaluktande vätska.

En del av överträdarnas straff går ut på att utöver att de är omgivna av helvetets heta brännande eld, har de inte heller tillgång till varken något nedkylande eller en dricka som släcker deras törst. Det enda de har tillgång till är skållhett vatten och andra illaluktande vätskor eller blod och var. Kyla och nedkylande ting som dessa överträdare saknar omfattar alltså allt svalt som hjälper till att svalka och kyla ner sig med som exempelvis skugga [se även 56:43]. Detta i kontrast till paradisets invånare som njuter av det allra ljuvligaste i alla avseenden. [se 76:21 och 83:26]

Se kommentar för 78:24

Yarjoon: begreppet ”yarjoon” kommer från ”raja’” som både innebär att ha hopp och att sky, frukta och befara något.

Sedan anges att dessa svåra straff inte är annat än i enlighet med deras handlingar som alla är noterade och bevarade för räkenskapen [se även 66:7]. Detta då förnekarna inte hade någon förhoppning om eller tro på den åtskiljande dagen och följaktligen förnekade dem den tvärt och likaså alla tecken som tydde på den, vilket fick de att förneka Gud och profeterna(A) för att vidare överträda alla gränser. På så vis glömde dem Gud som förglömmer dem likaså, berövar dem från frälsning och låter dem hållas till den bestämda dagen där de går straffet som är avlöningen av deras handlingar till mötes. Där kommer de inte möta annat än det misshagliga och omges av olika straff som endast ökar deras eländiga straff.

Detta straff är det intjänade straffet av förnekarna som i denna värld har ständigt vältrat i förnekelse och inte har haft någon förväntan om en domens dag där de ska ställas till svar och därmed förtryckt andra och inte skonat någon från deras överträdelses lågor. Ingen tro på en räkenskap och att varje person förr eller senare får svar på sina handlingar här i världen är alltså det som banar vägen till överträdelse vilket i sin tur föranleder helvetets straff. När människan inte har något hopp eller förväntan på avlöningen och konsekvenserna av sina handlingar, rädds hon inte heller följderna och tappar därmed motiveringen att avhålla sig från överträdelse. Detta medan den som inväntar konsekvenserna av sina handlingar också rädds dessa konsekvenser och följaktligen tänker sig för innan handlingen. Således går tron på denna framtidsutsikt och den positivt tyglande rädslan som den föranleder hand i hand.

Dessa överträdande förnekare har dock ingen förhoppning på räkenskapen eller någon rädsla inför den, vilket tyder på att de totalt har lämnat den i glömska och uteslutit den från sina livs ekvationer. Det är på så vis som de har kunnat begå så stora synder och grova överträdelser då begären och lustarna av deras nafs (jaget) har fått fritt fram utan något tillbakahållande motiv. Därmed omfattar deras vida förnekelse allt från tro på tawhid (Guds enhet och enhetlighet) och nobowwa (profetskap) till Guds nedsända budskap och föreskrifter inklusive profeters(A) mirakel, påbud, riktlinjer och lagar vilket ligger till grund för det hårda straffet de drabbas av i helvetet.

Det faktum att allt är beräknat, registrerat och nedtecknat understryker ytterligare den jämvikt som råder mellan överträdarnas förbrytelser och det straff som skall drabba dem. Detta då att allt har tagits med i räkningen medför dels att ingen av deras överträdelser kommer smita förbi och dels att det finns belägg som utgör grunden för det straff som har fastställts för dem. Faktum är att det i Koranens verser anges att allt från människans stora och små handlingar, vare sig de som utförs öppet eller i hemlighet, till människans

avsikter och innersta övertygelser kommer att vara övervakade och nedtecknade [se 54:52-53, 10:21 och 36:12]. Därför är förbrytarnas reaktion på domedagen då de får sina handlingars bok i handen en stor förvåning över att inget har gått obemärkt förbi och stort och smått finns noterat i den [se 18:49]. Kungörandet av detta faktum i sig tjänar således både som en varning och en drivkraft med en uppfostrande effekt som får människan att se sig för och välja sin väg medvetet då hon vet att allt hon gör kommer att nedtecknas och bevaras. Medvetenhet och helhjärtad tro på denna sanning är alltså syftet med dessa varningar som ska leda till eftertanke och noggrant övervägande inför olika handlingar vilket i sin tur utgör ett värnande hinder som skyddar människan från att begå överträdelser och synder och istället ägna sig åt högre mål.

Följaktligen är Gud den Barmhärtiges löfte, i direkt riktat tilltal, om att överträdarnas straff endast kan öka i själva verket ett oerhört starkt hot som eliminerar alla hopp om upphävningen eller minskandet av deras straff när det väl har fastställts. Detta tyder egentligen på den vrede de har förtjänat då de inte har dragit sig för att begå alla möjliga överträdelser och förbrytelser. Dessa är de som har slagit ifrån sig profeternas(A) välvilliga råd och istället för att ta till sig av dem, avskytt och bekämpat sanningens ord än mer i sin envishet [se 26:136 och 17:41]. I en hadith anger Profeten(S) att versen i fråga är den hårdaste versen i Koranen mot helvetets invånare. (Tafsir Kashshaf volym 4 s 690; samt Tafsir Rooh al-Bayan volym 10 s 307)

Se kommentar för 78:26

Se kommentar för 78:26

Se kommentar för 78:26

Se kommentar för 78:26

Mafaz: begreppet ”mafaz” kommer från ”fawz” som innebär att utan fara eller skada nå det goda och fromma med hälsan och välbefinnandet i behåll och följaktligen har begreppet fått innebörden av seger vars förutsättning är de nämnda villkoren. Således innefattar begreppet både innebörden av att uppnå det goda och att befrias och frälsas från det onda. Den specifika begreppsformen indikerar storheten av den avsedda segern och väldigheten av den frälsning och salighet som ska uppnås. I enlighet med den Koraniska sedvänjan följs beskrivningen av den förnekande gruppen med beskrivningen av deras motpol som är de gudfruktiga och fromma troende. Emedan tidigare verser beskrev förnekarnas öde och gav en inblick i deras hårda straff samt orsakerna som ledde till det, vänds blicken därefter till de troende och deras egenskaper medan en glimt av deras belöningar återges. Detta i syfte att tjäna som en lärorik och tankeväckande jämförelse som kastar ljus på verkligheten och sanningen så människan må rannsaka sig själv, tänka efter och välja vilken väg hon vill gå, och med det vilket öde hon vill välja för sig själv. Först av allt deklareras att de gudfruktiga fromma sannerligen kommer att uppnå en stor frälsning och seger.

Hada’eq: begreppet ”hada’eq” är plural för ”hadiqa” som är en grönskande och frodande trädgård som är innesluten av väggar runtomkring och på så vis är skyddad och bevarad. I grunden har begreppet refererat till den mark som har vatten, i likhet med ögonhålan som kallas ”hadaqa” där pupillen alltid är omgiven av vätska.

A’nab: begreppet ”a’nab” är plural för ”’enab” som är vindruvor och kan referera till frukten men även till själva träden.

Sedan följer en utförligare beskrivning av en del av de välsignelser som den stora frälsningen medför och detta inleds med de grönskande trädgårdarna och vindruvosträden.

Intressant är att bland alla möjliga frukter är det just vindruvor som benämns specifikt. Detta kan bero på vindruvors enastående nyttor som gör denna frukt till en komplett måltid som dessutom är till sina fördelar väldigt lik modersmjölken. Vindruvor producerar omkring dubbelt så mycket värme som kött i kroppen och har avgiftande egenskaper. Denna speciella frukt har även renande effekt på blodet, stärker nerverna, ingjuter med energi och är fylld av vitaminer. Faktum är att vindruvor är så nyttiga och bra för olika sjukdomar att de kan räknas som ett naturligt apotek i sig. I en hadith från Profeten(S) följer att: ”Er bästa frukt är vindruvor.” (Mustadrak volym 16 s 393 hadith 20291; samt Bihar al-Anwar volym 59 s 292 samt volym 63 s 149)

Kawa’eb: begreppet ”kawa’eb” är plural för ”ka’eb” som refererar till unga jungfrur som uppvisar tecken på mognad i ungdomen. Det refererar även till ett mycket framstående och fint sällskap med ungdomlig fräschhet.

Atrab: begreppet ”atrab” är plural för ”terb” som innebär i likadan ålder eller jämnårig.

Ka’s: begreppet ”ka’s” kallas en bägare som är fylld av dryck. Ibland kan begreppet referera till bägaren i sig eller dess innehåll i sig.

Dehaq: begreppet ”dehaq” innebär bräddfull men kan även innebära på varandra följande samt klar och kristallklar.

En av välsignelserna som paradiset invånare får åtnjuta är makar och i paradiset är alla dessa lika unga och vackra. Även det sällskap som paradisets invånare får åtnjuta är alltså en fröjd för deras själar, fritt från orenhet och nedsänkande relationer. Detta medan en annan välsignelse är bägare fyllda till brädden med goda klara drycker som fortlöpande bringas till dem och ingjuter dem med glädje, livlighet och upprymdhet samt lyfter fram deras intellekt och livar upp deras själar. Detta till skillnad från de orena berusande dryckerna i denna värld.

Paradisets drycker är i direkt kontrast till deras motpol i denna värld och således fria från alla defekter och skadligheter som hör till sådana sataniska drycker. Medan de sistnämnda dryckerna avskärmar och avlägsnar människans intellekt, sätter det i obalans och får det att inte fungera som det ska i följd av vilket människan förlorar greppet om sin tunga och yttrar opassande ord, ger paradisets drycker människan ljus och klarhet till själ och intellekt. Därutöver skänker paradisets drycker med sina olika egenskaper en obeskrivlig fröjd och njutning till paradisets folk i synnerhet då Gud är den som har försett dem med dessa drycker. [se 37:45-47, 76:5 och 76:17 samt 76:21]

Det faktum att paradisets invånare inte hör något struntprat kan således referera antingen till att paradiset i sig faktiskt är rent från allt som hör till onödigt och lösaktigt struntprat eller att drickandet av paradisets drycker inte förorsakar grundlöst eller falskt prat [se 88:10-11 respektive 52:23]. Med andra ord kommer inte något som hör till struntprat, utav lögn, anklagelse och sårande ord till förnekelse, bortförklaring och dösnack som i denna värld besvärar de troende, ens på tal i paradiset utan det enda som hörs är fridfulla, sanningsenliga, riktiga och rättfärdiga ord. [se 19:62]

Se kommentar för 78:33

Se kommentar för 78:33

Hesab: begreppet ”hesab” kan både innebära tillräckligt och nog samt räknad och återgäldad.

Sedan uppges att det som dessa paradisets invånare åtnjuter och bemöts med är i själva verket av Herrens skänkande och som en fullgod avlöning utav Guds ynnest och utifrån deras handlingar som har tagits in i beräkningen.

I en hadith har Imam Ali(A) i samband med denna vers angett att Gud på domedagen räknar de troendes goda handlingar och avlönar dem med Sin givmildhet tio- till sjuhundrafaldigt. Detta tyder på att den omtalade åtskiljandets dag är baserad på räkenskap och rättvisa underlag för bedömningen av människors handlingar så att även om Guds skänkande ur en aspekt är utav Hans ynnest, har det ändå en överensstämmelse med människans goda handlingar. Således är deras avlöning både räknad och mer än nog för dem att bli nöjda.

Till skillnad från versen som talade om de förnekande överträdarnas avlöning tidigare, refereras de troendes avlöning tillbaka till ”din Herre” explicit med ett direkt tilltal till Profeten(S). Detta utgör å ena sidan en hyllning och respekt för Profeten(S) och de troende medan det å andra sidan indikerar att det ondo som tillkommer förnekarna är något som de själva har åstadkommit och bringat över sig själva. [se även 8:51]

Således avslutas denna jämförelse mellan de förnekande överträdarna och de gudfruktiga troende medan det för de ena har varit tal om en stor seger och för de andra tal om bakhåll. Medan de fromma belönas med grönskande trädgårdar, druvor och rena drycker avlönas överträdarna med en oändlig boning i helvetets eld, skållhett vatten och illaluktande drycker. På ena fronten har Guds nåderika skänkning vidsträckts och på andra fronten råder ett rättvist och befogat straff i enlighet med de begångna dåden. Den ökande belöningen i kontrast till det ökande straffet utgör motpoler till varandra i enlighet med båda gruppers tro och handlingar som har varit i motpol till varandra i denna värld och föranlett respektive resultat. Detta är den verklighet som människan härmed ställs inför valet av.

Därefter beskrivs denna Herre som den som äger himlarna och jorden samt allt däremellan, råder över dem, är deras förmyndare och den som administrerar och/eller uppfostrar dem [se även 1:2 och 114:1]. Han är Herren som är allt och allas Herre och den Nåderike som har omfattat allt i Sin allomfattande nåd [se 1:1]. Denna Herre som har omgett allt med Sin nåd i denna värld är densamma som kommer att skänka den lovade avlöningen till de gudfruktiga troende i Nästa värld. Detta emedan ingen äger en talan, kan ifrågasätta eller förhandla inför Honom och Hans dom. Således är Guds omfattande nåd som inbegripit allt och inkluderat alla ett tecken på att Han likaså är Herre över alla och allt. I själva verket indikerar denna vers att den Herre som ger löften om sådana belöningar till de troende har med visshet manifesterat en glimt av vad Han förmår redan i denna värld genom Sin allmänomfattande nåd. Ingen skapelse kan vara utanför Hans herravälde och ingen skapelse är heller utanför Hans nåd såvida inte denna av egen vilja och genom sina val och usla handlingar berövar sig själv möjligheten att ta emot mer av Hans speciella nåd och barmhärtighet [se 1:1]. Det är alltså överträdarna själva som bringar fördärv och osalighet över sig själva och även om de motsätter sig att underkasta sig deras Herre, kan de aldrig komma undan Hans herravälde. Det faktum att det uppges att ingen äger en talan inför Gud, som är både Herren som förfogar över allt, har lett allt med en planmässig ordning och som är den Nåderike som utsträckt Sin nåd till att omfatta allt, innebär att det inte har lämnats något utrymme för någon att protestera eller ifrågasätta något av Guds verk eller rättvisa domslut. Det finns alltså inte något för någon att säga till om för att slippa undan eller fördriva det som hör till den dagen på något sätt vare sig genom att be om återvändande, ångra eller köpa sig ur det [se 2:254, 2:123 och 11:105]. Inte heller kan någon medla inför Gud utom den som Han tillåter. [se 2:255] Här klargörs även att Profetens(S) Herre, den som Han tillber och kallar till, är Herren av allt och inte som avgudadyrkarna förespråkade att Gud skulle endast vara Skaparen eller himlarnas Herre och ha undergudar under sig.

Vidare i beskrivandet av det stora åtskiljandets dag anges att på den dagen kommer änglarna och Rooh att stå i led, i väntan på Guds order, och ingen kommer att tala utom den som Gud den Nåderike ger tillåtelse till [se även 11:105 och 43:86]. Änglarna och Roohs uppställande på led och att ingen talan kommer att föras utom med Guds order, manifesterar i själva verket Guds herravälde och order som blir än mer uppenbar på domedagen.

I fråga om vad Rooh är har Korankommentatorer uppgett fler olika möjligheter däribland att det refererar till en speciell skapelse högre än änglar, en speciell ängel högre än alla änglar, Jibrail(A) som är den högsta och största ängeln eller en skapelse av Guds order. Benämningen Rooh har förekommit i flera verser i den heliga Koranen i olika former. I vissa avseenden har den använts obetingat och i vissa andra har den använts betingat med ett specifikt attribut eller specifikt tillskrivet till Gud [se 70:4 och 97:4, 16:102 och 26:193, 15:29 och 19:17]. Utifrån alla verser i fråga om Rooh sammantaget kan det slutledas att de olika benämningarna av det i den heliga Koranen har en något sånär lik men ändå olika betydelser.

Det förekommer djupgående diskussioner som berör olika aspekter i frågan, i varav ett Rooh förklaras utifrån Koranens verser enligt följande: Då Profeten(S) frågas om Rooh befaller Gud honom att säga att Rooh är av Guds order, för att i en annan vers förklara Sin order som Hans sägande till något att vara och det är [se 17:85 respektive 36:82-83]. Denna innebörd speglas även i att profeten Isa(A), vars tillblivelse inte var genom vanlig väg, kallas för ett ”kalema” (ord) och en Rooh från Gud medan hans skapelse beskrivs i en annan vers vara lik Adams(A) skapelse som Gud sade till att vara och så blev han till [se 4:171 respektive 3:59]. Vidare har Rooh, i de fall den har förekommit med en människa i avseende, tillskrivits till Gud vilket hänvisar till dess ursprung medan att den har blåsts in i människan visar dess förbindelse till kroppen [se 15:29]. Därutöver är den Rooh som Gud har speciellt avsett för de troende en styrkande och stärkande sådan från Hans sida och den Rooh som Han speciellt avsett för Sina profeter(A) har beskrivits med en särskild helighet och renhet [se 58:22 respektive 2:87]. Detta medan i änglars avseende har Rooh inte beskrivits som styrkande eller inblåst vilket kan bero på att änglarna, oavsett rang, är enbart Rooh till skillnad från människan som är komponerad av Rooh och en, i sig självt, död kropp [se 16:102 och 26:193]. I de särskilda fall där änglarna har beskrivits med en skepnad har de alltså endast gestaltats utan att ha en faktisk kropp [se 19:17]. Därav, på samma sätt som skillnaden mellan Rooh i fråga om änglar och människor har lett till olika sorters beskrivningar, har även skillnaden i fråga om lägre eller högre ställning av Rooh medfört skillnader i dess beskrivning. Med andra ord har styrkande och inblåsande tillagts när det har varit i människans avseende medan i troendes, profeters(A) och änglars fall har olika attribut indikerat skillnaden i effekt och rank av tillhörande Rooh. Således finns det en Rooh som blåses in i människan och som alla har gemensamt. Sedan finns det en Rooh som styrker, är speciellt avsedd för de troende och är följaktligen ädlare och starkare i rank och styrka i jämförelse med den Rooh som finns inom alla människor. Detta då Gud anger att de troende är levande med ett liv av ljus till skillnad från förnekarna som, även om de till synes lever, saknar detta ljus och ur en aspekt är döda [se 6:122]. Detta innebär att den troende har en Rooh som förnekaren saknar och att den troendes Rooh har en effekt som förnekarens saknar. Det bör beaktas att när det talas om olika Rooh är det inte tal om något fysiskt utan en existentiell sanning. Därmed kan Rooh härröra från en och samma sanning men skilja sig i grad och till följd av det skilja sig i kvalifikationer och egenskaper. (Tafsir al-Mizan s 280-283 i kommentartolkningen av 79:38)

I fallet av föreliggande vers då Rooh benämns obetingat och sätts parallellt med änglarna förefaller det således innebära en stor ängel av Guds order som enligt en del återberättelser är större än Jibrail(A). Hur det än må vara kommer denna skapelse, vare sig en av änglarna eller inte, att träda fram tillsammans med änglarna och stå redo för Guds order.

Det faktum att alla som ges tillåtelse att tala talar sanningens ord tyder på att om änglarna, profeterna(A) eller Guds awliya’ (utvalda vänner) talar och medlar så gör de det baserat på rättfärdiga och befogade grunder och inte utan vidare. I en hadith återges att då Imam Sadiq(A) frågades om denna vers sade han: ”Vi vid Gud är de som har getts tillåtelse på domedagen och de som talar.” Då Imamen(A) vidare frågades om vad de kommer att säga, svarade Imamen(A): ”Vi lovprisar vår Herre och skickar välsignelser över vår Profet och vi medlar för vår shia (anhängare och efterföljare) och vår Herre avböjer oss inte.” (Majma’ al-Bayan volym 10 s 427; samt Bihar al-Anwar volym 24 s 262)

Haqq: begreppet ”haqq” innebär något som är fastställd och som är en sanning och en verklighet som blir förverkligad.

Sedan uppges att domedagen är dagen av haqq och en fastställd sanning som blir förverkligad och dess självklara förverkligande gör den till en nära händelse. Med denna sanning i beaktande är det möjligt för varje människa som så önskar

och vill, att finna vägen till Gud och söka sig tillbaka till Honom. Människan har härmed varnats om det tänkbara straffet som föreligger nära och visar sig på dagen då människan får skåda sina handlingar och då förnekaren önskar att han hade varit jord.

Domedagen är alltså i sig en fastställd sanning vars inträffande är en oförneklig verklighet utifrån alla förefintliga bevis som tyder på detta inom och omkring människan och det är en sanning som har vidrörts i denna surah och andra. Dessutom är domedagen dagen då varje person ska få sin haqq (rätt) och dagen då alltings inre haqq (sanning och verklighet) blottas. Således är domedagen dagen av haqq ur alla aspekter och i ordets alla bemärkelser.

Medvetenheten om denna sanning utgör en stark drivkraft för människan att söka sig till Sin Herre och vända tillbaka och återgå till Honom i lydnad. Med andra ord har samtliga nödvändiga faktorer som krävs som grund för människans väg till Gud, tillhandahållits henne. Vägen och avvägen har utmålats utförligt, profeterna(A) i egenskap av Guds utsända har framfört Guds budskap till fullo och människan har utrustats med aql (förnuft, intellekt och hjärna) som fungerar som en inre kompass och inneboende profet som kan vägleda henne. Å andra sidan har det slutliga ödet av de troende respektive förnekarna skildrats tydligt och klart liksom det har kungjorts om domedagens domstol, det efterfrågade som människan kommer att ställas till svars för och Herren som kommer att döma utifrån exakta belägg där inget har missats. Således är det enda som återstår människans beslut utifrån egen vilja om vilken väg hon väljer att ta med detta facit i hand! Detta innebär att varje person som själv vill, kan finna en väg och återvända till Gud och följaktligen erhålla de frommas belöning och räddas undan förnekarnas hårda straff.

Frågan om människans fria vilja har varit en omdiskuterad sådan där en del har antagit att människan har en villkorslöst fri vilja medan andra antagit att människan saknar en fri vilja. Ahl al-Bait(A) har dock förklarat att det varken är frågan om en total frihet eller totalt tvång utan något däremellan. Med andra ord har människan en fri vilja fastställd av Gud inom en viss ram. Med andra ord har hon frihet i sina val och sina handlingar men har inte frihet i att avgöra konsekvenserna de får fullt ut eller råda över andra inverkande faktorer som tillkommer utifrån. Detta är något som också styrks genom Koranens verser. Detta medan frågan om tvång inte har varit annat än egensinniga personers försök att göra sig av med ansvaret de bär för sina handlingar eller förtryckarnas försök att döda motståndsviljan hos folket som de genom sådana tankar vill få att infinna sig i den eländiga tillvaron. Dessutom skulle tvång likställa alla välvilliga välgörare med alla illvilliga förbrytare vilket ingen förnuftig logik kan acceptera. Detta genom att anse dem vara tvungna och därmed skyla det faktum att var och en ska nå resultatet av sina handlingar. Men en enkel och näratillhands härledning för att inse att människan har en fri vilja är genom att betrakta människan i sig. I själva verket tyder känslan av ånger för en begången handling, klandrande för dåliga handlingar, prisande för goda handlingar, uppfostran, lärdom från tidigare misstag, dom och straff i enlighet med rättssystemets lagar och dylikt, varav samtliga är självklara och naturliga företeelser hos människan och inom samhället, på människans fria vilja. Utan en fri vilja hade upplevelsen av att känna ånger varit meningslöst och inte ha tjänat något syfte, liksom prisande för ett hjältedåd och straffande för ett brott samt undervisning och uppfostran skulle ha varit lika onödigt. Alla dessa väletablerade och existerande verkligheter hade utan befintligheten av en fri vilja varit utan anledning och lönlöst. Människans samvete är således i sig ett bästa bevis på att människan har en fri vilja och att hon är fri i valet av sina handlingar vilket också påpekas genom flertalet verser i den heliga Koranen. [se bl.a. 18:29, 76:29 och 76:3]

Det faktum att domedagens straff är en fastställd sanning som tveklöst kommer att ske gör att den beskrivs som nära, eftersom allt som ankommer är nära [se 70:5-7]. Imam Ali(A) säger: ”Allt som är kommet är nära och närliggande” (Nahjul Balagha khutba 103). Oavsett hur lång jordelivet är eller hur långt denna världs ålder sträcker sig är det alltså ändå inte annat än blott en timme i jämförelse med Nästa världs oändlighet. Därmed tjänar detta som ytterligare en tankeställare och en varning för förnekarna att se sig för innan det är försent. Detta då de tenderar att se domedagen som en avlägsen sak och tror sig ha tid att ångra sen eller ser den som ett fjärran tillgodolöfte som inte påverkar dem i nuet [59:18]. De inser inte att domedagen står för blottandet och personifieringen av människans handlingar och är den dag då hon får se sina handlingars avlöning till fullo; dock är människans handlingar emellertid med henne redan nu och närmare henne än allt annat. Med andra ord bär människan med sig redan här och nu orsaken till hennes straff [se 29:54]. Det som människans händer har försänt och som förstås innefattar alla människans handlingar, även de som utförs med annat än händer som exempelvis med andra kroppsdelar, kommer således att förefinna sig inför henne.

På den dagen då människan ser sina handlingar inför sig och likaså resultatet av dem önskar förnekarna, utav dess fasansfullhet, att de hade varit vett- och viljelös jord som inte har begått dessa dåd eller tillmötesgått ett sådant öde. Med andra ord önskar förnekarna att de å ena sidan inte hade existentiellt gått längre än att vara jord och att de hade förblivit som en livlös materia och å andra sidan önskar de att de inte hade återbringats till liv från det döda efter deras död. Detta kan ur en aspekt eventuellt indikera graden av deras förnekelse som gör att allt fokus slutar för dem vid den jordliga kroppen medan själen och dess livs evighet har ignorerats och förglömts totalt. Människan som har skapats med en toppställning bland skapelser kan ibland på grund av sina överträdelser och synder sjunka så lågt att hon till slut önskar sig hellre ha varit en själslös och lägre skapelse. Men dessa förnekare har i verkligheten sjunkit längre än jord då jorden har många nyttor inte minst för människan. När jorden ges ett korn kan den gengälda med hundra och dessutom förvarar den vatten och nyttiga mineraler inom sig och tjänar som människans vagga. Men inte nog med att dessa förnekare saknar jordens nyttor, har de dessutom tillfört massor av skada och fördärv till både sig själva och andra.

I själva verket är en av belöningarna för de som har utfört det goda samt ett av straffen för de som har begått det onda just förkroppsligandet av deras handlingar inför dem på domedagen. Det faktum att människans handlingar tar sig en skepnad lämpad med handlingens anda och förefinner sig framför henne är något som flera verser i den heliga Koranen samt hadither klarlägger [se bl.a. 3:30, 18:49 och 99:7-8]. Detta hör till domedagens förunderligheter som gör att dolda sanningar manifesteras på ett påtagligt oförnekligt vis. Förnekarnas reaktioner skiftar mellan djup ånger och önskan om att få återvända men ack förgäves. [se bl.a. 39:56 och 32:12]

Se kommentar för 78:39